Längs lärjeån

Det händer mycket i mitt liv just nu. (jag undrar hur många inlägg jag påbörjat just precis med de orden vid det här laget) 
 
Det händer nästan alltid mycket i mitt liv. Det är alltid många tankar som far genom mitt huvud. Och nästan alltid kommer de kryoande när jag ska sova. Eller när jag vandrar längs lärjeån. Ändå är jag så himla glad att det stället finns och att jag hittat det.
 
För det är naturen. Lugn och skön och utan en massa människor och buller från trafiken. Jag är ingen stadsmänniska även om jag kan erkänna att det är skönt att ha nära till butiker och stormarknader. Jag är lantis. En lantis som sett mycket mer av världen än många av de jag vuxit upp med. Och ändå är det Gotland. Den där lilla ön i Östersjön som jag räknar som hemma mest av allt. 
 
Men för nu och några år framåt är det Göteborg som gäller. Jag har förlikat mig med tanken. Och jag är okej med den, för jag vet ju, att jag kommer flytta tillbaka. så småningom. 
 
Men var sak har sin tid. Därför är jag så tacksam för att det finns ställen som Lärjeån. Alldeles intill mitt hem. Där jag träffar på rådjur, grodorna hoppar på stigen, fåglarna kvittrar över mitt huvud, hararna skuttar över vägen och till och med en räv fångat min blick. Ett litet hemma mitt i storstan. Litegrann som Galaxen, fast med de vilda djuren istället.
 
Jag har inte tagit sådär jättemånga foton från de där promenaderna. De sker oftast på väg till eller från jobbet. Men jag ska dela med mig av några, för jag har ju faktiskt alltid mobilen med mig när jag går.
 
Redo?
Här bor jag. Eller fem minuter ifrån detta bor jag... (om man ska vara petig)
 

Ett ställe som ger min själ ro.

Bilderna är från Galaxen. En stadslantgård som ligger i Bergsjön
 
På Galaxen finns allt det där jag växte upp med, och lite till. Galaxen har hästarna, fåren, naturen och alla bondens djur i princip. Galaxen har doften av hö och gräs. Koskit och hästtagel. Dit kommer hundar på besök och i caféhuset finns alltid bulle och kaffe att köpa
Det är natur och djur i en slags speciell harmoni med förortsbebyggelse. En liten oas att andas i.
För mer eller mindre ett halvt decennium sedan fick jag sommarjobb där. Sedan dess har jag inte kunnat lämna stället, utan stannade kvar som hästskötare. Trots att jag haft ett uppehåll från hästarna för att livet hindrat mig, så tog jag till slut ett snack med mig själv om mina prioriteringar och hittade ett sätt att komma tillbaka.
Tillbaka till att flytta hästskit från gångbanorna, lukten av gödsel, känslan av att kratsa hovar och borra in fingrarna i manen på det djur som alltid funnits vid min sida och burit mig. 
Inget av detta hade varit möjligt utan Galaxen. 
Och jag hade inte fått veta att stället fanns utan Martins mamma Iris. 
Relationer är knepiga saker, och går upp och ner, men man väljer faktiskt själv vad man vill bära med sig och vad man vill lämna bakom sig. Ibland tar det tid för hjärtat att förstå vad hjärnan redan vet, men till slut kommer den där dagen. 
 
Jag väntade i över två år på den dagen. Dagen som gjorde att jag till slut kunde vända ryggen till den som hela tiden högg mig i hjärtat och missbrukade mitt förtroende. Men den kom till slut. 
 
Så dök nästa dag upp. Den dagen då kärleken smög sig tillbaka in i mitt hjärta, och öppnade ett rum som var till för Ronnie... och gissa vart han har jobbat... Jo, han har jobbat på Galaxen. 
 
Galaxen är som ett litet nav i mitt liv här i Göteborg. 
Som burit mig, gjort mig lycklig, fått mig stångad av kossor, brottas med baggar, kelat med grisae, skrattat med ryttare och kastat upp mig i sadeln igen efter min flytt från Gotland och Norge, gett mig minnen jag alltid kommer bära med mig, och skapat relationer jag aldrig kunnat drömma om.
 
Iris är inte kvar på Galaxen. Ronnie jobbar på ett lager. (han jobbade inte där under tiden som jag känt honom, men ändå) Jenny bor inte kvar i Göteborg. Edward, Nisse, Rapp, Lisagrisen, den där vackra baggen, Rosa, Yrsa, Oboy, Missan... Alla som har lämnat Galaxen finns ändå kvar där. På bilder och i minnen. I de där bra minnena. De som jag sparar. Iris träffar jag också ibland. Hon startade eget. En katt och hundbutik på hisingen. Livet har gått vidare, och Galaxen står än en gång och erbjuder mig andetag efter andetag i livet. 
 
En vacker dag lämnar jag Göteborg för Gotland igen. Men Galaxen kommer jag alltid att ha med mig. Alla borde få ha ett ställe som Galaxen att gå till när livet är tungt, tankarna har kommit på fall och framtiden ser mörk och oviss ut.
 
För Galaxen är terapi. En stor oas som fyller lungorna med luft efter panikattacker med grunda andetag och hjärtat med kärlek och tilltro till livet. Galaxen är som en stor psykologpark, där träden lyssnar till dina bekymmer och känslan av att höra hemma smyger sig in och aldrig ger sig av. Och alla har rätt att höra hemma någonstans i världen och få känna sig lyckliga.
 
Utan Ronnie hade jag varit en tom människa om inte Galaxen hade funnits. Som om det höll det där sista hoppet och kärleken vid liv när allt fallerade omkring mig. Som om det såg till att det fanns hål i mina murar mot världen för att han skulle kunna ta sig in och ställa allt tillrätta och visa mig att det är galenskap att inte våga älska och släppa in de som bryr sig. 
 
Jag är så oändligt tacksam för det här stället och för de vägar, val  och relationer jag valt som ledde mig dit.
Jag har fått vänner för livet på den här platsen. För livet. Livet som på många sätt känns som en dröm. 

Välbekant träningsvärk och nya vänner

Igår var jag till galaxen igen. Jag har saknat det stället mer än jag förstod. I över fem timmar blev jag kvar. Först gick jag runt och fotograferade. (mer bilder kommer i ett annat inlägg) 
Sedan var det dags att sätta sig i sadeln igen. Efter över två år (om man bortser från den där 20minuters skumpturen på bulldozern på High Chaparall i somras) var jag lagom kaxig. Det är mycket som ändrats i stallet, och ändå är det precis som förut. Som om jag kom hem. Som om mitt hjärta fick ro för en stund.
Edward, Nisse och Rapp betar inte längre på galaxens ägor. Den enda som är kvar från den flock jag lärde känna är den lilla shettisen Kodex. Nu finns det två nya vänner i hagen hos honom. Den ena är stoet Timja och den andra är valacken Rob. Igår blev det Rob som hamnade under sadeln. Det blev en lugn tur. 45 minuter. I skritt. Jag var helt slut när jag steg av hästen. Mina ben kändes helt mörbultade. Jag är glad att jag känner mig själv, och tog det så lugnt som jag gjorde. Tänk att bara en sån tur, i skritt, kan lugna själen så mycket som den gör. Lyssna till hovarnas klapper mot marken och känna hur hästen rör sig under sadeln. 
Hästarna har alltid varit en livlina för mig. Rob var jättesnäll mot mig där jag satt. Vi hade en diskussion om huruvida han skulle stå stilla när jag steg upp eller inte, men när jag väl var på plats var det inga bekymmer. (även om mina armar tyckte att han kunde försöka låta bli att hänga huvudet på bettet när han tröttnat på att hålla upp det själv...) 
Men när jag väl stigit av var han som en riktig dröm. Jag behövde inte ens röra vid honom för att han villigt skulle flytta sig så att han inte stod ivägen när jag skulle öppna och stänga grindarna och dörrarna till stallet. Det var som om jag gick med ett träns utan häst i handen. Otroligt följsam, och jag kunde inte låta bli att krama om honom hårt när jag borstade av honom efteråt. Jag är riktigt imponerad över Rob. (mina ben invänder dock att han är en vääääldigt bred häst, och det ser ut som om jag är en cowboy som ridit flera dagar i sträck)
Men han är fantastisk. Och jag är otroligt tacksam för att jag kommer få lära känna honom och Timja ännu mer. Nästa fredag är det dags att hoppa upp i sadeln igen. Troligtvis på Timja. Det ser jag och mina otränade ridmuskler fram emot med skräckblandad förtjusning kan jag säga.
 
Jag saknar Edward och Nisse väldigt mycket, och kommer alltid bära med mig minnena från alla stunder vi haft ihop. Men jag ser fram emot att skapa nya minnen nu. Med Rob och Timja. Och framtiden ser ljus ut. Trots att mycket tynger mig så har jag en plats där själen kan andas och sorgenoch saknaden efter de fyrbenta vänner som lämnat mig inte känns lika mycket längre.
 
Jag lever lite i en dröm. Med hästar runt hörnet och världens bästa vänner omkring mig. Och jag är så tacksam. <3