Dag 28 – Det här saknar jag

Well... Det finns viss risk att detta inte blir det gladaste inlägget i historien, men so be it.

Det finns mycket jag saknar, och jag vet inte riktigt vad som är störst.
Det jag saknar, eller det jag stundtals velat att det aldrig skulle hända...

Jag saknar känslan av jul. Att se fram emot jul med glädje är något jag saknar mer än allt annat just nu.
Jag får mer eller mindre panik varje gång jag ser en adventsljustake i år.
Mitt liv är rätt upp och nervänt just nu, så det blir inte bättre när jag ser hur fint alla hus pyntas.

Jag vet att det finns människor som vill ha mig hos sig i jul, men det finns bara två platser jag själv vill vara på.
Båda ger mig bekymmer.

Undrar om någon har en aning om hur mycket jag skulle ge för att få sitta omfamnad av den jag älskar och titta på granen tillsammans med min syster.
Det kommer aldrig att hända.

I år hatar jag allt som har med jul att göra. För jag inte kan bli en del av det just nu.
Tårarna bara rinner så fort jag tänker på vad som kunde varit.
Jag vill inte ha jul i år. Jag vill aldrig mer ha jul just nu, för jag orkar inte stå utanför familjehögtider längre.
Jag önskar mig en massa saker förstås.
Men när jag inte kan ge, så har jag väldigt svårt att se varför jag skulle få just nu...
oavsett hur mycket jag behöver få känna mig uppskattad förstår jag inte just nu hur det skulle gå till.

Jag vill inte vara någons börda. Inte vara någon till last.
Och jag vill inte vara kär.
Eller här.

Jag har en massa drömmar, men allt jag ser är slit, panik och ångest.
Och det är mitt slit, min ångest och min panik.

Och när den väl kommer fram vill ingen ha med mig att göra.
När jag verkligen behöver folk som mest får jag höra att jag inte vänder mig till rätt ställen, att jag glömt mina vänner och att jag ska slänga bort det jag bryr mig om.

Det får mig inte att må bättre.
Jag vill inte ha frågor eller tips och råd.
Jag vill ha kramar. Oavsett vad jag säger eller inte säger till människor är det kramar jag behöver nu.

Inga tips. Inga råd. Inga kommentarer om vem jag är eller hur jag borde göra.
Bara kramar.
Jag kan inte ta in något annat. Och det stör mig att jag måste upprepa det.
För jag kämpar så in i helvete för att överleva just nu.
Det kan ingen annan göra för mig.

Därför står jag här ensam. Benen på marken, dyblöt av regn och tårar. Piskad av väder, känslor och vind.
Slagen av tankar och ord som folk inte tänkt skada mig med, men som bara river.
Min hud svider av salt och minnen av vad som varit, och mitt hjärta bankar sönder revbenen.

Det är för stort. För alla får plats. Även de som inte förtjänar det. För någonstans förtjänar alla kärlek.

Jaja... Orka tjata.
Vad jag saknar?
Ett jobb jag kan försörja mig själv på.
Ett liv där jag känner mig älskad istället för bortkastad.
Min syster.
Martin.
Azalea.
Gotland.
Wendelsberg.
Norge.
Pengar.
Kärlek.
För att inte tala om vad jag saknar i samhället... Det får bli en annan gång om jag orkar skriva om det.

Nåja... Jag är ju i alla fal inte sjuk. Än. (betyder att jag absolut inte borde gå ner mer i vikt. Så håll tummarna för att jag slipper vinterkräksjukan)

Hunden klagar inte dock... Han har fått sova i sängen de senaste fyra nätterna.
(det finns klipp av det på facebook)

Så är det med mig. Så fråga inte. Ge mig inga råd. Bara krama om mig med kärlek. Men inte för att du känner att du måste, utan bara om du vill.

Här är en kram till de som behöver, från mig och mina  djur.
Jag kan fortfarande älska. Och jag älskar ännu.
De blå haven som skar upp mitt hjärta
De himlavalv som satte likhetstecken mellan kärlek och smärta.

Det är ett helvete att finnas till
När man inte får älska den man vill.
Ett helvete att le och ha kul
När man känner sig oönskad och ful
Ett helvete att vara både liten och stor
Och mera känslig än du tror.

Mitt mål är att ställa mig stilla och vara min egen vän
tills det finns någon som kan älska så igen.

Jag hoppas jag lyckas med det snart.
För det här sliter mig i stycken.

Och julen gör det ännu större. Skitjul. Skitliv.
Don't worry. I'll manage. As always. För i helvete. Suck.

Så... Ordbajset är klart. Nu vill jag ha en kram.

Dag 27 – Min favoritplats

I min lägenhet?
På Gotland?
I Göteborg?
I Sverige?
I Norge?
I världen?

I min lägehet är det nog sängen eller fönstret, där jag kan sitta och titta ut...
På Gotland är det svårt att nämna EN favoritplats, då hela ön är en favoritplats för mig... Men i en båt på träsket kanske... Eller vid beckybäcken...
Eller i palissaderna... I Visby? I Hemse? Vibble? Fårö? Fårösund? Fleringe? Hau?
Göteborg då... Galaxen tror jag...
Sverige blir svårare... För där slits jag mellan Göteborg och Gotland....
Norge... Blir ännu svårare... Midnattssolen jag såg i Norr? Valfångstsafari i söder? De underbara fjordarna vid Bergen? Oslo?

I världen har jag nog ingen favoritplats. Men jag har en plats jag önskar vore min.
Den platsen finns inte. Utopia.
Tur att jag kan besöka den i tanken då och då, och fylla mitt hjärta med hopp.

Och tur att den hjälper mig ibland.

Igår fick jag lära mig massor om kommunikation. Jag fick be om ursäkt för att jag klampat på som en idiot, fast jag inte kunde vetat annat, men gud vad jag önskar att jag vetat.

Då hade jag aldrig sagt en del av de saker jag sagt, och verkligen inte gjort som jag gjort.
Jag fick lära mig massor om mig själv igår, och det gjorde ont, men samtidigt var det otroligt skönt att få höra det.

Jag trodde jag förstått allting, men kunde inte haft mer fel. Nu får jag stå för konsekvenserna av vad jag gjort.

Tänk så mycket som blir fel när man missförstår varandra. Jag önskar verkligen att allt som gjorts kunde göras ogjort. Men jag får göra det bästa av det som är istället.

Det finns en sårad människa där ute som jag gjort otroligt illa med ord och handling.
Jag kunde omöjligt veta att det var så eftersom ingen sa något till mig.

Men nu vet jag. Och vill verkligen inte göra om det igen.
Nu ska sår läkas och tid flyta förbi.

Och vem vet... Runt hörnet kanske det finns en utopi trots allt? Lite svårt att veta i mitt liv, då vägen jag vandrar inte är den rakaste som finns... För jag har ett liv med många erfarenheter av många saker, och ett hjärta som åker berg och dalbana.

Men jag kan åtminstone inte säga att det är tråkigt. Och tackar för att jag fått lära mig mer om mig själv, och om dig, Martin.

Det du gjorde igår var oerhört starkt av dig. Att osminkat ge mig den sanning och skam du fått stå ut med, resa dig ur dina kedjor och möta konsekvenser och sedan låta mig få veta vad jag har för fel och brister kan verkligen inte varit lätt.
Och jag har gjort många fel mot dig. Så det blev ett långt samtal. För vi båda har sårat varandra så mycket mer än jag kunnat föreställa mig.

Förlåt.
Och jag är verkligen inte arg på dig längre. Du är bra.

Nu ska jag sova. Med en ro i mina tankar som jag inte haft på över ett år.

Godnatt.

Dag 26 – Mina rädslor

kärlek.
vänskap.
familj.
du.
höjder.
ondska.

Vad jag gör åt det? Kämpar varenda jävla dag för att möta dem. För att inte förgås av dem och dras ner i ett träsk av ångest och panik.

Kärleken är värst. Och jag är jävligt bitter idag. Arg och ledsen.
Och just för att jag är arg och ledsen så blir jag straffad för det. Även om det inte medvetet varit ett straff. Och även fast jag berättar att det är ett straff så fortsätter det.
För vem vågar möta någon som säger som det är när hon tittar på en?
Vem vågar möta den som offrar allt, gång på gång blir ledsen och sårad för att hon älskar och bryr sig för mycket?
Är det så att folk inte klarar av att umgås med mig för att de blir rädda då jag reser mig upp gång på gång?
Rädda för att de ser att jag klarar av allt?

Well, surprise dear friends: I Don't.
Jag klarar inte av känslan av att bli kastad åt skogen varje gång jag sträcker ut en hand för att få hjälp, för att sedan när jag berättar att jag känt mig kastad bli kallad löjlig.

Jag hatar när folk trampar på mig och sårar mig fast jag sagt vad det är som gör mig illa.
Jag hatar att gång på gång bli avbruten och när folk inte ens försöker ta till sig det jag säger för att de är så jävla griniga och vägrar som små treåriga barn.

När jag inte får vara med för att folk är så rädda att jag ska säga något som är sant som de inte vill lyssna till.
När jag blir utesluten ur grupper eller blir tvingad att välja just det alternativet för att andra är så jävla svartvita.

I don't manage everything my friends. Never has. But I'm fighting against what I can't take. And that's more than I can say about so many others.

Jag tar inte skit jag inte förtjänar. Jag kan be om ursäkt för att jag är tjatig, och har inget emot om folk är ärliga mot mig, eller talar om saker för mig som de inte gillar hos mig, för det ger mig en möjlighet att förändra det, om det är något jag inte tycker jag vill stå för.

Kärlek.
Den absolut värsta av mina rädslor. Ändå ger jag mig inte. Och gudarna ska veta att det får mig ner på knä och fäller mig, sätter käppar i mina hjul och sliter sönder mitt hjärta.
Och jag fortsätter stoiskt att resa mig, och gå till ett jävla plåsterskåp, komma med små gummitejpklädda tygbitar för att hindra det...

Temat de senaste veckorna har varit ångest.
Inte kunnat sova. Inte kunnat gå ut i köket utan att känna illamående, men ändå tvingat i mig mat.
Tvingat mig ut med hunden och städat hos kaninen.

Men mitt eget hem är kaotiskt. För jag orkar inte. Det är för jobbigt.
Och det känns underbart att få komma ifrån allt och jobba lite då och då. Eller de timmarna på hästryggen då jag faktiskt får vara ALLT jag är.

Överleva. Well, dear reader, if you read this: Låt mig få leva en stund.
Låt mina tårar få rulla för att jag känner mig älskad. Ge mig hjärtan och kramar. För om det är något jag behöver just nu så är det precis just det.

Let me know you're out there now. Jag vill inte ha några råd eller ta eran energi. Så kan du inte säga något snällt, så säg inget alls.

Och kan du säga något från ditt hjärta som du vill att jag ska veta, så gör det... Anonym eller inte spelar ingen roll. Liksom på facebook är detta ett officiellt rop på hjälp.
Jag behöver kärlek just nu.
Så jag kan få leva en stund. Läsa ord som jag kan ta till mig och gå tillbaka till i stunder när det känns tungt.
<3

/Jag