En månad kvar på Almedal...

Den 8:e december är mina dagar på ICA Nära Almedal slut. Då börjar jag istället jobba för min förra handlare Marie, i hennes butik i Hjällbo.
 
Allt kommer bli annorlunda. Allt och inget. Det blir två och en halv kilometer till jobbet istället för två mil. Det kommer ta tjugo minuters promenad istället för en timme med kollektivtrafiken. Och herregud vad jag längtar dit!
 
... och herregud vad jag kommer sakna Almedal. 
Jag kommer sakna alla dessa fantastiska människor jag lärt känna under de här två åren. De som alltid vänder mina dagar till det bättre när jag har det kämpigt. 
De som rusar till varandras hjälp när någon tappar hela myntbörsen på golvet, sträcker varandra kassar eller bråkar om vem som ska få betala... 
De som inser att de glömt plånboken, för att i nästa stund fråga den främmande tjejen bredvid i kön om hon hade swish, och lyckas med konsten att få en främling att betala för att sedan föra över pengar till hennes konto med hjälp av sin mobil.
De som tittar på en på samma sätt som jag tittar tillbaka och faktiskt bryr sig om att lyssna till svaret när de frågar hur det står till. 
 
Man har otroliga möjliigheter när man står i kassan i en butik, att göra någons dag bara liite bättre.
En komplimang ihop med kvittot, om hur snygg kappa den kunden hade, eller varför inte faktiskt säga om du gillar hårfärgen på människan framför dig? Eller frisyren, eller tycker hen har ett snyggt armband, ellerring, eller klocka... 
Eller kanske till och med packa påsen om det ändå inte är någon kö.
Våga vara lite busig. Våga bjuda på dig själv och ge det där lilla extra. 
 
Jag har börjat tala om för våra kunder att jag ska sluta. För jag vill inte bara lämna de människor jag lärt känna de senaste två åren, utan att tala om vart jag ska. Det har resulterat i många skratt, och lyckönskningar. Men också en insikt om hur djupt jag kommit att engagera de människor som är omkring mig. Bara för att jag bjuder dem på det där lilla extra. 
Vi hade kunder som ständigt gick med buttra miner efter långa arbetsdagar, Äldre kunder som hade krämpor och var ensamma. 
Och det där bestämde jag mig för att jag kunde göra något åt. 
När jag jobbade i hemtjänsten hade jag inte tiden. Men nu hade jag den. Och jag engagerade mig. I mina kunder. Inte så att jag går runt och bär andra människors tyngder, men jag lättar bördan för den som bär, för mina öron lyssnar och mina ögon ser. 
Jag sätter mitt fokus till något positivt och delar med mig av det. Så ofta jag kan gör jag det med ett leende på läpparna. 
 
Utan att vara privat för den delen, men däremot har jag ingenting emot att vara personlig, och mina arbetsdagar innehåller alltid leenden, för det där kommer tillbaka. Alla goda ting jag ser, och allt jag vill ge, finns där i våra kunder de dagar jag inte själv är på toppenhumör, och bär mig vidare.
 
Det är faktiskt riktigt mysigt att tänka tillbaka på hur människorna förändrades framför mina ögon. 
Hur leenden smyger fram oftare och oftare i ansikten hos de människor som kämpar med sin vardag, bara för att jag hade vett nog att bjuda lite på mig själv. Bjuda lite på en skrattkaka, för att jag står och hoppar som en hare med senap i baken för att jag slagit i huvudet i nödstoppknappen för tredje gången, eller får plocka upp telefon nummer två från min egen kassa och svara mig själv att jag tyvärr inte kan stå i både kassa ett och kassa två, men att jag kanske kunde ringa upp igen om en stund och se om jag hunnit ge den andra telefonen till min kollega då...
 
Och just den känslan tar jag med mig nu, till Hjällbo. (har vi tur så fortsätter mitt kära Almedal vara just så mysigt ändå, och det blir mer jag som kommer sakna det, än vad det kommer sakna mig)
 
Jag trivs med kundkontakten, och problem är till för att lösas. Sura miner är något som alltid kommer finnas, men kan jag vända någons dag till det bättre, så är det precis just det jag vill göra. 
(förutsatt att det inte kör slut på mig då... För jag måste ju ha energi kvar så jag kan klappa mina djur, och pyssla om min älskade Ronnie)
 
Och om ni som läser detta är kunder på ICA Nära Almedal, så har jag bara en sak att säga:
Tack för en fantastisk tid! För stämningen ni sprider i butiken och för varje gång du får mig att le!

Med en kurrande katt och snurrande tankar

Idag kom jag hem, rensade ett granatäpple, blandade det med Arlas mangoyoghurt och satte mig i badet och njöt till relaxmusik och en bra bok. 
 
Sen kom jag fram till att jag inte riktigt samlat mina tankar för dagen och att det ju faktiskt var ett tag sedan jag kikade in här. Så nu sitter jag här i soffan. Och det slår aldrig fel att när jag väl tagit på mig morgonrocken och katten inser att jag är på väg att sätta mig ner under filten så RUSAR han fram och ska ligga i mitt knä...
(sen att jag inte ens fått filten på plats ibland så tårna får frysa, ja det struntar han blankt i)
 
Häromdagen hade vi en liten... dispyt?- jag och katten. Jag satt bredvid Ronnie i soffan och njöt. Och så kom katten. Ja, för jag satt ju i soffan... På armstödet satte han sig, och blängde på mig. Flyttade inte en muskel. Bara råblängde. Då insåg jag att det inte fanns tillräckligt med filt för honom att ligga på, eftersom den täckte både mig och Ronnie. 
Så jag drog i den lite, och då slutade katten blänga. Så fort han insåg att det skulle bli filt till honom gick han ner från armstödet och ställde sig på det jag hade fått fram (innan mina tår hann få någon plats såklart), började kurra och lade sig ner. Sen var han nöjd. Filt och matte... och kattmjölk... det är bannemej vad den där katten lever för. Ja, och så kan Ronnie vara bra att ha ibland när det är matdags... Eller han ska få godis. 
 
Men just nu ligger han här, i mitt knä och spinner som en hel traktor.
Annat var det i morse, när Ronnie tog morgonrundan med hunden. (för den kan han VERKLIGEN INTE leva utan)
Stumle och Harley är så gott som oskiljaktiga stundtals. Så herr Kissemiss Stumle Silkessvans höll på att driva mig till vansinne med sitt oupphörliga jamande. Han gav sig inte förrän Harley och Ronnie kommit innanför dörren igen.
 
Så började min dag. Mjau... Mjau... MJAUUUU!!!
 
Sen åkte jag in till Almedal. Det var dags att prata med chefen... Och mer om det... får ni veta i nästa inlägg.