Vinter i Göteborg...

Det är inte lång tid kvar nu, innan flyget lyfter mot USA, där Annie väntar i Kalifornien. 
Men just nu är jag inte där.
Just nu är jag i ett Göteborg, där snön faller från skyn och vintern tycker det är dags att visa sig.
 
Så idag blev det en kort promenad med kameran i högsta hugg och fokus på det där som solen så fint påpekade för mig igår... att världen är vacker.
 
Och jag önskade mig sol idag också. Men det fick jag inte.
Bilderna blev bra ändå... och jag har faktiskt redigerat klart dessutom. 
Så håll tillgodo, för här kommer den, min vinter i Göteborg...
 
Mitt i allt detta bor jag...
Där rimfrosten glittrar och istapparna hänger tunga
Hela världen är fylld av små gnistrande diamanter här
 
Varenda löv är täckt av små vita kristaller
Det bästa är när man sitter framför datorn och inser vilken skatt man har, som kan fånga alla de där glittrande vattenpärlorna och mysa till allt man sett ännu en gång.
 
 
Förundras över hur naturen kan te sig så olik från årstid till årstid, och hur något kan vara lika inbjudande vackert som isande kallt
Hur det som är vackert inte alltid är det man borde sukta efter
 
Jag kunde inte ta ögonen från naturen idag. För även om solen inte sken så var det bländande vackert att titta på.
 
Se hur naturen formar om sig själv och gnistrande talar om att gårdagens sol kanske inte når igenom molnen
Men att världen idag inte bör glömmas för det.
 
 
Så kallt. Så vackert. 
Och det är minst sagt dags för glögg nu. Mina fingrar har just tinat, och hjärtat ler.
Huvudet värker en aning, och jag är faktiskt ganska trött, men jag ville så gärna visa vad jag sett idag
 
 
Livet leker med mig, och det är en lek jag tycker om att leka. Allt känns faktiskt ganska bra just nu. Jag hade en fantastisk julafton även fast jag jobbade och är ruskigt trött i både huvud och kropp just nu. Men snart tar jag en paus från Sverige, all politik och tramset på fb, och har semester med världens bästa människor. 
 
Hur har era julhelger varit?

Life is what you make of it.

Häromnatten satt jag och gick igenom lite bilder på min dator. Och så började det klia i fingrarna... hur skulle det se ut i svartvitt... (sen satt jag uppe till tre eller något...)
Hela natten satt jag där... höjde lite ljusstyrka här, sänkte lite skuggor där... höjde kontrasten och minskade färgintensiteten...
Som på bilden ovan, som egentligen inte alls var bra, för hela ansiktet hade försvunnit, men så tänkte jag på det där att man aldrig kan veta var man hittar en person som trillar in i hjärtat och blir en av ens bästa vänner innan man ens visste ordet av... och inte heller vet man hur de ser ut innan det sker...
Det här, mina vänner, är Annie. En av mina absolut bästa vänner. I skrivande stund befinner hon sig på andra sidan av vårt jordklot, i Santa Barbara.
 
Dit flyttade hon för att leva sin dröm. Just så som det ska vara. (och inte fan tänker jag vara utan henne ett år, så jag ska snart dit och hälsa på... )
 
Kan man förverkliga sina drömmar så bör man göra det. Jag levde min lilla bubbla på wendelsberg för sju år sedan, och det var värt sin vikt i guld. Att få bli den som bestämmer över mig själv, växa och inte låta andra köra över en. 
 
Att få personlig tid och kompetens. Hon studerar foto. Jag studerade till ANT-pedagog. Ett helt år för bara min egen skull. Och jag kallar det för en bubbla, för man blir lite avskärmad från verkligheten när man lämnar det som är hemtamt och flyttar till ett ställe man inte vet något om, för att göra något man drömt om, utan att ha en massa människor man känt hela sitt liv omkring sig. 
 
Man behöver göra lite såna saker då och då. Umgås du bara med en och samma klick av människor hela livet, och gör samma saker som du alltid gjort finns heller ingen möjlighet för dig att utvecklas eller lära känna sidor av dig själv som du inte visste om att du hade.
 
Och ett är säkert... När man väl tagit det där steget, tvivlat på sina förmågor och undrat över sina val... När väl alla de där frågorna ställts, och du står där med svaret, då finns inga tvivel kvar längre.
 
För du ÄR så mycket starkare än du trodde från början. 
Utmana dig själv så får du se!
 
Livet kommer bli så annorlunda.
<3

Några utdrag från det som gör mitt liv så fantastiskt...

Ronnie står i köket och bakar lussekatter för fullt, och här sitter jag och tar det lugnt vid datorn... Och kikar runt bland det senaste årets minnen...
 
Djur är något som gör mig fantastiskt glad, och även om det händer att man blir irriterad på de små liven ibland, så höjer de levnadsglädjen till max.
 
Nej, jag har svårt att tänka mig ett liv utan djur.Därför blir det många bilder... På djur.
(hade jag fått så hade det varit en del kort på Ronnie också, men han totaltvägrar....)
 
Syrran däremot snubblade in i fokus ett par gånger... Och hund, katt och häst är alltid där... 
Familjen ni vet. En del vill vara med på bild, en del vägrar, och en del kan eventuellt tänka sig gå med på det om de måste... 
 
Jag har så mycket spännande som händer runtomkring mig jämt, och det är väl inte alltid det är roliga saker, men tråkigt i livet har jag i princip aldrig.
 
Jag började mitt 2014 på en balkong i Backa, med de bästa av vänner... Sedan drog jag till Island med världens bästa Annie... Och när jag kom hem därifrån fortsatte livet bara bjuda på finsaker. 
 
Till exempel plockade jag ut Ronnie från friendzonen på något jäkla vänster och lät murarna falla bara för att inse att jag inte heller stod upp längre, utan låg där och insåg att jag hade blivit kär.
 
Snart flyttar jag ihop med honom offentligt också. Den första mars 2015 är min adress densamma som Ronnies.
 
Gotland har jag också hunnit med. Flera gånger. Flera gånger än det var tänkt också, av den värsta anledningen man kan tänka sig, då en av mina bästa vänner grundskolan hastigt och oväntat avled och det blev begravning. 
 
Igår skulle hon fyllt 29.
 
Det kommer bli ett annat inlägg för att hedra hennes minne också, så fort jag orkar ge mig in på ämnet.
Det här inlägget däremot ska handla om det där som gör livet värt att leva. 
 
Det där som hjälper till att läka, lindra kampen och hjälpa en axla de bördor som hängs på skuldrorna.
 
Vännerna, djuren, familjen och kärleken.
 
 
2015 är det tio år sedan studentfotot blev taget... vilket innebär att det ni ser här är två bilder på mig, med 9 års mellanrum... 
Och så var det mina små pälstassar... 
Livet blir vad man gör det till... Antingen blickar man mot det som står framför en eller så blickar man bakåt, och därifrån väljer man själv om man ska se skuggorna eller ljuset...
 
Och det är ju faktiskt rätt svårt att uppskatta ljusets skönhet och styrka om man inte låter skuggorna ha sin plats där bakom. För just bakom, kalla det ryggsäcken eller bagaget, där hör de hemma. Solen och stjärnorna ska stråla i ditt ansikte. Ser du enbart mot skuggan på marken är det dags att vända ansiktet uppåt. Skuggan kommer du inte kunna göra något åt, men däremot kommer världen tynga dig mindre om du håller huvudet högt. Det räcker att fötterna står på jorden. Huvudet behöver du inte ha där. <3
 
Och nu... ska jag gå ut i köket och norpa lite nybakade lussekatter. ;)