Mitt första silversmycke!

Nu har det börjat! 
Första dagen på smyckeslinjen är avklarad! 
(gissa vem som hade svååårt att sova i nättras?)
 
Det visade sig att vi bara är tre stycken som ska gå denna termin. Det klagar jag inte på! För det innebär att vi kommer få mycket mer tid och större möjligheter att lära oss mer!
 
Efter en väääldigt kort genomgång så fick vi vasitt kompendium med information om metallerna vi ska få arbeta med, en lista på vilka verktyg och metoder vi kommer använda oss av och var man kan hitta de material vi behöver.
Så efter att ha använt en ringmåttsats och kollat storleken på alla mina fingrar så fick jag sätta mig och räkna ut hur mycket material jag behövde för att göra en ring till det fingret jag valt. (Nu visade det sig att fem av mina fingrar har samma ringstorlek, så jag satsade på den).
 
Sedan skulle jag såga ut materialet som behövdes för att göra min ring (vi utgick från en silverplåtbit)
 
När jag kommit så långt och stämplat silvret med datum, ort och sterlingstämpel såg det ut såhär:
 
Silvret är inte blått, utan det sitter plast på för att skydda ytan mot repor.
Så skulle biten jag sågat ut filas för att få bort de värsta ojämnheterna, för tro mig, det var inte särskilt rakt... 
 
Därefter var det dags att slå/banka ihop det till något som var någorlunda likt en ring...
(Min såg ut myyycket mer som ett D än som en ring, men det var visst ingen dålig sak förstod jag när det var dags att löda.)
 
Jag kan avslöja att jag tycker att lödning är lite läskigt. Men jag kommer vänja mig. 
 
När ringen väl var ihopfäst så var det dags att forma den... Ett D är ju inte riktigt önskvärt att ha på fingret... 
 
Formningen sker med hjälp av en plasthammare och en konformad metallpinne, och som ni ser så kan man inte direkt säga att ringen är jämn i kanterna efter lödningen, så det blev en del att slipa, men till slut så var kanterna jämna.
 
 
Det som händer när man slipar kanterna är att när metallen blir varm så böjs kanterna utåt, sådär så den plana ytan blir lätt U-formad. 
Så det får man också slipa bort. 
 
När jag slipade insåg jag att jag tyckte ytan faktiskt var både mycket vackrare och mer praktisk (om man planerar att använda ringen mycket) än en blankpolerad yta. 
 
Silver glänser otroligt fint blankpolerat, men den ytan jag slipade fram fick mina tankar att vandra till vågblänken på havet. Jag älskade att det inte var helt blankslipat, men tänker inte att alla mina smycken ska bli så för det, utan jag känner att jag även vill göra helblanka varianter.
 
Denna ring blev inte det dock. Och gissa om jag blev häpen när jag insåg att det gick mycket fortare att göra än jag trodde från början! 
 
Så redan första dagen på smyckeslinjen har resulterat i ett smycke. I silver. Som sitter på mitt finger. Och jag är riktigt stolt.
 
 
Ser ni vågornas blänk? :)

Om dag och natt, med hund och katt

Han växer så det knakar, våran lille valp. Snart blir han åtta månader och som han utvecklas kan jag inte säga annat än att jag har en fantaaaaastisk hund. (Ni vet den där irritationen över att bli väckt halv två på natten av att någon gnyr och gnäller, som genast ersätts av en enorm stolthet - För den här killen gnäller aaaaldrig utan anledning. Den natten detta gällde var han ruskigt dålig i magen, så när man väl insåg varför så flämtade han som en galning, höll på att dra omkull mig när jag tog ut honom, för han bajsar aldrig på gården, utan hellre i högt gräs eller under en buske...) 
 
Vilken pärla. Är något fel så talar han om det. Ordentligt. Han låter liksom bara när det är något han vill. Skäller till ca två gånger om någon kommer, vilket jag är helt okej med. Och så har vi vår lilla hälsningsrutin han och jag. Jag går upp, in i vardagsrummet och sätter mig i soffan och han kör en scoobydoofusharang medan han försöker övertala mig att två händer är alldeles för få, att kaffet inte får drickas förrän vi hälsat ordentligt och han fått pussa klart. (Nu vill jag inte pussas lika länge som han, så vi brukar bråka en stund om hur länge denna hälsning ska fortlöpa innan han lägger sig till ro) 
Så fortsätter dagen. Jag jobbar väldigt mycket nu, så tiden hemma med hunden är inte lika omfattande som den varit. Däremot har jag sågrym chef på mitt jobb så att jag alltid jobbar eftermiddag, och börjar tidigast klockan tolv. Det i sig har medfört att vi kunnat ensamträna den här killen. Mellan fem och sex timmar är inga som helst problem nu för tiden, men tack och lov är det inte varje dag, utan max fyra dagar per vecka han får vara ensam så länge. Nästa steg i den här snurran är att låta dörrarna vara öppna så att katten kan gå som den vill också. Men en sak i taget. :) 
 
På minha lediga dagar? Då pysslar jag med så lite som möjligt, och låter kroppen vila så gott det går... 
Och så kikar jag på och låter mig roas av mina två underbara busar. Det är fullt ös blandat med... total utslagenhet... När det var så himla varmt här så sov hunden på toaletten och katten snodde hundsängen. Och i skrivande stund sussar Stumle i sitt klätterträd och hunden vid mina fötter när jag sitter här och skriver.
 
Hur mycket han väger nu, den svarta galningen? straxt över 20 kilo... och han är redan lika hög som Harley. 
 
Och så över till något annat: Om en vecka smäller det. Då börjar jag på smyckeslinjen!!! Jag ska lära mig designa smycken om fredagarna i ett par månader framåt... 
 
Det... kommer säkert mer om det vid andra tillfällen. 
Mitt liv går ganska mycket upp och ner just nu. Det har varit en tung sommar med mycket jobbiga saker som har hänt, och jag är så himla glad att jag har dessa två i min vardag:
 
Världens finaste. Ett beslut jag är jättenöjd att jag tagit. Eller ja.. .två. Underbara pälsklingar.
Så ett steg i taget formar jag min vardag och min framtid. Mot strömmen, med en sjuhelsikes vilja och fast besluten att inte låta det som slår mig hålla mig nere, utan alltid resa mig igen. Ni som följt min blogg sedan början vet ju redan att jag inte lever ett tråkigt liv. Det är alltid något som händer omkring mig. 
 
Oavsett karaktär på det jag möter är jag tacksam för att det är just så mitt liv ser ut. Även om det är tungt i stunder så har ju faktiskt allt som hänt mig genom åren gett mig (extrema) överlevnadsverktyg, kunskaper, empati och förståelse utöver det vanliga. 
 
Och vad jag ska bli när jag blir stor? DET återstår att se. ;) Ädelmetallsmed ligger ju bra till kan vi säga. :)

Vardagsbestyr, bilder, blundstunder och bus

Stumle har fått lite huvudbry. En del av det innebär att han äääälskar att busa, och likaså gör Yoshi. Den andra delen är att han äääälskar att mysa. Det gör Yoshi också, men han ääääälskar att busa med katten. Så för att det ska gå ihop måste ju valpen sova. Så just nu är det myyycket fostran här. Från både människor och djur.
 
 
Men det går riktigt fint faktiskt. Det är väldigt få stunder jag kan säga att det är jobbigt att ha valp och katt. Och det är extremt lätt att glömma hur gammal han är.
 
Den här lille killen är ju faktiskt inte mer än fem månader. Eller ja... han är inte ens det, och sköter sig så himla fint att när han väl är sådär extrem som valpar kan vara, så blir man påmind och på något sätt tacksam över hur fin han är. Jag skulle inte drista mig till att säga att han är en lugn valp, men han är lyhörd. Det är en valp med mycket vilja. Envis och utbrytarkung är han. 
 
Yoshi är väldigt påhittig och smart, och lär sig väldigt fort. Så det krävs rätt mycket som ägare att se till så det blir rätt, och man inte skapar ovanor, utan vanor. Det kan eskalera så fort. 
Exempelvis är han inte imponerad av att åka bil. Eller... han är okej med själva åkandet. Men att gå fram till bilen är jobbigt tycker han - även om han gör det. Ända tills bildörren är öppnad är bilen något han tycker är lite obehagligt. Men så fort dörren öppnas hoppar han in utan att tveka nu, och sen ligger han fint där i baksätet, fastspänd med säkerhetsselen. Tyst och lugn och fantastiskt duktig.
 
Han har fått åka både spårvagn och buss, och det är samma sak där. Det är jobbigt att gå fram till fordonen, men när dörrarna är öppna går han in. Och sen ligger han vid mina fötter och halvsover. Aldrig har han kissat i ett fordon, och numera sover han från ca nio på kvällen tills Ronnie går upp på morgonen vid halv fem. 
Jag minns inte om jag skrev att han vid två tillfällen (fortfarande bara samma två tillfällen för övrigt) gjort ifrån sig inne, för att jag och Ronnie missat hans signaler. Ena gången innan vi åkte från Gotland och andra gången här hemma i Göteborg.
 
Sedan dess har alltså inget hänt. Och han har varit bättre på det här med att apportera än Harley någonsin var, ända sedan jag fick honom. 
 
Jag är så imponerad av allt den här valpen klarar av, och så stolt över att han är min. Och jag kan prata i evigheter om honom. 
 
Vi kör lite extra ensamträning på mornarna med honom nu. Jag går inte upp samtidigt som Ronnie längre, utan stannar utom syn och hörhåll, så Yoshi är ensam i vardagsrummet i minst två timmar på morgonen. Det händer att han gnyr lite, men han tystnar fort, och det är inte i mer än fem minuter.
 
Trots det är det läskigt att lämna honom ensam. Man vet ju aldrig, och jag tror jag är mer nervös för det än hunden. Som när jag går hemifrån, och Ronnie väntar utanför i tjugo minuter innan han går in. Eller när Ronnie har glömt något och jag lämnade lägenheten för att gå ner och ge det till honom och slänga sopor. 
 
Det har aldrig varit några problem när vi väl gjort så, men ändå. Jag vill inte lämna honom ensam om det inte behövs. Sist så gick jag bara ner på gården och upp igen och på den korta stunden hade han gått och lagt sig. 
 
Nu ligger han vid mina fötter och sover, och jag funderar på att gå ut i köket och fylla diskmaskinen.
 
För vet ni? Det är fullt möjligt att hitta på alla de där sakerna man vill, även om man har en valp. Man låser inte upp sig mer än man själv tillåter.
 
Exempelvis har jag varit iväg till Ullared för ett tag sen.
 
Och katt och hund bråkar inte jämt. Definitivt inte. Bara ibland. ;P
 
Men mer om den där vardagen nu då. Om att vara på balkongen i det fantastiska vädret och få leka med sprayflaskan och spruta vatten på hunden medan man dricker morgonkaffet... 
 
Om att sätta upp insynsskyddet till slut, så man inte har full insyn från utsidan, där det ofta sitter grannar på grillplatsen och fikar/har kvällsparty/stökar... det händer tyvärr rätt ofta att gården är ockuperad och ljudnivån är ganska hög, och efterssom grillplatsen är precis utanför vår balkong kändes det inte så lockande att gå ut och hänga där, när någon var på gården. 
 
Inte när man är uppvuxen på landet och är van vid att ha lugn och ro, och inte en massa blickar på sig, och få en massa frågor på sin uteplats
Men nu kan jag det. Lite mer åtminstone. (men som ni ser på bilden är grillplatsen/stället det går att hänga på på gården preciiis nedanför vår balkong)
 
Så här kan jag sitta, medan diskmaskinen diskar... För hör och häpna... VI HAR EN DISKMASKIN!
Såhär gick det till: Min lillasyster fick en såndär stor maskin man har under en bänk... (en sån där som inte vi får plats med).
För typ... mer än ett halvår sen... 
Det innebar ju att det blev en bänkdiskmaskin över där på Gotland. Och jag skulle ju ner dit! Första vändan fick jag inte med mig den, men när jag hämtade Yoshi så lyckades jag få den med mig. 
 
Och vet ni vad lycka är? När man till slut kopplat in den också. Varje dag går den här. Och det kallar jag vardagslyx. Att kunna sitta och läsa en bok medan disken blir ren. Mysa i soffan eller ta ett bad. 
Tid. Jag har inget emot att diska egentligen, men jag tycker inte om att slösa tid. En diskmaskin sparar tid för mig. Tid som går är aldrig något man kan få tillbaka. Och det är så viktigt att ta vara på den tid man har. Något som är lika svårt som lätt.
 
Vissa stunder är lättare att vara tacksam för än andra kan vi väl säga för att göra en lång historia kort.
 
Stunder som denna morgon, där hunden låg i mitt knä, och jag skymtade hans nya, fina, vita tänder och jag inser att han växer så fort. Varje valpstund tar jag vara på. Lagrar i hjärtat. I kapitlet Yoshi. 
Det är så häftigt att få vara med om en valp. För detta är ju faktiskt min första valp. Och jag känner mig bortskämd just nu.
 
För den här killen är heeelt fantastisk. Världens bästa Yoshi. (och det tycker Stumle också, även om han tycker det kan bli lite intensivt ibland)
 
Så: God morgon från Göteborg. <3