Nenny kan åsså!

Ida look?

Jag är en vanlig människa med helt vanligt utseende... kanske lite mer intellekt och en himla konstig humor.

Eller vad tror du? Nåja! Nu borde jag ha satt alla som sagt att jag är söt på plats... Det är så här jag ser ut egentligen... *flinar*

Men vad är det här?

Allt är så konstigt. En del verkar jätteförvånade över att man blir besviken och ledsen när man än en gång står där med ovisshet om man kommer klara av att betala sina egna räkningar nästa månad, eller om det återigen kommer bli pojken som får göra det.

Dessutom blir jag än mer förvånad när det verkar som om de nu ska lysa tjänsten igen, för att hon som fick den tackade nej?!

Hallå?! Jag finns här och jag är beredd att satsa allt på att göra ett gott jobb. Det har jag sagt hela tiden.

Jag blir så trött när folk visar sig vara någon helt annan än de egentligen är. Först tror man att de verkligen är något att ha, och lita på, men än en gång har jag dragit en nit. de flesta verkar vara veklingar.

Ja, jag blev besviken över att jag inte fick jobbet. Men nu ser det ju inte så mörkt ut i alla fall, om hon nu tackat nej. Jag klankar inte ner på henne som person, och har inte gjort det heller.

Det enda jag tyckt är att det är ganska orättvist när folk som redan har jobb får ännu mer jobb. Och att man alltid faller på grund av för lite erfarenhet. Ännu mer när det visar sig att vi dessutom tydligen hade ganska likvärdig erfarenhet. Känns som om ingen tar mig riktigt på allvar när jag säger att jag vill satsa på UNF. Och hur roligt är det att satsa på något när det känns som om mycket av stödet man trodde man hade visar sig vara falskt på ett eller annat sätt, när hela livet varit en enda sörja av just sån skit. Jag vill inte att fler barn ska råka ut för samma saker som jag. Man blir så besviken när det visar sig att de man alltid trott på aldrig egentligen stått bakom ens rygg, utan ständigt varit frånvarande när man behövt dem som mest. När man stått där, övertygad om att man har samma åsikt och är villig att kämpa för den, och det visar sig att man i slutändan ändå alltid står där själv och ser ut som ett fån.

Ska jag verkligen behöva söka jobbet en gång till, eller kommer det visa sig vara lika lönlöst det?
Kommer jag alltid förbli ett fån?

Ställ er i situationen: Din uppväxt var präglad av alkohol, lögner, mobbning och svek, en ansvarskänsla som någon under femton år inte borde få bära, men du själv blev påtvingad den vid fyra års ålder, kanske ännu tidigare. Det enda du vill är att det som kallas alkohol och tobak ska försvinna för all evighet tillsammans med droger och allt annat orättvist, men ingen lyssnar på dig för du är för liten. Du är för smart för din ålder, men tas aldrig på allvar.

sen växer du, och tror ännu mer på att din inställning är rätt, och försöker påverka folk eller åtminstone få dem att inse hur många problem aldrig skulle blivit problem om man avstod från droger, alkohol och tobaksvaror. Men ingen lyssnar på dig för att du är minoritet. Du vet att du har en sund inställning, men det hjälper inte. Alla kastar skit på dig ändå. de du trott var dina vänner försvinner. Ingen vill vara med en loser.
Men du vet att du har rätt, så du fortsätter att kämpa. Vad händer när du inte orkar längre?
Det är som med rökare som säger att ickerökare ska sluta lägga sig i, att de inte vet hur det är att vara beroende.

Ingen kommer förstå mig, som inte suttit i samma situation. Jag önskar bara att folk ville lyssna till vad jag har att säga. Ta mig på allvar. Jag vill kämpa för nykterheten. Jag har gjort det i hela mitt liv, snart 21 år, men inte fått någon form av gensvar. När det sedan verkar som om allt börjar gå vägen vänder det på sig, och jag får allt i ansiktet än en gång.

Tänk på hur ni uttrycker er. En människa som klarat sig på lite hopp genom hela livet mår skit om någon ger för stora förhoppningar som sedan inte visar sig stämma.

Fy fan vad jag låter gnällig! Så... då slutar jag väl... men tänk över vad jag har att säga... Jag har en 41kg knähund. Nu ska jag gå och köpa ett nytt koppel. Jag älskar mina söta nosar.

Min Henrik... Min Harley

Kommentera gärna.

EN jävla junisledare utan ERFARENHET!!!

Jag hoppades in i det sista. Jag gjorde mitt bästa. Hade knappt sovit under natten, eftersom min näsa fick för sig att bli förkyld.

Jag satt kvar och tänkte måtte det bli jag. Vad ska jag göra annars? Jag vet inte. Nu är det andra gången jag sökte jobbet. Naturligtvis gick det till någon som redan har jobb, som måste sluta det jobbet först. Bara för att jag inte hade tillräckligt med erfarenhet! Hur fan ska jag kunna få erfarenhet om jag aldrig blir anställd? Finns det någon utblidning för konsulenter? Det gör det säkert, men inte förrän man är konsulent.

Jag tänker inte sätta mig i någon jävla distriktstyrelse! Ingen kommer lyssna på mig i alla fall. Jag är ju bara en jävla junisledare utan erfarenhet!

Hur ska jag kunna tycka om den nya konsulenten? Jag kommer inte kunna vara på expeditionen utan att bli nedstämd. För jag är bara en jävla junisledare utan ERFARENHET!

Det gick att se på en gång när alla kom ut ur rummet efter diskutionen att jag inte fått jobbet, eftersom de som talat för mina fördelar vägrade möta min blick.

Om jag inte kan möta någons blick innebär det att jag känner mig skyldig, eller obekväm.
Men vad vet jag? Jag är ju bara en värdelös jävla junisledare UTAN ERFARENHET!!!
Det var väl för bra för att vara sant. Först ger man mig hopp, och sen rycker man allt ur händerna på mig.
Men det spelar ingen roll.

Jag är ju bara en JUNISLEDARE utan ERFARENHET!

Suckar och begraver mig djupt i händerna... Jag kommer aldrig bli tagen på allvar. Jag kommer förbli en JUNISLEDARE utan ERFARENHET. a.k.a. Någon Som Inte Har Ett Skit Att Säga Till Om.

Jag ljög när jag sade att man tog allt. Det finns ännu lite hopp. Men vad fan händer när det tar slut?
Att jag ska bli faster är fanimej det enda positiva som hänt i mitt liv sen jag var tio.

Jag har ERFARENHET: Jag vet väldigt mycket om vad alkoholen gör med kroppen, Jag vet hur barn till missbrukande föräldrar känner sig. Hur en människa som vandrar på jorden utan vänner känner sig. Hur en människa som ingen lyssnar på känner sig. Hur man känner sig när man är deprimerad. Hur man känner sig när man som ung vet att man inte är som alla andra. Hur man som ung känner sig när man vet att man inte är råblond och ska passa in i ett samhälle fyllt av svindyra kläder som alla har på sig. Hur man känner sig när folk rynkar på näsan åt en för att man inte följer trenden. Jag vet hur ett slaget barn känner sig. Hur kan jag veta det? Been there. Done that.

Men jag orkar snart inte kämpa mer om jag inte får gensvar. Jag vet att jag kämpar för en god sak, men ingen tar mig på allvar.

Men hej! Hur ska de kunna göra det, när jag bara är en junisledare utan erfarenhet?
Jag kommer aldrig att svika JUNIS. Där finns många barn som behöver hjälp. Många som vet vad jag visste då. Många jag kan hjälpa bara genom att erbjuda dem något att göra en gång i veckan.

Men det är klart. En lärarinna vet säkert mer än jag.

Jag är så jävla trött. Jag vill ha jobb. Gör en god gärning och anställ mig. Kommentera gärna mitt inlägg. Men gör det bara om du tänker vara ärlig.

Jag orkar inte med mer folk som är oärliga. Jag orkar inte vara glad just nu. Jag vill att de som inte har jobb ska gå i första hand. Speciellt tycker jag att de som har jobb där det krävs en massa erfarenhet kan ta och stanna på sina jobb.

Så tänker jag just nu. Det kanske är bättre i morgon. Men jag vill jobba för nykterheten på Gotland. Anställ mig.

Vem fan anställer en gnällig junisledare utan erfarenhet?