[K]x1

Borde logiskt sett bara kunna gå bra.. :P

Eftersom fredagar är grymma, och den senaste fredag av detta slag jag kan komma ihåg är från när jag bodde i Norge och fick besök av någon väldigt oväntad.

Det var en av de absolut bästa dagarna i mitt liv.

Idag har också varit en riktigt bra dag, även om den inte riktigt blev som jag tänkt mig.

För jag hade ju tänkt mig att jag skulle åka till jysk idag. Men det blev inte riktigt så.
Jag hade inte väntat mig ett telefonsamtal av det slag jag fick heller, men det gjorde verkligen inte dagen sämre.
Eller ett sms som önskade mig en dräglig dag, och så blev dagen riktigt trevlig.

Jag HADE däremot väntat mig att få rida ut i pissväder, och att hästarna skulle vara på dåligt humör just därför, men när jag gick ut från stallet för att hämta hästen i hagen så kommer han gående av sig själv och är jätteglad att se mig, och dessutom slutar det regna, så när jag fått på hästen utrustningen börjar solen kika fram.

Så det blev en riktigt mysig tur i skogen och på kviberg med Jenny, Nisse och Edward.

När jag så gott som var klar i stallet ringer mobilen. Jysk nästa? frågar jag...

Mmm, kanske det svarar Martin...
Så när jag var klar i stallet går jag hem till honom, som ligger nerbäddad i soffan, och fryser och ser väldigt ynklig ut.

Det får bli jysk en annan dag istället. Blev mat, ris a la malta och lite kaksmet istället.
Helt okej. Kaksmet är gott. Heh, ja jisses vad nyttig jag varit idag :P

Okej egentligen har jag det, för Martin åt det mesta av det onyttiga...

Nu: Ligger jag i min säng. Dags att sova såklart. För imorgon är det dags för arbetsintervju i Torslanda. Blir att gå en bit, men det ska inte vara några problem, för jobbet jag sökt handlar också om att gå mycket... ut med hundar. :D Innan det ska jag dock till Arbetsforum och sitta där i en timme...

Så då blir det troligen en lugn kväll hemma, Jenny ska eventuellt komma över, och min mat är redan planerad!

Lördag blir det fullt upp! Skridskor, (förhoppningsvis) jysk, och sen bio. :)

BTW: Jag ÄGER faktiskt både gardinerna och överkastet jag skrev om... Så jag ska mest kika runt... :)
För Martin tyckte det var så snyggt med mina gardiner att han också ville ha... :P

Sådär... Nu har jag rensat mitt huvud på lite skräp. Godnatt med er.

med en stor gäspning och en mysig känsla av att ha ett rent hem, och alla möjligheter i världen att få ett bra jobb.

Idag har jag städat, diskat, Storfixat i Ninjas bur, tvättat Harleys liggplats, och sopat rent överallt...
För vet ni?

Min dammsugare har gått och lagt sig.
Död. R.I.P. liksom...

Jag har bäddat och spanat in en massa saker som jag vill ha; kolla in detta:

Till sovrummet:








Och så lite grendosor och sånt såklart, eftersom den här lägenheten inte är världens bäst planerade hem...

Överkastet och gardinerna kommer från Jysk, och ingår i SIRA serien och lamporna är från IKEA, och ingår i ORGEL serien...

Förstår ni hur fint det kommer bli i mitt sovrum när jag är klar?

Måste skaffa en svart gardinstång också... Men shit pommes vad underbart lugnt mitt sovrum lär kännas när jag är klar med det.

Gissa vem som vill till jysk nu? Och förmodligen tänker åka dit imorgon... Kolla runt lite... :P

Vill ha en snygg lampa till vardagsrummet också. Och så har jag hittat en soffa jag vill ha...

Om jag kommer shoppa något...? Nja... Kanske för mitt presentkort, men i övrigt har jag inte råd. Överkast och Gardiner har jag faktiskt råd med! För tillsammans går de på 350 kr! Det är ju toppen!

Yay!

Jaja... Dags för fröken framför skärmen att sova nu. Så godnatt på er...

Jo, föresten, ni som varit i mitt sovrum, vad tror ni om det? Jag tror det blir kalasfint!

Nu när listan är slut så är det ju åter fritt fram att skriva vilken rubrik som helst...

Så... vilken ska jag välja...
Kanske... Ajsomfan! Diskmedel i ögat är INTE att rekommendera..
eller... Det var många idioter som var ute med olydiga vovvar idag...
eller... Saftsåsen på Lidl- finns den, eller är det en myt?
eller... Pannkakor is the shit!...
eller... Harley är bäst i världen...
eller... jag fryyyyyyser...
eller så tar jag ingen av dem och kommer på något helt annat lika talande...

Ja, gissa vad jag har gjort idag?
(hrm.... diskmedel och jag är INTE vänner just nu, och inte de hundägare som rastar sina hundar lösa på kviberg heller)

Idag var jag ute med en Kodex som var fruktansvärt jäklig, sådär som han kan vara när han absolut inte vill gå (på ställen som han gått typ trettiofemton gånger innan) så man till slut börjar bli riktigt irriterad. Det står tre människor och tittar på och menar på att hästen är rädd för stenen. Sen kommer två till och påpekar att jag har en väldigt envis häst.

Helt slut och svettig lyckas jag äntligen få honom att gå framåt. (men han var förstås tvungen att sparka bakut och stegra sig som fan innan han helt lugnt gick förbi den där jävla stenen som ju faktiskt inte alls var farlig)

Då kommer ytterligare två människor, med hundar.
En tax av något slag och en sankt Bernhard-korsning (jävlar ja, de hundarna är ju typ lika stora som kodex)

Hundarna är på som sjutton. Rör kodex en fena? Nä, stora jävla hundar som står och skäller och inte verkar vilja annat än att hoppa på honom totalskiter han i. Däremot blev plötsligt bilen framför honom farlig. Så stenen han just hade såna svårigheter att gå förbi blev plötsligt något an ville gå till.

Stackarn. Han fick verkligen inte som han ville idag. Jag undrar vilken gud jag ska tacka för att ingen av hundarna fick en spark av honom. För det var inte de enda hundarna vi mötte idag.
Det blev inte mycket spring för Kodex idag kan man säga. Hundar och människor överallt.

Nio stycken lösa hundar. Åtta ägare som inte ens bad om ursäkt. En som bad om ursäkt. Stör mig bara en aning att jag inte red efter dem och påpekade att det inte är hästen jag är rädd om, utan hundarna.
Hästen försvarar sig när hundarna går för långt. Jag kan hålla in min häst och gå åt sidan, men om hundarna är runt benen på den kan inte jag garantera att hästen står still, oavsett hur orädd han är för hundar.

Helknasig häst det där.

Saftsåsen på Lidl då? Jo, det var så här: Jag stod i kön för att köpa grädde så Martin kunde få Ris A La Malta (ellerhufandetnustavas) Men vet ni? Det fanns ingen saftsås på lidl, så det får bli en annan dag istället.

Vad pannkakorna anbelangar så blir de tillagade just nu, i Martins kök, medan JAG sitter och slöar i hans soffa...
Harley... Ja... Han är världens bästa hund. Så är det bara.

Nu börjar jag få upp värmen också, så att ha en rubrik där det står jag fryyyyyyyser är inte helt optimalt.
Å andra sidan är det ruskigt kallt ute.

Var det allt för dagen? Det var det nog.
Kram på er.

Mitt 460:e inlägg i min blogg, och den sista delen av trettio sanningar ska handla om vad som sker här och nu.
(sen om det blir jätteintressant kan jag inte garantera, men det ska bli skönt att få ett slut på listan till sist...)

Det har gått ett och ett halvt år sedan jag började på den här listan, så att anklaga mig för att blogga mycket är en liten överdrift för tillfället, men jag har i alla fall bloggat mer än min mor, som man kan finna här: http://blogg.passagen.se/bibielgh
och rätt mycket mer än min syster också, som man finner här: http://elghen.blogg.se

I detta ögonblick sitter jag och är inloggad på facebook, men inte online på chatten... Därutöver sitter jag på meebo, för att kunna vara online på msn...
Min dator håller på att krascha, så därför har jag inte installerat msn efter ominstallationen.

Ny dator? Jodå, jag funderar på det... en halvtimme är inte värt att vänta på att få se en blåskärm och automatisk omstart... :P

Sitter i Martins soffa och softar och vilar, har varit ganska däckad de senaste dagarna, men klarar mig i övrigt ganska bra.
På tv går mumien och drak-kejsarens grav och Martin sitter och spelar med sina vänner.

För övrigt har jag satt i mig ett halvt paket ostriskakor och skäms inte det minsta. För att inte tala om alla pepparkakor och de scones jag åt i morse...
Snart är det dags för mat också.

Mitt kreativa humör har inte riktigt infunnit sig i skrivfingrarna just nu, så jag kommer faktiskt inte på nått vettigt att skriva för tillfället.

En del av mig tänker att det ju är lite synd, när det är den sista dagen på listan, men den andra delen tänker att det är sjuuuukt skönt att få knyta ihop säcken, och låta listan kompletteras ungefär lagom till att 2012 börjat, som för att lägga mitt ruskigt jobbiga 2011 bakom mig och gå vidare in i mitt nya liv, mitt 2012.

Ja, där är jag nu. Sitter i Martins soffa, och har börjat möta mitt 2012.

Var är du?

Kram från mig och vovven

Är att vara den vän jag själv vill ha...

Vill du inte vara min vän, så var inte det. Låtsas inte som om du är det.

Här är en lista med punkter efter vilka jag själv försöker leva.
Nu vill jag bara ha människor kvar i mitt liv som också lever efter detta:

Oärlighet undanbedes.
Energitjuvar undanbedes.
Ja-svar på frågor där man vill svara nej undanbedes.
Jag hjälper dig-meningar undanbedes från de som inte är säkra till 100% på att de faktiskt kommer hjälpa en. Säg inte kanske till mig om du känner dig osäker för jag tolkar ett kanske som ett ja. Säg nej, och ändra hellre. Att ta hand om sig själv innebär även att värna om de vänner man har.
Hjälp de som hjälper andra, så blir ditt liv mycket lättare.
Hjälp alltid när du kan/orkar, men prioritera alltid så att du har möjlighet att hjälpa.
Är det flera som behöver hjälp så SÄG att det är flera som behöver hjälp till ALLA, så slipper du få arga sms dagen efter för att du valt att hjälpa någon flytta eller prata medan någon annan slåss för sitt liv och inte hade någon annan att vända sig till. Även människor som är i behov av hjälp kan hitta på lösningar av andra slag, men om de aldrig får en chans att se att fler mår dåligt kommer de ta din energi tills den tar slut.
Om du tar illa upp av något jag gör eller säger, så tala om det för mig.
Humor är underbart. Men var sak har sin tid.
Planera inte något ihop med mig som du inte har lust att genomföra.
Jag är en människa med känslor! Klart som sjutton jag blir ledsen när jag blir dissad, men det betyder inte att du gör fel för att du säger ifrån.
Jag säger till när jag tycker jag blir orättvist behandlad, men det betyder inte att jag har rätt för det, för jag kan ha missförstått dig. Säg det i så fall.
Kan du inte, eller vill du inte vara min vän med detta som grund tycker jag du ska radera dig ur min vänlista.
För jag orkar inte med fler människor som säger ja, menar nej, inte hör av sig, inte respekterar min tid, inte tar mig på allvar, eller tycker jag är värd detta.
Du är den viktigaste personen i ditt liv, men bli ALDRIG så egoistisk att du glömmer att vänner faktiskt är något som hjälper dig gå när dina ben inte funkar, så genom att visa dina vänner att du bryr dig om dem så bryr du dig också om dig själv, för en vän som inte blir uppskattad kommer du inte ha kvar.
Mår du inte bra; säg det. Du behöver inte ge några detaljer, men säg det, så jag slipper trampa på onda tår för att jag inte vet.
Har du gjort fel, eller gjort någon ledsen fast det inte varit meningen: Rätta till det så fort som möjligt så blir inte såren så stora och jobbiga, eller klyftan så djup att ta sig över.
Konsekvenser är de saker som händer beroende på vad du gör.
Här följer exempel:
Gör du någon ledsen för att du sagt eller gjort en sak: Fråga dig själv om det var meningen, om du vill göra det igen eller ändra ditt beteende så det inte händer igen. Var det inte meningen: Säg det, och be om ursäkt. Det handlar inte om vem som har fel eller rätt. Det handlar om att någon blivit sårad och om det inte var vad du ville, så be om ursäkt och försök att inte göra om det igen. Försök inte förklara varför förrän ursäkten är given och godtagen, för gör man det så blir det bara fel. Förklaringen kan man ta när man försonats. Var det meningen: Stå för det. Ta konsekvenserna av det. Du har valt att göra så, och den här personen reagerar som den gör på grund av ditt val. Vill du ändra ditt beteende så gör det.
Tycker du att det är rätt, känns bra att någon är sårad på grund av dig och vill göra om samma sak en gång till, så ställ dig denna frågan: Vill du bli behandlad så?
Om du inte vill det: Gör det inte mot någon annan, och om det händer ändå, rätta till det så fort som möjligt så blir inte såren efter vad du gjort så djupa.
Om du vill bli behandlad så: Ut ur mitt liv.

Eftersom jag har ganska svårt att se vilka som inte vill dela vänskap på dessa punkter jag jag inte radera er själv. Annars hade jag gjort det.

Well... Det finns viss risk att detta inte blir det gladaste inlägget i historien, men so be it.

Det finns mycket jag saknar, och jag vet inte riktigt vad som är störst.
Det jag saknar, eller det jag stundtals velat att det aldrig skulle hända...

Jag saknar känslan av jul. Att se fram emot jul med glädje är något jag saknar mer än allt annat just nu.
Jag får mer eller mindre panik varje gång jag ser en adventsljustake i år.
Mitt liv är rätt upp och nervänt just nu, så det blir inte bättre när jag ser hur fint alla hus pyntas.

Jag vet att det finns människor som vill ha mig hos sig i jul, men det finns bara två platser jag själv vill vara på.
Båda ger mig bekymmer.

Undrar om någon har en aning om hur mycket jag skulle ge för att få sitta omfamnad av den jag älskar och titta på granen tillsammans med min syster.
Det kommer aldrig att hända.

I år hatar jag allt som har med jul att göra. För jag inte kan bli en del av det just nu.
Tårarna bara rinner så fort jag tänker på vad som kunde varit.
Jag vill inte ha jul i år. Jag vill aldrig mer ha jul just nu, för jag orkar inte stå utanför familjehögtider längre.
Jag önskar mig en massa saker förstås.
Men när jag inte kan ge, så har jag väldigt svårt att se varför jag skulle få just nu...
oavsett hur mycket jag behöver få känna mig uppskattad förstår jag inte just nu hur det skulle gå till.

Jag vill inte vara någons börda. Inte vara någon till last.
Och jag vill inte vara kär.
Eller här.

Jag har en massa drömmar, men allt jag ser är slit, panik och ångest.
Och det är mitt slit, min ångest och min panik.

Och när den väl kommer fram vill ingen ha med mig att göra.
När jag verkligen behöver folk som mest får jag höra att jag inte vänder mig till rätt ställen, att jag glömt mina vänner och att jag ska slänga bort det jag bryr mig om.

Det får mig inte att må bättre.
Jag vill inte ha frågor eller tips och råd.
Jag vill ha kramar. Oavsett vad jag säger eller inte säger till människor är det kramar jag behöver nu.

Inga tips. Inga råd. Inga kommentarer om vem jag är eller hur jag borde göra.
Bara kramar.
Jag kan inte ta in något annat. Och det stör mig att jag måste upprepa det.
För jag kämpar så in i helvete för att överleva just nu.
Det kan ingen annan göra för mig.

Därför står jag här ensam. Benen på marken, dyblöt av regn och tårar. Piskad av väder, känslor och vind.
Slagen av tankar och ord som folk inte tänkt skada mig med, men som bara river.
Min hud svider av salt och minnen av vad som varit, och mitt hjärta bankar sönder revbenen.

Det är för stort. För alla får plats. Även de som inte förtjänar det. För någonstans förtjänar alla kärlek.

Jaja... Orka tjata.
Vad jag saknar?
Ett jobb jag kan försörja mig själv på.
Ett liv där jag känner mig älskad istället för bortkastad.
Min syster.
Martin.
Azalea.
Gotland.
Wendelsberg.
Norge.
Pengar.
Kärlek.
För att inte tala om vad jag saknar i samhället... Det får bli en annan gång om jag orkar skriva om det.

Nåja... Jag är ju i alla fal inte sjuk. Än. (betyder att jag absolut inte borde gå ner mer i vikt. Så håll tummarna för att jag slipper vinterkräksjukan)

Hunden klagar inte dock... Han har fått sova i sängen de senaste fyra nätterna.
(det finns klipp av det på facebook)

Så är det med mig. Så fråga inte. Ge mig inga råd. Bara krama om mig med kärlek. Men inte för att du känner att du måste, utan bara om du vill.

Här är en kram till de som behöver, från mig och mina  djur.
Jag kan fortfarande älska. Och jag älskar ännu.
De blå haven som skar upp mitt hjärta
De himlavalv som satte likhetstecken mellan kärlek och smärta.

Det är ett helvete att finnas till
När man inte får älska den man vill.
Ett helvete att le och ha kul
När man känner sig oönskad och ful
Ett helvete att vara både liten och stor
Och mera känslig än du tror.

Mitt mål är att ställa mig stilla och vara min egen vän
tills det finns någon som kan älska så igen.

Jag hoppas jag lyckas med det snart.
För det här sliter mig i stycken.

Och julen gör det ännu större. Skitjul. Skitliv.
Don't worry. I'll manage. As always. För i helvete. Suck.

Så... Ordbajset är klart. Nu vill jag ha en kram.

I min lägenhet?
På Gotland?
I Göteborg?
I Sverige?
I Norge?
I världen?

I min lägehet är det nog sängen eller fönstret, där jag kan sitta och titta ut...
På Gotland är det svårt att nämna EN favoritplats, då hela ön är en favoritplats för mig... Men i en båt på träsket kanske... Eller vid beckybäcken...
Eller i palissaderna... I Visby? I Hemse? Vibble? Fårö? Fårösund? Fleringe? Hau?
Göteborg då... Galaxen tror jag...
Sverige blir svårare... För där slits jag mellan Göteborg och Gotland....
Norge... Blir ännu svårare... Midnattssolen jag såg i Norr? Valfångstsafari i söder? De underbara fjordarna vid Bergen? Oslo?

I världen har jag nog ingen favoritplats. Men jag har en plats jag önskar vore min.
Den platsen finns inte. Utopia.
Tur att jag kan besöka den i tanken då och då, och fylla mitt hjärta med hopp.

Och tur att den hjälper mig ibland.

Igår fick jag lära mig massor om kommunikation. Jag fick be om ursäkt för att jag klampat på som en idiot, fast jag inte kunde vetat annat, men gud vad jag önskar att jag vetat.

Då hade jag aldrig sagt en del av de saker jag sagt, och verkligen inte gjort som jag gjort.
Jag fick lära mig massor om mig själv igår, och det gjorde ont, men samtidigt var det otroligt skönt att få höra det.

Jag trodde jag förstått allting, men kunde inte haft mer fel. Nu får jag stå för konsekvenserna av vad jag gjort.

Tänk så mycket som blir fel när man missförstår varandra. Jag önskar verkligen att allt som gjorts kunde göras ogjort. Men jag får göra det bästa av det som är istället.

Det finns en sårad människa där ute som jag gjort otroligt illa med ord och handling.
Jag kunde omöjligt veta att det var så eftersom ingen sa något till mig.

Men nu vet jag. Och vill verkligen inte göra om det igen.
Nu ska sår läkas och tid flyta förbi.

Och vem vet... Runt hörnet kanske det finns en utopi trots allt? Lite svårt att veta i mitt liv, då vägen jag vandrar inte är den rakaste som finns... För jag har ett liv med många erfarenheter av många saker, och ett hjärta som åker berg och dalbana.

Men jag kan åtminstone inte säga att det är tråkigt. Och tackar för att jag fått lära mig mer om mig själv, och om dig, Martin.

Det du gjorde igår var oerhört starkt av dig. Att osminkat ge mig den sanning och skam du fått stå ut med, resa dig ur dina kedjor och möta konsekvenser och sedan låta mig få veta vad jag har för fel och brister kan verkligen inte varit lätt.
Och jag har gjort många fel mot dig. Så det blev ett långt samtal. För vi båda har sårat varandra så mycket mer än jag kunnat föreställa mig.

Förlåt.
Och jag är verkligen inte arg på dig längre. Du är bra.

Nu ska jag sova. Med en ro i mina tankar som jag inte haft på över ett år.

Godnatt.

kärlek.
vänskap.
familj.
du.
höjder.
ondska.

Vad jag gör åt det? Kämpar varenda jävla dag för att möta dem. För att inte förgås av dem och dras ner i ett träsk av ångest och panik.

Kärleken är värst. Och jag är jävligt bitter idag. Arg och ledsen.
Och just för att jag är arg och ledsen så blir jag straffad för det. Även om det inte medvetet varit ett straff. Och även fast jag berättar att det är ett straff så fortsätter det.
För vem vågar möta någon som säger som det är när hon tittar på en?
Vem vågar möta den som offrar allt, gång på gång blir ledsen och sårad för att hon älskar och bryr sig för mycket?
Är det så att folk inte klarar av att umgås med mig för att de blir rädda då jag reser mig upp gång på gång?
Rädda för att de ser att jag klarar av allt?

Well, surprise dear friends: I Don't.
Jag klarar inte av känslan av att bli kastad åt skogen varje gång jag sträcker ut en hand för att få hjälp, för att sedan när jag berättar att jag känt mig kastad bli kallad löjlig.

Jag hatar när folk trampar på mig och sårar mig fast jag sagt vad det är som gör mig illa.
Jag hatar att gång på gång bli avbruten och när folk inte ens försöker ta till sig det jag säger för att de är så jävla griniga och vägrar som små treåriga barn.

När jag inte får vara med för att folk är så rädda att jag ska säga något som är sant som de inte vill lyssna till.
När jag blir utesluten ur grupper eller blir tvingad att välja just det alternativet för att andra är så jävla svartvita.

I don't manage everything my friends. Never has. But I'm fighting against what I can't take. And that's more than I can say about so many others.

Jag tar inte skit jag inte förtjänar. Jag kan be om ursäkt för att jag är tjatig, och har inget emot om folk är ärliga mot mig, eller talar om saker för mig som de inte gillar hos mig, för det ger mig en möjlighet att förändra det, om det är något jag inte tycker jag vill stå för.

Kärlek.
Den absolut värsta av mina rädslor. Ändå ger jag mig inte. Och gudarna ska veta att det får mig ner på knä och fäller mig, sätter käppar i mina hjul och sliter sönder mitt hjärta.
Och jag fortsätter stoiskt att resa mig, och gå till ett jävla plåsterskåp, komma med små gummitejpklädda tygbitar för att hindra det...

Temat de senaste veckorna har varit ångest.
Inte kunnat sova. Inte kunnat gå ut i köket utan att känna illamående, men ändå tvingat i mig mat.
Tvingat mig ut med hunden och städat hos kaninen.

Men mitt eget hem är kaotiskt. För jag orkar inte. Det är för jobbigt.
Och det känns underbart att få komma ifrån allt och jobba lite då och då. Eller de timmarna på hästryggen då jag faktiskt får vara ALLT jag är.

Överleva. Well, dear reader, if you read this: Låt mig få leva en stund.
Låt mina tårar få rulla för att jag känner mig älskad. Ge mig hjärtan och kramar. För om det är något jag behöver just nu så är det precis just det.

Let me know you're out there now. Jag vill inte ha några råd eller ta eran energi. Så kan du inte säga något snällt, så säg inget alls.

Och kan du säga något från ditt hjärta som du vill att jag ska veta, så gör det... Anonym eller inte spelar ingen roll. Liksom på facebook är detta ett officiellt rop på hjälp.
Jag behöver kärlek just nu.
Så jag kan få leva en stund. Läsa ord som jag kan ta till mig och gå tillbaka till i stunder när det känns tungt.
<3

/Jag

Häst som hamnade i mitt hjärta...

Hette Micke Scott.
Han stod hos min granne, och det var på honom jag lärde mig rida.

Han var lika stor som han var snäll, och världens bästa läromästare.
När jag började rida honom kunde jag i princip gå rak under hans mage.
När jag var så liten kanske man inte kan kalla det att rida än, men genom min barndom var det han som fick mig att utvecklas mest.

Jag lärde mig sitta ordentligt i sadeln, och vilka skänklar som gällde när och vad man skulle tänka på när man red tack vare honom och Irene.

Irene stod för utlärandet av serpentinbågar, volter, halvhalter och gångarter. Micke stod för inlärningen.

Det var på honom jag galopperade för första gången, och på hans rygg jag fick växa mig trygg.

Jag har väl alltid haft och tyck om att ha djur i min närhet. Och kanske var jag dumdristig när jag var liten. För såhär i efterhand kan jag verkligen förstå varför alla vuxna blev upprörda när jag gick in i hans hage och satt upp på hans rygg. Eller satte mig mellan hans ben när han låg där i gräset.

Micke var en stor häst och jag en väldigt liten tjej när jag var yngre... (ja, det ÄR faktiskt möjligt att jag kan ha vait ännu mindre än vad jag är idag)
Men jag hade inga problem att gå in till honom var han än var och vad han än gjorde.
Det var för Micke jag mockade min första box och smorde mitt första träns. Det var hans hovar jag fick pensla och hans hårrem jag borstade.

Det var den första hästen jag tränsade och sadlade. Och det var hans hov som trampade på mig som gjorde ont som sjutton.
Han var den första häst jag åkte av och den bästa läromästare jag kunde haft.

Jag kan ännu minnas de gånger innan jag lärt mig rida såpass att jag fick rida själv, då jag satt framför Irene i sadeln i galopp längs slingriga skogsvägar på norra gotland.

Micke var den där jättestora, jättetunga valacken som böjde ner sitt huvud för att jag skulle kunna tränsa honom när jag inte vuxit mig stor nog för att klara det ändå.

Känslan av att minnas hur jag stod och lät det där kalla bettet värmas av min kroppsvärme.
Att sätta dit strykkapporna och spänna nosremmar och käkrem. Lägga tyglarna över hans hals och gå mot paddocken bakom stallet. Ställa mig i mitten och invänta stunden då jag kunde sitta upp.
Känslan av att för första gången kunna spänna sadelgjorden själv.

Allt det här är minnen jag har tack vare Micke och Irene.
Sen kom Mixie, och därefter Felix... och så Pajas.
Idag finns ingen av dessa hästar kvar i mitt liv som något annat än minnen.
Men det är kära minnen.

Fast utan Micke så skulle det inte blivit några ridturer på vare sig Mixie, Felix, Pajas, Ramona, Chic, Trazan eller Eagle. Eller Cola, Eller Nouveau. Eller Nisse, Rapp och Kodex...

Eller någon av de andra heller.
Det är tack vare Micke jag kan rida, och även om det kanske inte är Micke som lagt grunden till mitt hästintresse, så är det han som gjort det till en av de starkaste delar och sidor jag har.

Micke Scott.
https://www.travsport.se/shestinfo?kommando=hestResultat&hestId=106133
Om jag inte har helt fel så är det här du.

Önskar jag hade en bild på oss. Där jag är på din rygg. Mitt andra barndomshem. Min trygghet.
Ingen kom åt mig där.

http://www.youtube.com/watch?v=su-iyRdgOew&feature=autoplay&list=FLKweVo0Lk0O-kgbVGi_tuOw&lf=mh_lolz&playnext=2

Det är det fortfarande ingen som gör när jag sitter på en hästrygg.


Oavsett om det är på Rapp,


Nisse...

Eller Kodex...

Eller när jag satt på Chic...


Ingen kommer åt mig där.

En bild till blir det... Från min sista ridtur med Micke. Då jag förvisso red på Felix.
Här har ni:

Min läromästare, Micke Scott. Den mörkbruna valacken.
Vid hans sida står Felix. Precis som i gamla dagar. Förevigat.
Precis som mitt minne i och med att detta blir skrivet.

En första. Den Första hästen i mitt hjärta.
Tack för allt.

(och nu är det bannemej en fröken som borde sova... :P )

Hmm.

Ett sånt här inlägg ska man inte skriva när man är deppig... Då blir det bara gnäll skulle jag tro.

Vad som får mig att gråta?
Att se när det går bra för folk. Kan sitta och storböla när jag ser på Extreme Home Makeover.
Och dr Quinn.
Och Seventh Heaven.
Och Lejonkungen.

Eller om någon får sitt drömhus, eller en lägenhet de velat ha.

Kärlek är det väl egentligen som får mig att börja gråta.
Vilket är både bra och dåligt.
Mina känslor åker berg och dalbana just nu, och det är verkligen inget jag rekommenderar.
Jag vet varken in eller ut. Inte vad jag vill bli eller hur jag ska bli det.

Jag kan börja gråta för ingenting just nu, men ändå stå stark i alt jag gör.
Kanske för att jag redan lärt mig överleva fast hjärtat är brustet och bortkastat någonstans.
Att jag inte lever ens hälften så mycket som jag överlever just nu får mig att gråta.
Ändå klarar jag av att gå ut med hunden två till tre gånger om dagen, ge honom mat och städa hos kaninen och kanske låta henne hoppa runt lite...
Jag klarar av att ta mig till stallet varje söndag. För att det får mig att leva. Djuren får mig att leva...

Jag står väl egentligen lika stadigt, om inte stadigare än förut, men stundtals blir jag begravd i känslor.
Då gråter jag.

Jag är inte särskilt kall, eller tål mer än andra, men jag tycker inte att mina ögon borde rinna i stunder jag egentligen vill ha trevligt med en vän.
Så jag bär det med mig tills det känns okej att släppa ut det.

För jag släpper alltid ut det. Jag har slutat lägga locket på. Det gjorde jag för ganska längesen nu.
Ja, jag kan börja gråta för ingenting just nu.
En fin melodi.
Och den senaste tiden har jag hört många melodier som letat sig in i mitt hjärta.
Musik är det språk jag talar bäst just nu.

Så om du vill att jag ska veta vem jag är för dig, hur du mår eller vad du vill, eller vad du önskar mig så är en låt bästa sättet att nå mig med.

Så... Vad är jag för låt? Vad vill du säga mig kära läsare?

Kram på dig.

Oj...

Var börjar man?

Det krävs egentligen inte så mycket för att jag ska må bättre.
En slick från hunden eller kaninen. En random kram från en vän. Ett oväntat sms med en hälsning från någon man inte pratar med så ofta...

Ett samtal från brorsan som vill umgås. När Loke inte ville till sin mamma utan hellre vara i min famn... När Moa insåg att hon skulle få komma till Galaxen

Varje liten filmsnutt och bild på Pelle Panda och hans bästa vän.
Tanken på Gotland, min natur och skogar.

Hästarna. Finns det något djur som kan få mig på bättre humör än en häst tro? Jag har svårt att tro det.
Finns inte många stunder som jag får leva lika mycket som jag gör på hästryggen.

Pyssla i stallet.
Pyssla om mina djur.

Kan vara så att jag faktiskt är lite tjej ibland också, för då och då är det riktigt kul att göra sig fin, med smink och kläder. Bara för att. Inget särskilt, utan bara ändå :)

Musik.

Natur.

En signal från Sarajevo.

Finns massor av saker som betyder oerhört mycket.
När jag får vara den som behöver hjälp utan att dömas för det. När jag får hjälp då jag faktiskt ber om det.

Att folk vet att jag är stark gör mig också bättre till mods.
Att de vet att även om jag rasar ihop, så plockar jag alltid ihop mig själv igen...

Ja...
Det... Och säkert en massa fler saker.

Jag är inte så svår att få på bättre humör! :)

Och nu ringde telefonen... Det är dags för Pizza, gottis och en film!

Så... Hejdå!

Ja... Det beror ju förstås på vilket humör jag är på... Och vilken tid i månaden det är... ;)

Och om det är fullmåne.

När det är fullmåne kan jag sitta och gråta till Dr Quinn.
Det kan jag iofs göra hela tiden, men det går liksom extra lätt när det är fullmåne...

Sen om det är bra eller dåligt vet jag inte. Och bryr mig inte så mycket om heller. Det händer bara.
(gissa om jag blev förvånad första gången jag kände tårarna började rulla för att jag såg på Dr Quinn igen sedan jag var liten... JAG?! Som aldrig gråter?! Eh... Typ i alla fall )

Och vet ni?
Det ÄR fullmåne. Och jag kommer grymt dåligt överens med mina ögon huruvida tårar är tillåtna eller inte.
(När jag väl bestämmer mig för att de INTE är det så får de för sig att solljuset är för starkt eller att jag mååååååste fått en allergisk reaktion igårkväll...)

Vilket jag faktiskt inte fick. Sådeså.
Så därför satt jag som en unge som tappat sin glass och bölade till Motorhomes-Into the Night och tyckte att jag borde få en ny glass.

Det fick jag inte :(
Dumma skitliv!

Och vad som upprör mig?
Jo, så här är det:
Jag blir upprörd av orättvisor. Saker som händer som inte borde hända.

Sen är jag kanske lite konstig, för jag blir fruktansvärt upprörd av att förstå.
Att bli sviken, men förstå varför gör att jag känner mig fråntagen rätten att vara arg.
Sånt är jobbigt. (prova att svälja ett äpple helt liksom...)

Och att förstå hur det står till med mina vänner och världen vi alla bor i, men samtidigt inte kunna göra så mycket åt det som jag vill...

Och vad jag vill?
Oj... Don't get me started typ.

Om jag fick en önskan så skulle jag nog vilja kunna vifta med ett spö, säga sim sala bim, och ändra rätt mycket i vår värld.

Djur skulle inte bli straffade för hur människor är.
Människor skulle få stå för sina handlingar.
Empati, sympati, kärlek och förståelse skulle spridas.
Den skada vi gjort mot vår natur skulle tas bort, och folk skulle fått lära sig hur man tar hand om istället för att döma och förstöra.
Folk lyssnar, älskar och bryr sig, istället för att ta för givet.
"Jag älskar dig" skulle höras mycket mer över vår jord, och ingen skulle behöva sitta ensam när det är tungt att ro.
ALLT som förstör våra sinnen skulle tagits bort. (Att alkohol inte fanns vet alla att jag redan önskar)
I detta fall menar jag maktberusning... För folk behöver ledare, men inte människor som gör det för att se bättre ut... Och så menar jag religionsfanatism... Tro ska alla få göra, men att bokstavligt och slaviskt följa en bok eller behandla människor utifrån vad en tro säger, och inte utifrån allas rätt till människovärde och liv, har vi sett ger ganska blodiga resultat... och ändå verkar det inte som att vi människor lär oss.
Medicin skulle för övrigt enbart användas som medicin.

Halleluja. Vilken liten Jenny-utopi. :P

Ja hörreni... Gissa vad som upprör mig...

Åh... Så var det det här med avgaser och onödiga industrier.
Där har vi alla förmodligen rätt olika syn på vad som är onödigt, så det är lika bra att inte gå in djupare på det.
Jag har mina åsikter, ni har era. Gött!

Orkar jag skriva mer nu?... Neee... Eller.... jo kanske...

Fast inte om vad som upprör mig.

Then what?

Vad jag haft för mig sen sist kanske?

Okej, Here we go:

Jag har... jobbat på galaxen lite till...
Ridit... Liksom OMG vad jag har ridit.
Levt!
På riktigt! Kolla här liksom:

Hmm... Några bilder till kan jag bjuda på...

För gissa om jag levde livet medan Martin fotade detta:


Ja, alltså... jag lovade ju några bilder sist om jag inte minns helt fel... (eller jag lovade det i alla fall i mitt huvud, även om jag inte skrev ner det...:P )
Så här kommer en drös...
Först ut blir en bild där man (hur nu det är möjligt) verkligen ser hur sjukt snabb Kodex är:


Och så har vi bilden där man verkligen kan se hur Kodex och jag ler ikapp:


Min nya profilbild på facebook:


Sekunden efter min nya profilbild på facebook togs denna bild... (hmm... är det verkligen samma häst?):


Visst är det samma häst... (har jag berättat hur sjukt underbar och lyhörd han är på mina skänklar och hjälper?), titta bara:


Eller hur gosig han kan vara?:


Allmänt så är Kodex verkligen hästen, med stort H, i mitt liv just nu:


Fast nu får det nog vara färdigt med hästbilder... (för den här gången i alla fall... :P)

Jag har faktiskt gjort mer än att rida...

träffat min bror, och hans barn. Fast det har jag inga bilder på...
(vet inte om det var smart eller inte att släppa lös dem i min lägenhet, men gjort är gjort...)

Harley är ju den bästa hunden ever. Han blev trampad på, gosad med, petad i nosen, ögonen och öronen. Dragen i svansen, gosad med, sutten på, klappad, gosad med, sutten vid, träffad av diverse flygande prylar eller böcker min brorson hittade...
Och vad gjorde han? Ingenting. Utom att slicka på pojkens händer.

Och min lägenhet...?
Ligger fortfarande böcker här och var...
Dessutom hittade jag en fjärrkontroll i kökslådan.
(vilket var tur, för den behövdes för att kunna se på film...)

Jenny, som var här och såg på film, hittade en ljussabel... I min soffa.
Nikolina i sin tur tyckte det var en dildo, och min mor frågade sig om hon suttit på den...

Igår drack jag te i mitt gamla hem, och blev med kaninprylar och hundben. Åh... Fick med några filmer på lån också.
Harley slickar och bockar.

Ninja... Blev superglad hon med. :)

Ja, alltså, jag med. :P

Det finns säkert mer att skriva, men nu får det nog vara bra för denna gång... Här kommer lite dagsfärska bilder, och en fundering på vad ni haft för er den senaste tiden?

Stor kram från mig och min lilla pälsfamilj.



Ha det fint mina vänner!

Vad passar egentligen bättre här än gårdagens ridtur?!
(Kan hända att min ledbrutna och träningsvärkande kropp inte håller med... )

Det var Jenny på Nisse, och jag på Kodex.

Hästarna var helt fantastiska att rida igår. Vilken underbar energi de hade, och det är helt otroligt hur mycket glädje de sprider i mitt hjärta!

Det var lite sorgligt att de lagt motionsspår i skogen vid kviberg, så man inte kan låta hästarna sträcka ut där man brukar kunna släppa dem en stund, men till sist hittade vi ett ställe.

Eftersom jag är så hövlig och Kodex en sådan gentleman så lät vi Nisse och Jenny springa en bit innan vi satte fart.
Fart är föresten ett rätt långsamt ord om man jämför med vad som egentligen hände...

Marken var plan och i toppenskick för en galopp, och det utnyttjades. Om Nisse vann?
Han hade inte en chans.

Vi var förbi honom innan han ens hunnit halvvägs.

Kodex galopperar inte. Han flyger. Och jag flyger med honom. Det är som om vi är ett. Alla hinder bara försvinner. Livet rusar genom ådrorna och in i lungorna i samma takt som hans hovar dundrar mot marken.

På hästryggen. Där lever jag. I full galopp i vinden, regnet och solskenet. När snön faller och jag sitter i sadeln och blickar ut över ett vintervitt kviberg. Eller skrittar genom en skog i höstfärger. Då lever jag.

(det gör jag dagen efter också, skulle min kropp vilja tillägga...)

Dags att sova nu. And ride into the night on the back of the horse of my dreams.

Sov gott mina vänner.

började mer eller mindre på gotland.

Bra sätt att starta en månad på tycker jag. Det var mys med bebis, dop och häng med mormor och familjen... har jag bruna ögon alltså? I had no idea!!!
Kan vara så att mormor börjar bli lite gammal för den som undrar vad jag menade med det...

Min hund i sin tur har haft allt möjligt för sig, så jag har just avslutat två eller tre timmars skrivande åt honom, där han har fått berätta vad han hade på sitt hjärta...

Har ju faktiskt träffat samtliga i min familj denna månad! Är inte varje... år... jag kan skryta om det minsann.

Nu återstår bara att se vad som händer resten av månaden... Hoppas det blir mycket film och mys! Hittills har det varit rätt bra på den punkten.

Det har varit lite RENT hit... Lite Death Note dit... Lite Insidious och en massa youtube.
Fruktansvärt gött!

Imorgon ska jag upp och tvätta, och sen ska jag iväg till Galaxen på hästskötarmöte. Och i slutet av månaden är det fest! Heja livet.

Hmm... Känns lite trögt att skriva just nu märker jag. Skyller detta på Harley. Han kräver ganska mycket uppmärksamhet när det ska bloggas för hans del. (särskilt när det inte bloggats på ett halvår eller något sånt)

Vill ni mig nått så är det bara att höra av er, så hittar vi på nått om jag kan! :)
Kram på er så länge. Vi ses!

Alla gånger jag borde sagt något när jag satt tyst, och alla gånger jag borde varit tyst när jag sagt något.

Alla gånger jag gjort något när jag skulle låtit bli, och de gånger jag inte gjort något när jag borde agerat...

That pretty much covered everything...
Så, nästa ämne? :P

Eller ville du veta vad jag haft för mig också? Vad är du för människa egentligen? Snoka runt så där! :P

(Ok, fine, jag vill ju också veta vad som hänt sedan sist jag var inne och kollade in på en blogg, och inte en massa annat ovidkommande skit liksom... )

Jaja, Here we go:

(undrar varför över hälften av mina blogginlägg är skrivna på minst två språk... :S )

och vadå here we go...? Vad sjutton ska jag börja med att skriva om då? Det har ju hänt skiiitmycket, och jag har redan lyckats slösa typ tio rader på att informera er om precis just detta... Snacka om att bloggandet går bra.

Jag tror att jag nämnt att jag flyttat till en trea... om jag inte hade det, så gjorde jag just det.
Min adress är alltså numera aprilgatan 22, 415 15 Göteborg. Feel free to write me a letter or postcard anytime.

Det är jag och min vovve som gäller för hela slanten nu, och man kan väl säga att jag, igen, blivit tilldelad några riktigt tuffa käftsmällar av livet.
(att det ska vara så svårt att förstå att jag tycker det räcker nu verkar liksom vara ett budskap som aldrig når fram till det där jäkla livet, och gissa om jag kommer ha ett ruskigt allvarligt snack med livet när vi träffas?)

Eftersom jag är som jag är håller jag ju på och reser mig igen, men jag är äckligt trött på att vara den där fantastiska människan som inget syns lika mycket utanpå som det känns och bränns inuti.

För er som inte visste det är min hjärna och mitt hjärta irriterande osams, och all min energi går åt till att hitta de saker som finns gemensamt.

Därför hörs det inte så mycket från mig för de som är vana att höra från mig för tillfället. Alls. För att jag är en mycket arg, sårad och ledsen människa, och riskerar att skrika åt folk som inte förtjänar det, bara för att de påminner mig om att jag än en gång snubblar straxt innan mållinjen till det liv jag önskar mig så mycket.

Vad jag gör istället? Överlever.

(fast ibland dyker det upp ett och annat tillfälle jag slipper överleva, och får leva istället, och då jävlar lever jag ska ni veta!)

Hade inte Harley varit här hade dessa tillfällen varit många färre. Fast vad han har för sig får han berätta om i sin egen blogg.

BTW: I have internet now... (in case you didn't figure that out while reading my facebookstatus...)

På internet finns en människa som kallar sig Per märkte jag när jag var inne och kollade mina bloggkommentarer.
Per verkar ju vilja mig väl...
(fast när jag tänker efter kanske Pers kommentar inte riktigt passade in under ett inlägg om min favoritfödelsedag... men det kan ju å andra sidan bara vara jag som tänker galet... )

Det här med att vända andra kinden till har jag å tredje sidan rätt många års erfarenhet av, så därför svarade jag Per efter bästa förmåga på frågan som ställdes.
(hmm... undrar om det är en sån här gång jag borde varit tyst istället :P... jaja, what's done is done)

Jag har en känsla av att Per kanske inte kommer ställa fler frågor.
(en del av mig tycker faktiskt det är lite synd, för någonstans är jag nyfiken på vad Per menade...)

På internet finns även andra bloggar. En av dem tillhör min hund... och en annan tillhör min mor.

I min mors blogg kan man läsa om en liten gosse som heter Liam, och hur det gick till när han fick sitt namn.
Och tänk! Jag var där!

Jag har varit på Gotland hela två gånger under sommaren!
(jo, jag har nog blivit sjuk eller nått, för sist det hände... eh... det har ju aldrig hänt kom jag på)
Anyway... Första gången hängde Töntploppen med, och likaså herr Fyrbening.

Det blev ungefär tre dagar av uppehåll från överlevandet. Tre riktigt fina dagar på Kalkatraz. Kneippbyn, Vibble, Visby runt, stenkusten, Henriks hus, blå lagunen, träsket och smultron!!

Jag har fått plocka smultron! Det har liksom varit sommar på riktigt i år! Förstår ni hur underbart det är?


Smultron!!!

Min ö.

Det är nästan ruskigt hur stor bit av mig som faktiskt lever i stenarna och de krokiga tallarna vid stenkusten. Hur stor del av mig som fylls på med liv när jag vandrar ner till träsket eller blickar ut över fårösund från vägskälet vid hau.

Och i sommar har jag fått fylla på två gånger!
(jag borde verkligen försöka ta mig dit oftare.)

Annars då?

Jodå, har plåtat lite fräcka paintball-bilder, men de kan jag inte dela med mig av, för de är på Martins dator... Eller vänta... en har jag nog som ni kan få se... Och där kan vi snacka höjden av fräckhet!
(skjuta kameramannen! Hrmpf!!! *mummel mummel*)


Cool som jag är sade jag inte ett ljud. (så att det hördes... )

Hmm.. Kan ju bjuda på en bild eller två från gotland också... While I'm at it I mean
(Eller så struntar jag i det, för tekniken höll inte med om att det var en bra idé...)

Kanske kan få upp dem på facebook istället.

Kanske borde ta och diska också för övrigt... Eller sopa...
(jag har så mycket hundhår på mitt golv att jag just insåg att jag inte behöver irritera mig på att kudden är så nedrans platt längre... )

Hmm... I vilket fall som helst borde jag göra något annat än att sitta här och skriva. Om jag kommer ihåg det ska jag försöka få upp bilderna på facebook också.

Ha det toppen kära vänner. Nästa gång jag skriver är med största sannolikhet mycket närmare i tiden än förra gången jag skrev. :P

Fröken Maskros postar och loggar ut för denna gång...