Mitt första silversmycke!

Nu har det börjat! 
Första dagen på smyckeslinjen är avklarad! 
(gissa vem som hade svååårt att sova i nättras?)
 
Det visade sig att vi bara är tre stycken som ska gå denna termin. Det klagar jag inte på! För det innebär att vi kommer få mycket mer tid och större möjligheter att lära oss mer!
 
Efter en väääldigt kort genomgång så fick vi vasitt kompendium med information om metallerna vi ska få arbeta med, en lista på vilka verktyg och metoder vi kommer använda oss av och var man kan hitta de material vi behöver.
Så efter att ha använt en ringmåttsats och kollat storleken på alla mina fingrar så fick jag sätta mig och räkna ut hur mycket material jag behövde för att göra en ring till det fingret jag valt. (Nu visade det sig att fem av mina fingrar har samma ringstorlek, så jag satsade på den).
 
Sedan skulle jag såga ut materialet som behövdes för att göra min ring (vi utgick från en silverplåtbit)
 
När jag kommit så långt och stämplat silvret med datum, ort och sterlingstämpel såg det ut såhär:
 
Silvret är inte blått, utan det sitter plast på för att skydda ytan mot repor.
Så skulle biten jag sågat ut filas för att få bort de värsta ojämnheterna, för tro mig, det var inte särskilt rakt... 
 
Därefter var det dags att slå/banka ihop det till något som var någorlunda likt en ring...
(Min såg ut myyycket mer som ett D än som en ring, men det var visst ingen dålig sak förstod jag när det var dags att löda.)
 
Jag kan avslöja att jag tycker att lödning är lite läskigt. Men jag kommer vänja mig. 
 
När ringen väl var ihopfäst så var det dags att forma den... Ett D är ju inte riktigt önskvärt att ha på fingret... 
 
Formningen sker med hjälp av en plasthammare och en konformad metallpinne, och som ni ser så kan man inte direkt säga att ringen är jämn i kanterna efter lödningen, så det blev en del att slipa, men till slut så var kanterna jämna.
 
 
Det som händer när man slipar kanterna är att när metallen blir varm så böjs kanterna utåt, sådär så den plana ytan blir lätt U-formad. 
Så det får man också slipa bort. 
 
När jag slipade insåg jag att jag tyckte ytan faktiskt var både mycket vackrare och mer praktisk (om man planerar att använda ringen mycket) än en blankpolerad yta. 
 
Silver glänser otroligt fint blankpolerat, men den ytan jag slipade fram fick mina tankar att vandra till vågblänken på havet. Jag älskade att det inte var helt blankslipat, men tänker inte att alla mina smycken ska bli så för det, utan jag känner att jag även vill göra helblanka varianter.
 
Denna ring blev inte det dock. Och gissa om jag blev häpen när jag insåg att det gick mycket fortare att göra än jag trodde från början! 
 
Så redan första dagen på smyckeslinjen har resulterat i ett smycke. I silver. Som sitter på mitt finger. Och jag är riktigt stolt.
 
 
Ser ni vågornas blänk? :)

Om dag och natt, med hund och katt

Han växer så det knakar, våran lille valp. Snart blir han åtta månader och som han utvecklas kan jag inte säga annat än att jag har en fantaaaaastisk hund. (Ni vet den där irritationen över att bli väckt halv två på natten av att någon gnyr och gnäller, som genast ersätts av en enorm stolthet - För den här killen gnäller aaaaldrig utan anledning. Den natten detta gällde var han ruskigt dålig i magen, så när man väl insåg varför så flämtade han som en galning, höll på att dra omkull mig när jag tog ut honom, för han bajsar aldrig på gården, utan hellre i högt gräs eller under en buske...) 
 
Vilken pärla. Är något fel så talar han om det. Ordentligt. Han låter liksom bara när det är något han vill. Skäller till ca två gånger om någon kommer, vilket jag är helt okej med. Och så har vi vår lilla hälsningsrutin han och jag. Jag går upp, in i vardagsrummet och sätter mig i soffan och han kör en scoobydoofusharang medan han försöker övertala mig att två händer är alldeles för få, att kaffet inte får drickas förrän vi hälsat ordentligt och han fått pussa klart. (Nu vill jag inte pussas lika länge som han, så vi brukar bråka en stund om hur länge denna hälsning ska fortlöpa innan han lägger sig till ro) 
Så fortsätter dagen. Jag jobbar väldigt mycket nu, så tiden hemma med hunden är inte lika omfattande som den varit. Däremot har jag sågrym chef på mitt jobb så att jag alltid jobbar eftermiddag, och börjar tidigast klockan tolv. Det i sig har medfört att vi kunnat ensamträna den här killen. Mellan fem och sex timmar är inga som helst problem nu för tiden, men tack och lov är det inte varje dag, utan max fyra dagar per vecka han får vara ensam så länge. Nästa steg i den här snurran är att låta dörrarna vara öppna så att katten kan gå som den vill också. Men en sak i taget. :) 
 
På minha lediga dagar? Då pysslar jag med så lite som möjligt, och låter kroppen vila så gott det går... 
Och så kikar jag på och låter mig roas av mina två underbara busar. Det är fullt ös blandat med... total utslagenhet... När det var så himla varmt här så sov hunden på toaletten och katten snodde hundsängen. Och i skrivande stund sussar Stumle i sitt klätterträd och hunden vid mina fötter när jag sitter här och skriver.
 
Hur mycket han väger nu, den svarta galningen? straxt över 20 kilo... och han är redan lika hög som Harley. 
 
Och så över till något annat: Om en vecka smäller det. Då börjar jag på smyckeslinjen!!! Jag ska lära mig designa smycken om fredagarna i ett par månader framåt... 
 
Det... kommer säkert mer om det vid andra tillfällen. 
Mitt liv går ganska mycket upp och ner just nu. Det har varit en tung sommar med mycket jobbiga saker som har hänt, och jag är så himla glad att jag har dessa två i min vardag:
 
Världens finaste. Ett beslut jag är jättenöjd att jag tagit. Eller ja.. .två. Underbara pälsklingar.
Så ett steg i taget formar jag min vardag och min framtid. Mot strömmen, med en sjuhelsikes vilja och fast besluten att inte låta det som slår mig hålla mig nere, utan alltid resa mig igen. Ni som följt min blogg sedan början vet ju redan att jag inte lever ett tråkigt liv. Det är alltid något som händer omkring mig. 
 
Oavsett karaktär på det jag möter är jag tacksam för att det är just så mitt liv ser ut. Även om det är tungt i stunder så har ju faktiskt allt som hänt mig genom åren gett mig (extrema) överlevnadsverktyg, kunskaper, empati och förståelse utöver det vanliga. 
 
Och vad jag ska bli när jag blir stor? DET återstår att se. ;) Ädelmetallsmed ligger ju bra till kan vi säga. :)