Kärlek.

Jag känner att jag vill pysa ur mig lite när det kommer till kärlek och hur den tar sig uttryck i min vardag och i mitt liv.
 
Saker som gör mig glad och lycklig. De finns alla i detaljerna.
Häng med på en liten kärleksresa i form av en del bilder jag tagit i min vardag, i stunder där de där detaljerna blivit lite extra påtagliga.
Som att få sitta och fundera över hur trädgården ska se ut. 
Eller det här med att ha helt otroliga människor i sin närhet som hjälper till att få det förverkligat. 
Hela min bröstkorg är fylld med en känsla av tacksamhet idag som jag inte riktigt kan beskriva.
Det händer saker på Hau. Kaos byts mot ordning och mina steg får en annan spänst liksom tankarna blir lättare och lättare. 
Häromveckan togs det som var kvar av växthuset ner och planerna angående rensning blir mer och mer genomförda. Både inuti och utanför huset händer det saker. 
Vissa mer i planeringsstadiet än andra. En del rum ser jag klart framför mig hur jag vill ha. Andra har jag lämnat ifrån mig planeringen av.
Det är snart tre ton skräp som forslats bort från gården och jag vet precis vem som ska tackas för detta.
Huset förändras i sakta mak inuti så att det ser ut mer som det hus jag drömmer om ska stå klart, och mindre som tillfälliga lösningar.
 
Vi kan ta sovrummet och källaren som exempel på hur otroligt det är att leva som jag gör. Den här bilden på sovrummet är tagen innan jul 2019:
Nu står där istället för två konstiga fula, vita skåp och den vita byrån en garderob.
Över tre meter lång. Och källaren?
Tja, från att ha varit överbelamrat med skräp till detta:
Snickarboden ska vi inte tala om... även om jag skrivit lite om den i tidigare inlägg. Men detaljerna. Jag är så glad att jag valt att gå runt och ta lite bilder då och då på vad som händer häromkring.
 
När jag flyttade ner till Gotland fanns inte golvet att se i snickarboden.
Ni ska få se en hel del bilder till. På det som får mitt hjärta att bulta. På hur rätt det känns att vara där jag är just nu och varför.
Jag har inga som helst tvivel på vart jag är på väg eller vart jag vill vara. Inga tvivel på hur rätt det var att flytta ner till ön och lämna Göteborg. 
Inga tvivel på var mitt hjärta hör hemma eller vem som har det i sin hand.
Att få återuppleva doften (ja, jag tycker det luktar otroligt gott) av motorsåg och traktor, nykapad ved och minnas de där ljuden från barndomen.
Att känna hur jag hör hemma där jag är. Att känna kärleken i de minsta av detaljer.
I kylskåp fyllda med lagade matlådor.
I små prylar som dyker upp i hemmet.
I hur någon ser vad jag ser. Hur någon lyssnar till när jag pratar. Hör mig och ser mig.
Vissa saker mer än andra. 
Det är väldigt speciellt för mig att få dela mitt liv med en människa som fungerar så likt mig själv. Så läskigt likt mig själv stundtals att jag då och då nyper mig i armen för att kolla så det är på riktigt.
Dela det med någon som är med mig på promenaderna i solnedgången
Som sitter med mig i soffan
Var än soffan befinner sig.
 
Som ser till så att mitt liv och min vardag flyter på (hihi, javisst serru, flytvästar är bra...) så bra den bara kan, och sörjer för att jag och de jag bryr mig om har det bra, och känner oss säkra. 
Och när bilen krånglar?
(Lilla silver har förpassats ur mina ägor)
Ja, då ser han till så att både jag och hund kan ta oss dit det behövs.
Eller ordnar så att jag kan transportera annat jag behöver.
 
(Det sista lasset jag hämtade i Göteborg var en mardröm, och jag har aldrig kört en så stor bil, men nu är åtminstone det jag bryr mig om ute på Hau)
 
Den här människan och hans familj gör plats för mig i sitt liv på ett sätt jag aldrig tidigare varit med om
 
Han fyller mina dagar med äventyr och kärlek till bredden.
 
Kärlek. Från veden i källaren till ugnen i köket, garderoben uppe på rummet och allt annat som händer. Med honom är jag hel.
Han går från planer till handling. Beställer de där dörrarna, lagar den där maten, handlar, underlättar det han kan underlätta
Han har sett till så jag skaffat en ny bil, och även om jag fått lägga ut mycket pengar den senaste tiden... 
Så kör jag numera säkert och hunden får plats i skuffen.
 
Men det absolut finaste i kråksången är inte att han ger allt det där... 
Det är att jag får ge tillbaka. Att jag får vara precis den jag är. 
Jag får skriva de där lapparna tillbaka
 
Jag får göra plats för honom i mitt hem och mitt hjärta och han är inte rädd för att vara där.
Jag får ge tillbaka. Får utlopp för de gånger jag lägger märke till de där detaljerna.
I din famn. Älskade du. Ingen har älskat mig som du gör. Ingen har någonsin haft mitt hjärta som du har det. Du är min andra hälft, den som gör mig hel. Som gör mig komplett.
Tack för att jag får vara din. För allt du ger mig och för att jag får vara mig själv. För den styrka du väcker hos mig och för din helt otroliga energi.
Whenever your heart or mind gets heavy and drift away I will be the anchor that holds you steady. <3

Kommentera här: