Dag 28 – Det här saknar jag
Det finns mycket jag saknar, och jag vet inte riktigt vad som är störst.
Det jag saknar, eller det jag stundtals velat att det aldrig skulle hända...
Jag saknar känslan av jul. Att se fram emot jul med glädje är något jag saknar mer än allt annat just nu.
Jag får mer eller mindre panik varje gång jag ser en adventsljustake i år.
Mitt liv är rätt upp och nervänt just nu, så det blir inte bättre när jag ser hur fint alla hus pyntas.
Jag vet att det finns människor som vill ha mig hos sig i jul, men det finns bara två platser jag själv vill vara på.
Båda ger mig bekymmer.
Undrar om någon har en aning om hur mycket jag skulle ge för att få sitta omfamnad av den jag älskar och titta på granen tillsammans med min syster.
Det kommer aldrig att hända.
I år hatar jag allt som har med jul att göra. För jag inte kan bli en del av det just nu.
Tårarna bara rinner så fort jag tänker på vad som kunde varit.
Jag vill inte ha jul i år. Jag vill aldrig mer ha jul just nu, för jag orkar inte stå utanför familjehögtider längre.
Jag önskar mig en massa saker förstås.
Men när jag inte kan ge, så har jag väldigt svårt att se varför jag skulle få just nu...
oavsett hur mycket jag behöver få känna mig uppskattad förstår jag inte just nu hur det skulle gå till.
Jag vill inte vara någons börda. Inte vara någon till last.
Och jag vill inte vara kär.
Eller här.
Jag har en massa drömmar, men allt jag ser är slit, panik och ångest.
Och det är mitt slit, min ångest och min panik.
Och när den väl kommer fram vill ingen ha med mig att göra.
När jag verkligen behöver folk som mest får jag höra att jag inte vänder mig till rätt ställen, att jag glömt mina vänner och att jag ska slänga bort det jag bryr mig om.
Det får mig inte att må bättre.
Jag vill inte ha frågor eller tips och råd.
Jag vill ha kramar. Oavsett vad jag säger eller inte säger till människor är det kramar jag behöver nu.
Inga tips. Inga råd. Inga kommentarer om vem jag är eller hur jag borde göra.
Bara kramar.
Jag kan inte ta in något annat. Och det stör mig att jag måste upprepa det.
För jag kämpar så in i helvete för att överleva just nu.
Det kan ingen annan göra för mig.
Därför står jag här ensam. Benen på marken, dyblöt av regn och tårar. Piskad av väder, känslor och vind.
Slagen av tankar och ord som folk inte tänkt skada mig med, men som bara river.
Min hud svider av salt och minnen av vad som varit, och mitt hjärta bankar sönder revbenen.
Det är för stort. För alla får plats. Även de som inte förtjänar det. För någonstans förtjänar alla kärlek.
Jaja... Orka tjata.
Vad jag saknar?
Ett jobb jag kan försörja mig själv på.
Ett liv där jag känner mig älskad istället för bortkastad.
Min syster.
Martin.
Azalea.
Gotland.
Wendelsberg.
Norge.
Pengar.
Kärlek.
För att inte tala om vad jag saknar i samhället... Det får bli en annan gång om jag orkar skriva om det.
Nåja... Jag är ju i alla fal inte sjuk. Än. (betyder att jag absolut inte borde gå ner mer i vikt. Så håll tummarna för att jag slipper vinterkräksjukan)
Hunden klagar inte dock... Han har fått sova i sängen de senaste fyra nätterna.
(det finns klipp av det på facebook)
Så är det med mig. Så fråga inte. Ge mig inga råd. Bara krama om mig med kärlek. Men inte för att du känner att du måste, utan bara om du vill.
Här är en kram till de som behöver, från mig och mina djur.
Jag kan fortfarande älska. Och jag älskar ännu.
De blå haven som skar upp mitt hjärta
De himlavalv som satte likhetstecken mellan kärlek och smärta.
Det är ett helvete att finnas till
När man inte får älska den man vill.
Ett helvete att le och ha kul
När man känner sig oönskad och ful
Ett helvete att vara både liten och stor
Och mera känslig än du tror.
Mitt mål är att ställa mig stilla och vara min egen vän
tills det finns någon som kan älska så igen.
Jag hoppas jag lyckas med det snart.
För det här sliter mig i stycken.
Och julen gör det ännu större. Skitjul. Skitliv.
Don't worry. I'll manage. As always. För i helvete. Suck.
Så... Ordbajset är klart. Nu vill jag ha en kram.