Jisses! - och lite bilder!

Ber om ursäkt för grynigheten i bilderna, men jag lovade bilder från en grym fotografering, och i detta inlägg finner du två favoriter
 
 
 
Och vilken dag jag har haft. Inatt är det många tankar som snurrar i mitt huvud. Det är så många dumma saker människor omkring mig gör ibland som är så totalt onödiga.
 
För ett tag sen valde jag att bryta upp från en relation till en människa där allt som sades bara tolkades fel och nivån på svaren jag fick gick från ett vuxet, om än sårat, beteende, till något man håller på med när man går på dagis.
 
Jag ångrar inte att jag bröt, men jag tycker det är förbaskat tråkigt att såna saker ska behöva hända över huvud taget. Idag blev jag påhoppad igen av samma person, trots att jag sagt upp all kontakt mellan oss just för att slippa sånt. 
 
Människor får såklart lov att tycka och tänka precis hur de vill, men när allt dessa tankar gör är att bryta ner och svärta ner en själv och andra så kanske det är dags att försöka bryta innan man blir elak på riktigt mot någon? Inte minst sig själv. 
 
Varje dag får jag höra eller se saker som stör mig eller gör mig ont att behöva uppleva alls. Och när sådant görs medvetet mot mig har jag ingen som helst varken lust eller ork att behandla den människan med respekt.
 
Som man bäddar får man ligga heter det. Ändå... har jag ingen lust att kasta tillbaka. Vill man ha respekt av mig så beter man sig så att man förtjänar det. 
Trots att jag faktiskt är ganska arg över hur saker har eskalerat tänker jag nog stanna dessa tankar här. För jag känner lite att om jag fortsätter blir jag bara ännu argare.
 
Jag har gått på många nitlotter och minor i mitt liv. Lärt mig hur de sett ut och tagit lärdom ur mina misstag. 
Jag hade kunnat göra väldigt elaka saker mot någon ikväll, men gör det inte. För att jag bara skulle må dåligt av att göra så mot någon annan.
 
Däremot ser jag alltid till så att ingen någonsin ska kunna säga att de aldrig sagt det ena eller det andra. Jag sparar mina konversationer. Inte just för att gå tillbaka o grämas eller bli arg, men för att de stunder jag behövt visa att något sagts har jag ett par gånger stått utan något annat än mitt ord, och varit den som fått ta emot alla jävla fallande träd när stormen tagit fart omkring mig.
 
Det misstaget gör jag inte om. Då får det väl ligga o skrota längst in i meddelandekorgen då. Jag är liksom trött på att få ta skit för saker jag inte gjort, sagt, tyckt eller tänkt.
 
Trött på hur andra lyckas komma undan med att ständigt vrida sanningen efter en pipa som passar deras gevär och sedan skjuta åt mitt håll. 
 
Nu får det vara nog om det. Egentligen är jag nog ganska privat här just ikväll. Men inga namn kommer någonsin nämnas om det inte är namn som gör mig glad. 
 
Namn som Annie, Kim, Nutten, Emelie, Lella, Virre, Azalea, Nikolina, Ronnie, David, Philip, Martin, Erling och Valgeir.
 
Ingen ordning på alla namn ja... <3 Men fina är ni, ska ni veta. Och man ska ju egentligen inte nämna bara ett par stycken på det här viset... för risken finns att man glömmer någon.
 
Jag glömmer ingen som vill mig väl. Men just ikväll var det ni som var i mitt hjärta och lyste upp.
 
Och det ville jag att ni skulle veta om.
 
Hela min dag har mobilen vibrerat dramatiskt värre. Men nu är dagen äntligen slut, och likaså mitt huvud. Hoppas morgondagen blir bättre. På torsdag är det dags att åka till Kim och fotas lite under dagen... Lördagkväll blir det fisksoppa och uno med Annie, och söndag ser ut att bli scones med Martin. 
 
Därimellan hittar ni mig antingen med mobilen i handen, framför en datorskärm med min blogg, eller på ICA Nära Almedal. 
 
Om det är på ICA Nära Almedal ni hittar mig så borde ni passa på att köpa en kopp färskmalet kaffe... eller en god och matig sallad.
(trust me, it's awesome)
 
Jag ber nog ändå faktiskt om ursäkt ifall det känns för någon annan som om jag skrivit något respektlöst, men kommer inte ändra på inlägget för den skull, utan hoppas att folk som läser snarare kan ta lärdom av vad jag skriver och i såna fall påpeka det
 
Oavsett om de vill lära känna mig eller sig själva bättre. Bloggen är ändå min, och skrivandet är för min egen skull. Och inget av det jag skriver handlar om att trycka ner någon annan för att jag ska må bättre, utan enbart om att släppa trycket av de tonvis tankar jag stundtals bär på, och reda ut trasslet som sitter i mina axlar
 
Just nu känns det inte som att jag bär på någon alls dock. Just nu bär jag bara några fina själar i mitt hjärta. Och det är skönt. Väldigt skönt.
 
Så godnatt med er. (det vore ju dumt att inte ta chansen att somna, när den bankar så fint på mina inglasade ögonlock...)
 
Visst ja!!!
Jag har ju glasögon!! Har jag sagt det? Det har jag nog inte... 
Eller så har jag det. Orkar inte läsa igenom bloggen för att kolla... Nåväl... Maskrosbarnet says Over and Out.

En bra dag

En produktiv dag. En dag med flera bilder.
En dag med komplimanger.
En dag med hundpromenad.
En dag som är klar för sängen.


Bilderna? Jodå, de dyker upp så småningom tror jag nog...

Magi i vardagen

Det är när hjärtat och själen kan synas på bild. Klockan är låååångt efter läggdags och som vanligt förstår inte min kropp hur man sover. Hjärnan vill inte stänga av alls.
Den tänker... På både det ena och det andra.
 
Ja. Det ligger mer bakom den jag är än vad jag tror att jag någonsin kommer kunna förklara. Det ligger mer bakom allt jag säger än det känns som att någon någonsin kommer kunna förstå.
Mer än en gång har jag fått höra att jag är väldigt svår att läsa, och det kan jag förstå.
Dels väljer jag det själv ibland, för att det känns tryggare att hålla folk på avstånd, men många gånger missuppfattar jag människor, och de mig, för att jag helt enkelt inte tänker likadant.
 
Ett exempel skulle kunna vara när jag gick i grundskolan och vi stod och väntade på att ha bild, medan det var en tjej som skulle gömma sig bakom oss. Så kommer en till klasskompis in och jag uttrycker något i stil med följande: Åh! Nu kommer (X) och täcker också!
 
Jag tänkte inte på människor som smala och tjocka när jag gick i grundskolan, och brydde mig inte heller om det så mycket för att jag själv var less på att ständigt kallas spinkig och anorektisk. Så vad jag menade var "Åh! Nu får vi ännu mer hjälp", men det alla andra hörde var "Åh!, nu kommer den tjocka och täcker allt".
 
Jag fattade inte ens varför alla blev jättearga och sa till mig att be om ursäkt, för jag tänkte helt enkelt inte så.
Såna saker händer mig ofta, och trots att jag tycker jag är ganska bra på att uttrycka mig blir jag ständigt missuppfattad.
 
Jag har också fått lära mig att uttrycka mig på oerhört många fler sätt genom att detta händer mig ständigt. Inte alltid har de runtomkring mig förstått bättre, men om något har det gett mig otaliga lektioner i tålamod och hur man tänker utanför boxen.
 
När jag däremot blir arg har jag precis lika stor lust som alla andra att börja skrika, gapa, kasta saker omkring mig och slå på något då folk inte förstår mig. För om något så är jag trött på att förklara mig, förklara hur jag tänker och tycker och ändå stå själv i det i slutet för att ingen ju orkar med allt det här komplicerade som ju råkar vara jag, utan istället väljer att tycka och tänka som de alltid gjort och bara slutar lyssna på vad jag försöker berätta.
 
Magi i vardagen... Att kunna ta sig igenom sånt här. Veta att jag kanske kommer få stå där själv. Och att jag kommer klara mig. Veta att trots alla saker som sägs bakom min rygg och skär in genom revbenen och bröstkorgen så står jag här.
Ja, visst är jag svår att läsa. Men det här vet jag om livet:
(och det är synd att säga att Annie inte lyckats fånga det alldeles förträffligt bra på bild...)
Kan man inte skratta åt sakerna i livet är de heller inte värda att tas på allvar.
 
Det händer oerhört mycket i mitt liv just nu, och det är väl både trevligt och stundtals oerhört jobbigt. För att mitt i allt sitter en liten rädd Jenny jag faktiskt bär ansvar för att ta hand om och inte har lust att släppa ifrån mig till någon annan än mig själv och mitt egna omdöme just nu.
 
För ungefär en månad sen hade vi en kund i affären med en lite annorlunda kommentar... Den handlade om att han alltid valde min kassa om jag jobbade, för att det var så intressant och trevligt att se vad jag skulle hitta på, och hur jag tänkte, sa han. För jag tänkte så olikt alla andra. Därefter sa han att han var psykolog...
 
Så kom han väl på hur det lät, och lade till att det absolut inte var något illa menat utan faktiskt varit en komplimang.
 
Ja, jag får höra detta ett par gånger i månaden tror jag. Och jag tar inte illa upp av det, men börjar så smått fundera över om det är något jag vill lämna som det är, eller göra något åt.
 
Förmågan att tänka annorlunda har jag ingen lust att släppa. Den ger större möjligheter än något annat, och har varit en av mina främsta tillgångar i livet. Den, och förmågan att älska.
 
Och nu har jag suttit ännu en timme framför skärmen och tänkt loss. Här är det nog dags att stanna för dagen, och låta er njuta av lite mer av mitt söta, oberäkneliga, svårlästa ansikte medan jag lägger ifrån mig laptopen och låter kudden träffa ansiktet igen...
 
 
Dessutom vill Harley ha sin beskärda del av sängen och sin matte. 
 
<3 Till er alla. För att ni ser till så tro hopp och kärlek kan lysa även i mörker. Det, om något, är magi.