Remembering a Life I used to live

Friends I used to have around me everyday.
People around me wherever I went, and that first phone call from Sweden

3 minutes.
Just some days after I left Sweden to start working in Norway.

Now it's the other way around.
Someone from Norway misses me, cause I'm back in sweden, and sms:es are coming from Bergen and Bosnia instead.

The life I used to live.
The people in my heart.

I was in Norway this weekend. I don't care I didn't get any sleep.
You were there.
The people in my heart.

There are no words strong enough. I miss you.
Even if I wrote that A thousand of times it wouldn't be enough. Wish you were here.
ALL OF YOU.

And I wish you still had those 3 minutes for me. Even if understand you can't.
Thank you for having them back then.

Thank you for giving me the best birthday I've ever had.

Thank you for giving me the best year ever and for showing me how much a person can love.

Azalea: Stupid wonderful, undescribable, treassure and best friend, wish I could meet you more often.
Thank you God for bringing her to my life, and for letting me hear her voice again. I've missed it so much.

I've missed all of you so much.

Någon har missuppfattat det här med att fylla år.

Han heter Martin denna där någon, och han fyllde år igår.

25 år fyllde han.
Det verkade varken han eller jag fatta.

Det kom sms hela jävla natten, och på morgonen var jag ganska trött, så jag undrade vem i hela fridens namn som sms:at honom hela natten...

Han log lite sådär sött som bara han kan och svarade att det var några olika... Men inte fan ringde det någon klocka i mitt huvud inte, så jag frågade varför alla måste sms:a honom samtidigt och mitt i natten, och varför han inte hade på ljudlös...

Sen gick en stund eller två medan någon hämtade en söt liten tändsticka till mig... Och där kom ljuset... JAHAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!, Visst ja! Han fyller ju år!

(det är här någonstans Jenny vill gå och gömma sig och önskar att hon stoppat näsan i kalendern lite oftare så hon haft liiite mer koll på vilken dag det var när hon gick till jobbet)

Under dagen hade jag tid att träffa en högst efterlängtad vän jag inte haft tid att träffa på evigheter.
Det var otroligt trevligt, och jag önskar att jag träffat henne lite oftare än jag gjort det senaste...

Sen var det lite jobb till. Maskeradkväll...
På nordengården... Jag höll på att somna. Höll på! - Jag somnade inte på riktigt!
Diverse snack med Johan höll mig lite vaken...

Sen kom inte en enda unge, så den där militäroutfiten som jag jobbat med i fem hela jävla... minuter var alldeles i onödan.
Men jag orkade inte byta om, så jag gick hem i färger lika gröna som vårskogen...
(sa jag att det är måååånga invandrare som åker spårvagn mellan bellevue och kortedala?)
Kände mig som en apa i en bur. Jisses vad folk glodde. Jag är inte den som är den. Jag glodde tillbaka.

Sen kom jag hem till en stor varm famn.
(Den här famnen skickade ett sms lite tidigare på dagen, om en överraskning som väntade den trötte krigaren när hon kom hem)

Så ett pekfinger:
- Titta! Jag har köpt en ny kudde!!!
(Om ni undrar så: Ja, vi har sovit på en kudde. Samtidigt. Och nej, ingen åkte av flest gånger... vi var lika duktiga på att sno den båda två)

Gissa om det gjorde skillnad inatt...
(Faktum är att vi mer eller mindre sov på samma kudde ändå, men det var skönt att ha en bit kudde kvar när man vände sig om)

Trodde ni det var slut där?
Det trodde jag med.

Men då ledde pojken ut mig i köket.
Där. På bordet.
Står en blå ros och tre inslagna paket.

Jag bara tittar. På honom. På bordet.
Sen sätter jag mig ner.
Jag visste ju att Ronny skulle hjälpa honom att köra, för att han skulle fixa en kudde.
Men inte att han skulle köpa ett halvt kök också.

För det var det... Ett halvt asiatiskt kök.
Eller allt som behövs utom ingredienser, enligt min mening.
Det var fyra japanska skålar och ett matchande sushiset.

Fast det var inte det jag öppnade först.
Det jag öppnade först var en mjuk, ullig, grå mirandanalle.

Som det stod "Jag älskar dig" på. Om inte grannarnas ofödda bebisar var vakna innan så väckte jag väl dem då

- Maaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaartin!
(jag försökte verkligen låta både sträng och lite arg, vilket gick både helt åt fanders och ända dit pepparn växer)
Det är ju inte jag som fyller år, din dumming.


Vad han svarade på det?
- Nej.. jag vet... men det är alla hjärtans dag på söndag och jag hinner inte fixa allt då. Dessutom vill jag bara göra dig glad. Sen tänkte jag inte köpa så mycket egentligen... det bara blev så.

Jag blev glad sötnos. Men det hade verkligen räckt med kudden, om du nu var tvungen att köpa något. Annars är jag rätt glad bara jag får se dig och vara med dig.

DU. Räcker.

Fast du är nog den gulligaste sak som haltar i ett par skor just nu.

Jag älskar dig Martin.