funderingar i natten

Hur gick det här till? Vem kom på att 1985 började för 30 år sedan? Jag är ju typ fortfarande 20... så här har jag minsann ingen 30årskris... borde jag ha det?
 
Det ser dessutom ut som om jag är ledig under helgen jag fyller år... 
 
Borde jag vara hemma eller åka bort, tro? 
 
Så var det det här med att sova.... som jag ju faktiskt borde göra nu. Så då säger vi så... godnatt

Att älska livet.

Det här inlägget har jag dragit mig för länge att skriva. Ett halvår ungefär har jag undvikt det.
För att jag inte vetat vart jag ska börja. Men den här gången kanske det lossnar. 
 
Den här bloggen är mycket foto, massor av tankar och stundtals väldigt personlig. Det här inlägget tillhör den senare kategorin.
Ni ska få lära känna en vän till mig.
Och det hela började i grundskolan.
 
Jag har alltid varit liten. Minst. Längst fram i mitten på skolfotografierna. Där hittade man mig. Man behöver aldrig leta. Så var det jämt, och det var inte alltid så lätt. Kortast i klassen, töntigast och sådär jobbigt smart och alltid med handen i luften så fort en fråga ställdes. Jag hade nästan alltid svar, och lika ofta som min hand var i luften var svaret jag hade i nio fall av tio rätt. När vi gjorde prov i skolan var jag i hela låg och stor del av mellanstadiet alltid färdig först, gick fram till fröken, som rättade och sedan glatt kungjorde att nu fanns Jennys facit också tillgängligt. 
Det är inte bara bra, lätt eller guld och gröna skogar när man är lättlärd och förstår hur saker hänger ihop fortare än de andra omkring en. 
Särskilt inte när man är tolv år, läser sina läxor på bussen hem, hjälper syrran med sina läxor och har annat att tänka på när man kommer hem, så att det här med hur man passar in i mängden liksom går en helt förbi...
Det hjälper inte att vara kort, ha ett udda efternamn, bo utanför samhället och gå i kläder som inte riktigt passade in heller.
Och så var det det här med mitt temperament. Jag exploderade bokstavligt talat när jag eller någon omkring mig behandlades orättvist. 
Sådana människor är lätta byten. Och jag hatade det när jag var liten. 
I mångt och mycket hatade jag verkligen det där med att vara liten. Vara kort.
 
Så skulle vi börja högstadiet. I åtta år hade jag gått på samma skola, och det hade inte funnits något alternativ. (två år på förskolan inräknat) 
Mitt nionde år skulle precis börja. Och där stod hon. Lika kort som jag. Lika smal, och lika liten. 
Alla dessa gympaklasser då man skulle välja någon som var ungefär samma storlek... De slutade vara en pina. Och vad bättre var: Vi blev vänner!
Jättebra vänner! 
Den här tjejen umgicks med mig fast många på skolan tyckte att jag var usel att umgås med. Den här tjejen umgicks med mig fastän det coola gänget såg det. 
Hon smög inte med att hon pratade med mig, eller att vi hängde på fritiden. Och folk accepterade det.
Hon hade inga problem med att få tokryck och trycka in skrattknappen på både mig och sig själv. Jag hade någon att umgås med på rasterna som genuint kändes som om hon ville vara med mig.
Vid ett tillfälle kom hon fram till mig och berättade att det var en tjej hon brukade hänga med som gärna ville tala skit om mig, och hur äcklig jag var. Hur töntig och dum jag var, och allt vad som nu kunde tänkas hitta på.
Först undrade jag varför hon sade det till mig. Och sen kom det. Att hon kännt sig tvungen att hålla med, för att hon inte ville förlora sin vän, men att om jag fick höra någon säga att hon sagt så, så stämde det inte. Hon hade känt sig tvingad att hålla med. Och hon kom fram och sade detta till mig, och skämdes.
Det värdesatte jag högre än något annat. Att hon berättade att hon sagt det. Att hon berättade att hon hållit med och varför. Och jag fick höra det direkt från henne.
Sedan hörde jag inget från någon annan om vad hon hade för åsikter om mig ändå.
 
Sommar och vinter det året var det hemma hos henne jag hade min fristad i princip. På den stora gården med agtaket på ladugården. 
Vi bakade sockerkaka i kökets vedeldade ugn, och lyckades utan att bränna vid den. Åt mannagrynsgröt som hennes mamma kokade. Vi bråkade med hennes bröder, busade runt bland enebuskar och lyckan var som störst när det visade sig att hon skulle få en häst. 
Myrra. 
Och efter det red vi. För hästar var lika mycket hennes liv som det varit mitt. 
Vi red över åkrar och ängar. Förbi Ingmar Bergmans hus och runt träsket vid Mölnor. Fullt ös medvetslös längs slingriga skogsstigar och med handen framför näsan förbi skitviken. 
Över trän och diken och även om jag inte var särskilt rädd av mig till häst kan jag tala om att hon var ännu mindre rädd. 
Men vi två var det, på ryggen av en russarab. Och lukten av betfor uppblött i vatten kommer alltid vara en av de bästa lukter jag vet...
(men jag måste säga att hennes min när hon smakade på det avslöjade att det inte smakar lika gott som det luktar)
 
Har du ingenstans att ta vägen? frågade man mig. Och nu hade jag det. Jag hade henne.
Högstadiet innebar en del förändringar för min del. När jag gick i åttan började ännu fler människor från andra skolor i den skola jag gick. Plötsligt hade jag fler vänner än jag vågat gissa mig till, även om de var yngre än mig. Det gjorde mig inget. Rasterna var på samma tider. Men så kom skolavslutningen i nian.
De yngre vännerna blev kvar och vi började gymnasiet.
 
Hon gick Samhällsvetenskaplig linje. Jag började på Hotell och restaurang. 
Efter ett halvår bytte jag. Tanken hade varit att få  börja direkt på samhällsvetenskapligt, men en syokonsulent satte grova käppar i hjulet för mig, så det var bara att bita ihop, plugga det jag kunde och de sista tre månaderna på vårterminen mockade jag hästskit tre dagar i veckan, för att "Det ju inte fanns tid att plugga in något mer, så det är bättre att du har praktik någonstans"
 
Jag kunde varit bitter över det. Men det är jag inte. Jag var.
För i mitten av gymnasiet skar det sig mellan henne och mig. 
Aldrig har någon hatat mig för något jag gjort så intensivt som hon förmodligen gjorde då. Och jag förstår det. 
Hennes klasskompis och jag var med i samma handbollslag. Hon var bekymrad. För min vän.
Min vän som slutat äta i skolan och därtill inte mådde bra. Och de kom till mig. De där som berättade att hon inte mådde bra. 
Själv gick jag till henne. När inte det hjälpte gick jag vidare. 
En kväll ringde telefonen och killen som gillade henne hade panik.
Den kvällen gick jag så långt att jag satte stopp för vår vänskap för en lång tid. Inte från mitt håll. Men från hennes.
 
Och jag är inte arg. Jag fattar vad jag gjorde. Och jag önskar ingen behöva göra det mot någon de älskar, men inte heller skulle jag dra mig för att göra om exakt samma sak igen visade det sig, fast med en annan vän.
 
Det dröjde år innan vi pratade igen, hon och jag. Hennes vrede lade sig ner och vi började så smått att umgås. 
Hängde hemma hos henne och killen där det var tequila och grymt käk måste jag säga.
Ja, och så åkte vi helikopter också...
 
Hon blev upphämtad från vattnet medan jag satt uppe i helikoptern... (ja alltså, det var en övning med sjöräddningen)
 
Därefter pratade vi faktiskt ganska normalt med varandra igen.
Och så var det min tur att tappa livsgnistan. Vi gled isär, och jag flyttade till Göteborg. 
 
Där lärde jag mig leva, och medan jag bröt mig fri från det som fjättrat mig, så sprängde hon loss allt som hållit henne fast. 
Hon hamnade i USA, på Island och i Australien i ett stall med galopphästar...
Mer än så kan man inte önska att en hästtjej lyckas med! Och ni anar inte hur glad jag var för hennes skull! Snacka om att lyckas stort med det man brinner för.
 
Så återvände hon från andra sidan världen och gifte sig. Och jag blev kvar i Göteborg, även om mitt hjärta fortfarande söker vägar hem till Gotland, precis som hennes gjorde.
 
I somras var jag där med Ronnie. Ute och åker på ön, från norr till söder. Och så kommer beskedet.
Hon finns inte längre, och ingen vet hur hennes liv släcktes.
 
Och där står jag, i en av öns vackra kyrkoruiner, där någon skapat en damm av speglande folie och vägrar tro på det jag läser. Sen trillar frågorna in från folk, och bekräftelserna med dessa. 
Och så skickar jag det där sms:et till hennes mamma.
 
Jag hinner knappt lämna ön förrän jag bestämmer mig för att åka tillbaka. 
Knappt tre veckor efter min semester återvänder jag. För att gå på en av mina bästa vänners begravning.
För fastän vi knappt pratat de senaste åren så visste vi båda hur man slog sig fram, tog för sig av livet och log mot allt som var tungt. För vi gjorde det tillsammans! 
 
Döm om min förvåning när det visar sig att hästen hon fick i grundskolan fortfarande levde... 36 år gammal var hon, Myrra. Vilken fantastisk gammal dam. Och med de här orden vill jag säga tack. 
Tack för allt du gett mig. För att jag fick lära känna Myrra och för att vi var så jäkla coola du och jag!
 
Vi är fortfarande coola förresten. Även om vi inte längre kan baka sockerkaka eller äta mat ihop. Eller prata för den delen. Och jag är glad att Myrra är där och håller dig sällskap. 
 
Jag älskar livet, och du är en av anledningarna till att jag håller det så kärt. En av anledningarna till att jag, där jag stod vid foten av din kista, cementerade min livslära om att leva fullt ut. Njuta av det man kan, älska så mycket det bara är möjligt och försöka fånga det vackra i världen vi vandrar. För innan man vet ordet av kan det ta slut.
 
Och när det tar slut vill jag inte stå där och vara bitter över hur livet kunde sett ut, över människor som gjort mig orätt och alla som farit illa. 
Jag vill stå där, kunna sträcka på mig och säga att illvilja, trakasserier, förstörelse, våld, hot och orättvisor inte är något jag stått för.
Stå där och säga att jag älskar att leva, att påverka de omkring mig och ge vidare allt det där goda som livet gett mig. 
För ingen kan göra allt. Då hade jag gjort det. 
Men alla kan göra något. Alla kan sätta ett frö. Så en tanke. Le mot bistra ansikten. Ge ett fruset hjärta kärlek. 
Och det. Det vill jag ge, dela med mig av och så här i världen.
 
Gärningar av godhet som fortsätter växa. Hellre ett leende för mycket än ett för lite, och ett hej mer än inget. 
Därför är det svårt att hitta mig sur på jobbet. Det är svårt att hitta mig sur särskilt länge vart jag än befinner mig faktiskt. För att jag bestämt mig att det finns tillräckligt med hat och bitterhet i världen. Och den vill jag inte bidra till.
 
Och nu. Nu har jag suttit i en dryg timme här framför tangenterna och låtit fingrarna släppa fram dessa rader. Om en av de bästa vänner en ung flicka kan tänkas vilja ha. En tjej som inte ens hann fylla trettio, men sprider sin godhet vidare ändå. För jag tänker inte sluta vara den jag är, eller glömma den hon var bara för att livet togs ifrån henne för tidigt. 
 
Kan jag, så kan du. Och kan du inte det så hjälper jag dig så mycket jag kan. För bitter tänker jag aldrig bli.
 
Här kommer jag, resten av livet! Nu ska vi ut på äventyr ihop!!!

Mitt liv i hästar

Hästen på bilden ovanför är Kodex. Kodex står på galaxen i Bergsjön och vi har haft fantastiskt roligt ihop. Och nu vill jag berätta om det här med att leva. Om hur det känns när lungorna fylls med frihet vid varje andetag och hjärtat fylls med kärlek.
Ingen annanstans är jag så hemma som på hästryggen. Trots att det finns så många olyckor som kan ske (precis som i livet rent allmänt egentligen) så finns det inget ställe i världen jag känner mig så trygg.
För där gäller ömsesidig respekt och medvetenhet om världen omkring en på ett sätt man nästan alltid missar när man bara vandrar ensam. (om man inte har en kamera runt halsen, för då går det allt att hitta detta ändå)
Men när man sitter där så är man inte ensam om att uppleva världen. Man sitter på ryggen av en varelse som ser världen helt annorlunda än en själv. 
Stunderna i stallet är likadana. Här ovanför ser ni en bild på mig och världens absolut bästa Edward! 
I början när jag började rida på galaxen var han en häst bland alla andra. Jag tyckte varken bu eller bä om honom. Och det var nog rätt ömsesidigt. Tills jag skulle sitta upp och faktiskt rida honom, vilket var mer än ett år efter att jag mötte honom första gången.
 
Många fastnade för Edward. Jag fattade inte varför. Tills han släppte in mig, öppnade upp och började lita på mig. Han var alltid snäll och trilskades aldrig med mig, men mer än så kände jag honom inte. 
Nu har jag svårt att slita mig från honom varje gång jag kommer på besök. 
 
Så har vi Rapp, som är här nedanför.
Rapp och jag kommer överens. Jag respekterar honom, och han respekterar mig.
Det är fart på Rapp, och han är ung och stark, och otroligt vacker med sin långa yviga man och smäckra kropp. Varje stund till häst är fantastisk oavsett häst. Även om hästen trilskas med en och man har en förjävlig ridtur och kanske blir på dåligt humör så lär man sig alltid något. Rapp får man ta det lugnt med. Han är en travare i grunden och ibland ligger det väldigt nära ytan när man är ute på tur.
Men det är inte utan att man sträcker på sig där man sitter på honom, och han är en av de vackraste hästar jag ridit.
Så var det Nisse, på bilderna här ovanför... Liksom Edward är han lite långsammare, och mer än något annat så är han en fantastisk läromästare. Det går förvisso att bara "åka häst" på honom om man är lat eller inte vet hur man ska hantera en häst. Beroende på vem som sitter på så lunkar Nisse snällt åt det håll man styr, eller så gör han sin egen sak.
Nisse och jag har haft en hel del dispyter. Om vilket håll vi ska gå och hur fort det ska gå, och huruvida jag är ett träd, en godismaskin eller bara ivägen eller ej.
När Nisse inte vill kan han vara ruskigt envis. Då går det INTE att åka häst... Det är såna dagar man har en jäääkla träningsvärk och blåmärken både här och var för att han knuffat på en och vägrar lyfta en hov om man inte tjatat på med skänklarna i minst en halvtimme...
Men de hästar jag ridit mest från Galaxen är Edward och Kodex. Och även om bilderna är suddiga, det flyger damm och farten är hög på en del av dem så visar det en hel del av vad vi har för relation vi har till varandra, jag och hästarna.
Som det här med att ta hand om hästen man rider. Spänna åt sadelgjorden när han blåst upp sig, så man inte åker runt och hamnar under magen. Ena stunden är det full galopp och sen är det dags att låta hästarna och sig själv andas ut, lugna ner sig lite och bara vara
Kodex är en liten häst. Oftast får han gå på ponnyridningen och ännu oftare är det människor som "åker häst" på hans rygg. 
Jag är jätteglad att jag är liten och lätt. Så killen får komma ut, sträcka på benen och busa hur mycket han vill under kontrollerade former. Och precis som Nisse är Kodex en väldigt envis häst. Och en fantastiskt snäll läromästare. Sitter det ett litet barn som inte kan rida på hans rygg är han lugn som en filbunke. Men som ni ser här ovanför kan killen toka ut helt otroligt mycket. Och han är om inte snabbast i stallet, så näst snabbast...
Och det här med att vara i stallet... pyssla. Lukten av läder och hö. Kratsa hovar, tränsa och sadla. Livet är inte komplett när jag inte kan göra detta, och nu är det snart ett år sedan jag satt till häst igen. 
Ett år sedan jag kände vinden i ansiktet och njöt av livet till fullo i varenda galoppsteg, eller travade runt och hade det mysigt på hästryggen. 
Och även om det inte riktigt är ett år sedan jag borrade in näsan i mulen på Edward och drog in hans doft i mina lungor, så är det alldeles för längesedan jag var i stallet.
Det här, på bilden ovan, det är för mig en bild av trygghet. En bild av livet och känslan av att leva fullt.
Och bilden nedanför är en påminnelse, om hur fantastiskt livet kan vara. Bara man vågar. Bara man ger sig själv chansen. Den är tagen på Island, under min resa med Annie. Det var hästar överallt på Island. Och inte en enda häst mötte jag, som inte hade samma respekt och vänlighet mot mig som jag hade gentemot den.
Hästar har alltid varit en del av mitt liv. Ända sedan jag gick i lågstadiet och grannen på Hau där jag växte upp flyttade dit, och hade med sig sin häst. Micke Scott. Min första läromästare. (den mörkbruna hästen på bilden nedanför)
När jag kom upp i högstadiet hade jag även suttit på ryggen på Mixi, Felix, Trazan, Chic, Eagle och Pajas. 
Felix är fuxen på bilden nedanför, och nedanför den bilden är en bild på Chic och Eagle.
Jag önskar att jag hade en bild på Pajas också. Pajas var ett Gotlandsruss med mycket vilja och tokigheter för sig. Han kunde få för sig mitt i en galopp att han skulle börja äta äpplen från ett träd han såg en halv kilometer tidigare och tvärvända, med resultatet att jag låg i diket...
 
Så var det Chic... Bockande damen. Höll man inte i huvudet på den i galoppen... ja då fanns det chans att man satt på hennes huvud istället för i sadeln.
 
Och så ska vi inte glömma Nivå. Och Cola. Det är också två hästar jag inte har någon bild på, som lärt mig ett och annat om hur man sitter kvar på en häst som har andra åsikter om vad som gäller än en själv har.
Och hästen som hjälpte mig komma över rädslan för att galoppera fort på ponnyer...
Myrra. 
Henne såg jag i höstas. 36 år blev hon. 
Och med en sista bild vill jag säga tack. För att jag fått ta del av alla dessa fantastiska hästars liv, och för allt de givit mig och berikat mitt liv med.
 
Alla foton har jag, som ni förstår, inte tagit själv. Därför kommer här en lista på folk som fotograferat också, och hjälpt mig föreviga dessa ögonblick: Ronnie, Martin, Andreas, Mamma, Christian, Sabrina och Jenny har alla varit där. Och det är fantastiskt att ha alla dessa bilder att minnas med. Tack till er alla.