Recept på en lyckad dag och två mils vandring...

 
Våren har kommit... Och är man ledig så är man... 
En ledig dag innebär... att man drar till stallet. (nu börjar träningsvärken att komma för övrigt)
I stallet hjälper man till på ett barnkalas. I ca två timmar pysslar man om Nisse och Edward, och håller ponnyridning i ca en halvtimme för en massa barn. Sen plockar man in Kodex från hagen och pysslar om honom lite, tränsar och hoppar upp på en liten barbackatur. 
 
Väl ute med Kodex passar man på att hitta någon som gillar att rida, springer runt med en kamera och därför också följer med till stallet. 
(konstigt nog så fastnade jag där... för den där Edward... han stod i hagen och var underbar. Med huvudet sträckt mot mig kunde jag inte låta bli att komma fram till staketet en gång till och gosa med honom. Och när jag står där med armarna om denna fantastiska häst så böjer han huvudet över mig och lägger det mot min rygg.) Hästkram.
 
Efter många om och men så begav jag mig hemåt.
(och inte för att vara sån, men efter ett sånt schema så är ett bad ganska välbehövligt) Så därefter blev det att dra hem och ta ett varmt bad... (Stall luktar underbart för en annan, men inte alla uppskattar näsan fylld med hö och hästlukt)
 
Fast... När jag satt där i badkaret så insåg jag att jag ville gå ut. Igen... Fast med min kamera. Lärjeån lockade
 
Ljuset återvänder. Naturen börjar blomma och lycka är när man kan fånga det där på bild.
Solnedgång vid lärjeån... Men inte tog dagen slut där inte. Eller ja... den är ju faktiskt inte slut än.
 
På vägen hem från lärjeån (och den där förbaskade backen) blev det bestämt: Sushi till middag idag. 
Så istället för att gå hela vägen hem går jag in genom Ronnies port och längre än så hinner jag inte förrän jag får igen för alla soppåsar han fått bära ner från min lägenhet på vägen hem (jag lovar att han måste ha sparat säkert två veckor för att jag skulle få igen) Och där vänder jag, i dörren, med en hel soppåse (för resten tog han själv... hur man nu får plats med fem soppåsar i en hand?)
 
Nästa anhalt: Soprummet (vilket inte var nämnvärt intressant egentligen) och därefter mot sushin!
 
(jag kan för övrigt tala om att jag har tagit på mig fel byxor för att sätta i mig så mycket sushi... eller så är det den där äppelpajen som liksom blev det som sa att jäääääklar, nu måste knappen knäppas upp)
 
Men... klaga tänker jag inte göra... det var himla gott med äppelpaj, OCH JAG ÄR FAKTISKTLEDIG IMORGON OCKSÅ!! 
 
Hur man är ledig? - en guide i tio steg...
Dagen innan: Beställ solsken och varmt väder
Steg ett: Vakna. Känn dig älskad. 
Steg två: Upp, ut med hunden och sen till stallet.
Steg tre: Stallet. Hästar... Alltid bra.
Steg fyra: Hem och ta ett varmt bad.
Steg fem: Upp ur badet fort som satan när du inser att vädret fortfarande är fint och dra på dig kläder (de där trånga byxorna), och så ner mot lärjeån med kanmeran i högsta hugg.
Steg sex: Bestäm att det blir sushi till middag. 
Steg sju: Dumpa kameran hos Ronnie, bär ut Ronnies soppåse, åk och köp sushin.
Steg åtta: Ät sushin och vägra dricka vatten förrän du bli törstig...(då hämtar Ronnie vatten åt dig nämligen)
Steg nio: Tacka ja till äppelpaj.
Steg tio: Sitt i soffan, gå igenom dagens bilder och drick lite te medan Ronnie lagar äppelpaj, halvsomna (slut ögonen och föreställ dig ett färdigt blogginlägg, och...)  Voila!: Klart!

Hästar utan och med horn, illustrerat av ... hund och katt.. ?

I tisdags var jag ute och red igen. Hej sadeln. Jag är tillbaka. Hästen heter Nisse. 
Så här såg han ut denna gång... 
(vilket är en klar förbättring mot förra veckan, då han tyckte att lera var den färg som passade honom bäst)
 
Men det är inte det jag har på hjärtat nu... Det är det här med att somna med ett leende på läpparna för att hjärtat mår bra igen. 
Att skina upp när mobilen plingar till bara för att man ser fram emot sms:en igen. För att de inte längre handlar om inställda planer eller löjliga påhopp. Utan om att hitta något sätt att kanske ses lite extra just bara den kvällen, eller kanske åtminstone i alla fall ses till helgen. 
 
Det gör skillnad i livet och själen att få höra att man är älskad och att se hur ord omvandlas till handlingar. För i slutändan är det vad vi gör, och inte vad vi säger som visar vilka vi egentligen är. 
Det gör skillnad när man står för det man uttrycker till någon annan och när det man får höra inte rimmar illa från något håll. 
 
Aldrig, om någon hade sagt detta för ett halvår sen, eller ens tre månader sen, skulle jag kunnat tro att det var på väg. 
 
För någonstans i allt jag gått igenom de senaste två åren så har jag även varit blind. Eller mitt hjärta har varit det. Hjärnan ska inte underskattas, men bara för att hjärnan tycker något så innebär det ju inte automatiskt att hjärtat tycker det är en bra idé... 
 
Så hände något. Vet inte vad, när eller hur exakt. Men plötsligt var jag inte längre blind för det som stod framför mig. Snart är det tre månader sen jag vände ryggen åt det som tyngde mig och började leva mitt eget liv. 
 
Jag tänker minnas det som varit bra, det ska jag inet säga något om, men det är så längesen det var bra att inget av det jag ser när jag vänder blicken snett bakåt tilltalar mig längre. 
 
Särskilt inte nu. Det som står framför mig är så mycket bättre. Det som står framför mig må vara något jag är smått rädd för...
Men jag tänker inte fly. Sådana strider vinner man inget på... 
Så jag tänker resa mig som den tiger jag är. 
 
Och varenda dag ger det mig något litet extra att le för. Något litet extra av det jag inte haft. 
Någonstans att känna att här... här kanske jag hör hemma. Att allt som varit kanske bara var en väg hit, för att jag skulle se vad jag inte ville ha. 
 
För att jag skulle se vad jag var värd. Nä. Fel. För att mitt hjärta skulle se vad jag var värd.
Flyr inte min katt från den stora svarta hunden, så tänker inte jag heller fly.
 
Jag tänker titta tillbaka in i de stora blå och önska att tiden gick fortare tills jag såg dem igen. För varje gång jag stänger min dörr och det sista jag ser är de där ögonen, så vill jag bara öppna min dörr och möta den där blicken igen. Och igen och igen och igen. Kramas, hålla om, prata med och bara vara nära intill. Jag kan titta in i de ögonen hur länge som helst. Och tänk, att återigen är det ett par blå ögon. Det verkar vara min grej... Men så olika alla människor är. Och så många olika nyanser av blått det finns. 
 
Jag har sett kylan tina i dessa ögon. Sett is bli till värme. (och filmen Frozen.... DEN äger!!!)
Sett det unika jag aldrig trodde jag skulle se. Det som så få lägger märke till...
(en annan film man borde se är The last unicorn. Då förstår man kopplingen till fortsättningen på texten om inte annat iaf...) det där som döljer sig bakom varje människas ögon. 
Ibland finns det så mycket mer att se än man tror. Ibland är det fyllt med magi och kärlek av ett slag man aldrig kunnat föreställa sig.
 
Jag kan inte fatta att jag försökte fly från något så rent som en enhörning. En knasig, tokig enhörning som är full i fan rätt ofta må vara hänt, men inte desto mindre en enhörning. Och jag försökte fly från den.
 
Men:
 
Det är slut på att fly för min del nu. 
Hur mitt liv ser ut?
Såhär:
Jag slåss inte längre mot. Jag vilar intill. Innanför. Omkring. <3
 
And I am smiling today because of that. 
Tack för att du finns. Tack för att du öppnar mina ögon och tack för att du kramar om mitt hjärta sådär lagom så det vet att det är älskat. Tack för att du ser skillnad på en hage och en bur. 
Och för att du står ut med en djurpark som mig... 
Bääääähääää...(för att jag kan)
Bröööööl. (för att jag är en... )
Blubb blubb. (född i mars... sådär lagom för att vara en firre)
Kuckelikackelikuuuu (för att det kan jag också)
Voff voff (för att jag har en... )
Mjau... Eller var det Rawr? (för att jag har en... men jag kanske är en också?)
Muuuuuuu (för att oxens år var 1985... men jag är rätt duktig på att vara tjurig om jag koncentrerar mig... i säkert en halvtimme i alla fall)
 
Och så vidare. Nu börjar det spåra ur en aning... Och klockan med för den delen. 
Det är dags att krypa till kojs... Och jag längtar tills jag är ledig. Vad ska ni hitta på när ni är lediga?

När min kamera delar med sig av sin magi...

Det här är en av mina vänner. Ett tag har vi funderat på att ta lite fotografier ihop, men det har liksom dragit ut på tiden, och jag har jobbat en hel del, så det har inte blivit av.
Men i söndags tog vi våra kameror och drog ut i... naturen. 
Eller... vi började egentligen med att sitta i mitt fönster. (hon satt och jag tryckte upp min kamera i ansiktet på henne då... )
Första gången jag fick erfara det där hon upplevde i söndags var just i mitt fönster. Annie höll i kameran och bilderna blev fantastiska. Jag blev vacker på ett sätt som tog andan ur mig. I söndags gav jag just den känslan vidare till en människa till.
Ni vet, när man går och känner att ja, jag ser ju okej ut, men särskilt märkvärdig är jag inte att ta kort på...?
Just så kan man känna sig. Sen kommer någon och hittar det där man inte trodde att man hade. Det där lilla extra...
Och plötsligt känner man sig vacker. Så vacker att man bara vill visa alla sina bilder och skrika släng dig i väggen åt alla som någonsin uttalat sig om att man inte skulle se bra ut. För där. Just där finns det äntligen bevis på att alla andra
... hade fel.
 
Helt fel.
För vem kan inte säga att detta är vackert?
Ingen, eller hur?
 
Tack för en fantastisk dag, du vackra. <3 Den får vi göra om.