Promenader...

Igår tog jag och Ronnie en låååååång promenad. Min tanke var att ta med mig kameran. Men det gjorde jag inte, och tur var väl det. Ljuset var alldeles platt och tråkigt, men vädret strålade och jag njöt av varenda kilometer vi lade bakom oss. 
En och en halv mil blev det ungefär. 
Och under tiden låg min kamera hemma. Klockan sju däremot... Då kom vi tillbaka hem... 
Och då... då var ljuset perfekt. Jag må ha varit trött. Men det struntade jag fullkomligt i. Nu skulle jag på dejt med min kamera och det där magiska ljuset.
Igår var det inte bara vår. Det var sommar, och jag stod/låg/satt i gräset/buskarna/bland vitsipporna och njööööt. 
Mobilen låg kvar hemma, där Ronnie lagade mat och stackarn försökte nå mig medan jag var ute också. Tiden rann iväg, och ändå var jag inte längre bort än... parken precis utanför huset... 
Och så här ser det ut där jag bor: 
 
Idag blir det nog mer promenerande och mer mys. Hoppas ni har det bra!

När det är lätt att älska livet

Det ligger ett magiskt ljus över kortedala sedan två dagar tillbaka. 
Jag kunde inte lämna kameran inomhus. Så den fick följa med. 
Det ångrar jag inte en sekund. 
Även om stativet blev kvar hemma så var kameran med mig. Igår på nattrundan med Harley
Så var den där. (och är han inte vacker min fina svarta pärla)
Sista kunden som gick hem idag var inte den gladaste kycklingen på påskbordet om man säger så, så det tog ovanligt lång tid för mig att komma hem. 
Men eftersom ljuset var i princip samma som det var igår, så hade jag redan bestämt mig. JAG BARA MÅSTE TA UT KAMERAN!!!
Så det gjorde jag. Men ikväll fick hunden stanna hemma. 
(det får räcka med bilderna jag tog på honom igår tänkte jag, och dessutom var han redan rastad)
Så nu gick jag ut... för att experimentera.. lära mig mer av kameran... Manuell fokus. Och det må vara brusigt, men 
Känslan som vilar över nattens timmar här i kortedala, den fick jag med mig i bilderna som togs. 
Det var magiskt. Som om jag kommit ut ur garderoben och klivit rakt in i Narnia. 
Och jag skulle ju sms:a och tala om att jag kommit hem. Men jag tänkte att... Jag måste bara ta den här promenaden först...
Måste bara ta de här bilderna först. För det var så vackert, och jag är nog en aning galen, men då får det vara så.
Jag har gått runt och känt mig fantastiskt älskad.
För att någon bryr sig. För att någon vill veta att jag kommer hem ordentligt när jag jobbar kväll. 
 
(och nu snackar vi förutom den stora lurviga svarta pälsbollen och Herr silkespäls)
Att liksom se världen ur en annan synvinkel. Se den genom ett annat ljus och inse ännu mer hur fantastiskt vacker den kan vara. 
Att inte allt behöver vara grått och trist för att det är dimma.
För när något då lyser igenom den där dimman är det svårt att missa 
hur fint livet egentligen kan vara. 
Att det handlar om att välja vilka detaljer man vill lägga på minnet. Vilka minnen man vill spara på. Vilka minnen som ska slängas bort
och vilka som ska förgylla ens dagar. 
Samla diamanter. 
För tänk... att de kan vara så nära som alldeles nedanför fönstret. 
Eller alldeles mitt framför näsan.
Och när man hittar just de där diamanterna... kallas det kärlek och hela världen känns som ett helt annat universum.
Och så... just så, ser min värld ut nu. <3

En helg att minnas.

 
Den 30/3 2014 är ändå en lite speciell dag får jag säga. 
Det blev den igår. Helgen gick över alldeles för fort och det känns som om jag inte ens hunnit varit ledig. Men visst har jag varit det. Titta bara!
 
Tidigare i veckan frågade jag Ronnie om vi inte kunde åka ut till Wendelsberg och ta en promenad.
Så nu när jag ju äntligen hade min lediga helg som även innehöll vackert väder så såg jag bannemej till att njuta av det och spara det i mitt hjärta för alltid med hjälp av det där svindyra halsbandet. 
Och... ja... i lördags höll jag på att drutta i Lärjeån, så jag ville ju inte vara sämre igår
Därför satte jag mig i nått vått, lät småkrypen (de där som hör hemma i skogen, och inte på min kropp) vandra runt på mina kläder medan jag kastade mig än hit och än dit i naturen... För om man tar ett kort från den häääär vinkeln så kanske den blir bättre än om man tar ett kort från den däääär vinkeln...
 
Och Wendelsberg levererade. (som vanligt med andra ord) 
Där gick jag, hand i hand (åtminstone medan jag inte hade kameran framför näsan) och drog Ronnie med mig (Och det var nog tur att jag inte nämnde att det var kuperad terräng där vi skulle gå...) Han hade träningsvärk, stackarn.
Men uppför backe och nerför bar det. Och än var jag här... och än var jag där... och en var jag ner i diket?
(kunde ha varit om inte annat)
 
Solen sken över oss, och fler människor tyckte visst det var en bra idé att vara ute och gå. 
(det märker man när man sitter kvar på samma ställe en stund... ja, och när det är soligt märker man också att folk... druttar i vattnet... men eftersom jag är så snäll så tar jag ju inte kort på människor som inte vill att jag ska ta kort på dem...)
Istället tar jag kort på stenar... (De var för stora att bära hem i fickan... och jag kanske har blivit liiiite för gammal för att... nääää  det har jag nog inte blivit... det hänger allt med en sten hem lite då och då... och sen svär jag över att någon jävel förstör mina kläder i tvättmaskinen...)
 
Fast nu kan jag samla dem på bild istället... 
Stenarna. Minnena. 
<3
Så jag kan gå tillbaka dit, och stanna där igen. Med kameran i min hand satt jag där. 
Och kom fram till att det där ögonblicket vill jag alltid spara. 
Det där ögonblicket då jag insåg att det är dags nu. Att kärlek inte är något som ska döljas. Men jag hittade inte orden just där och då, för vad jag kände inuti. 
 
Så jag satt där med min kamera. Omfamnad. Av naturen, av känslor, av kärlek och livsglädje. Av honom. 
Allt som varit slutade spela roll. Hela eftermiddagen funderade jag över det som växte i min bröstkorg. 
Över hur jag skulle uttrycka det. För det var verkligen dags. Att ta det där steget. Att våga. 
För vet ni vad som inte känns bra? Att vara tvungen att dölja det man känner för människor man bryr sig om. Att vara tvungen att dölja det man känner för de som bryr sig om en. Det känns fel.
Så i söndags vågade jag. 
Följa en stig som så många andra redan sett. Säga att ja, inte bara är jag kär, jag är din. 
Livet på Wendelsberg förändrade min syn på mycket. Förändrade mig, 
stärkte mig.
Reste mig upp, fick mig att skjuta ut hakan och visa att jag är stolt över den jag är.
Alla timmar vid den där dammen nedanför slottet. 
Alla tankar som tänkts. 
Hela dagen gick jag runt med ett leende på mina läppar. Ett leende som han har gett mig. 
Ett leende fyllt av kärlek. Av hopp. Tillit och förtroende. 
Hela bröstkorgen var vidöppen, och orden började formas...
För vad ska man svara när någon frågar egentligen? 
Vad ska man svara när man inte vet om det är okej att svara det man vill svara, för att man inte är säker på om man korsar en gräns som bryter förtroendet man fått? 
 
Ja, vad ska man svara när den man älskar står där framför en, och inget uttalats än? 
På natten när han låg och kramade om mig fick han svaret. Du kan svara... att jag är din tjej viskade jag. 
Hela eftermiddagen hade jag byggt upp modet att säga just det där. 
På mitt Wendelsberg. Där fattade jag beslutet. 
 
Att kärlek, det döljer man inte. Hur läskigt det än må vara och hur liten och rädd man än känner sig. Då kommer man aldrig få känna den där stora starka omfamnaden av någon. Den som säger att jag finns här, för att jag bryr mig och älskar dig ur djupet av mitt hjärta och vill aldrig någonsin göra dig illa. Jag vill bära dig när du har ont och bryta alla ondskans mönster du har i ditt liv. Och ditt hjärta är inte mitt att hålla, det är ditt, men när det är tungt så kommer jag finnas där och hjälpa dig bära det. När det är fyllt av kärlek kommer jag visa dig, att mitt hjärta bultar i samma takt som ditt varje gång du ler. Springer man sin väg för att man är rädd så missar man ju det. 
Så jag sprang inte. Där jag satt alldeles framför honom med hans armar runt mig, så sprang jag inte. Jag lutade mig tillbaka, och bestämde mig att där. Där hör jag hemma.
Nu är det inte bara jag och bara han längre. Det är vi. Tillsammans.
 
<3...
 
Nåå... Hade ni en lika bra helg som jag?