Ord som sviker

Det är så många tankar som vandrar i mitt huvud just nu.
Jag mår ganska bra. Inte särskilt trött eller sliten. 
Men jag tänker mycket.
 
Imorgon fyller mamma år. Om två dagar är det ett år sen jag såg pappa för sista gången. Om tre dagar är det ett år sen han gick bort och lämnade oss kvar här.
 
Förra julen var jag inte hemma på ön. Jag jobbade. Första julen utan pappa. I år blir det troligen inte så att jag jobbar. Om det går att lösa. 
I så fall är jag på Gotland. 
 
Mamma ska flytta ut ur huset. Innan jul. Så det är många saker som ska tas itu med nu. Kontrakt och försäkringar och avtal. Sophämtning, slamtömning, sotning, el, tv och internet och allt det där. 
 
Jul. Den skrämmer mig i år. Jag älskar julen. Med allt pynt och alla mysiga saker den innebär. Tycker det är underbart. Men jag vet varken ut eller in. Hur blir det med allt sånt i år liksom? Ska jag ens bry mig om att pynta i lägenheten här? Och hur kommer det vara på gotland? Jag älskar det där pyntet, så jag kommer nog att pynta, men det känns så konstigt och avlägset och jag vet ju att Ronnie inte är så glad i det. Och det känns så tomt och konstigt. 
 
Det enda jag vet är att det är dags att göra nya traditioner. Men vart? Och hur? Med vem? 
Och den där julstämningen... julhandeln med pappa jag aldrig kommer få göra igen. Gå runt och prata sådär gulligt som han brukade... En sån där skulle mamma ha. Och så köper vi lite värmeljus till. För det gillar mamma. Ta ett paket till.
Sen fick jag slå in det.
 
Våra jultraditioner har ändrats med åren. Jag flyttade ju från Gotland. Sist jag firade jul där var sista gången jag firade jul med pappa. Då var vi alla samlade på Hau. 
Det kommer vi inte vara i år. Och nu har det liksom sjunkit in att han inte finns här i jul. Vet ni hur grått det kan kännas när den tanken slår en, och hur svår den är att ta sig vidare från?
 
Jag och syrran är grymma när det kommer till att fixa det som behövs ute på Hau. Vi löser allt. Därför känns det också otroligt konstigt att inte vara där. Att veta att varken mamma eller pappa bor där. 
 
Det är så mycket att anpassa sig till. Och jag är rädd. Självklart kommer jag att klara det här också, men just ikväll, med alla åtaganden som ligger över mig så känns det tungt. För jag älskade våra traditioner. Att gå ner från övervåningen och sätta sig och titta på granen. Den stora högen med julklappar som låg där och ett juligt Hau... 
Mitt hem. 
I juletider... Vart blir mitt hem nu? Vart hör jag hemma den 24:e december? Sover jag ens i en säng jag känner till? Kommer golven knarra där jag går? Och det där absoluta mörkret som lägger sin famn runt Hau när man ska sova och inga gatulyktor lyser upp utanför fönstret. Den som jag älskar. 
 
En del av mig funderar på om jag inte ska sova på Hau. Om jag inte ska ta med mig gardiner och pynt och sätta upp där. Fast vill jag göra det ensam? Ikväll blev det ganska privat här. Så får det vara ibland.
 
Ni behöver inte vara oroliga, ni som kikar in här ibland. Kanske är det nyttigt för en del av er att se att jag inte bara är strålande solsken, att pappas bortgång och allt annat som hände förra året har tagit hårt på mig. 
För jag pratar sällan om det. Det finns inget att säga liksom. Det är som det är. 
Det gör mig varken stark eller svag. 
Det gör mig till en människa i sorg. De flesta dagarna är bättre än andra. Men så kommer en sån här dag då och då, då tankarna vandrar iväg. 
 
Och nu blev jag alldeles tom i skallen, så jag antar att det är dags att avsluta för ikväll. Ronnie kom just hem från affären, och det är dags att göra mat. Ikväll blir det pasta med köttfärssås. 
 
Älskade Ronnie! Vad skulle jag göra utan honom?!

Sagan om min silvertiger Stumle

För fyra år sedan började en ny relation i mitt liv. Det var inte tänkt och inte väntat, och absolut inget jag planerat. 
Jag och Annie åkte till Gotland på semester. Det var väl så han hamnade hos mig. Stumle alltså.
För Annie hade lovat att komma in förbi och hälsa på hos Adams familj på Halner i Bro.
 
På Halner hade de ganska nyligen fått en kull med kattungar. Alla utom två hade fått ett hem. En svart hona och en grå hane. 
 
Jag minns att jag tänkte att nej, Jenny, nu räcker det med djur. Du bor ju för sjutton i ett halvt zoo! (samtidigt som en annan tanke sade att "Tja, du har ju redan en svart kanin och en svart hund... varför inte en svart katt också..."
Kanin, hund och katt... (Ska tilläggas att jag hade en inneboende med kanin, hamster och marsvin och katt också... )
 
Många djur blir det. I en liten trea. Men tanken växte. Och jag hade ju redan djurplats på båten så det var ju inget som behövde bokas extra. 
 
När vi besökte Halner första gången kom den gråa hanen gående mot mig på en gång. Och han spann. Ändå intalade jag mig att det var den svarta kissen jag ville ha. Tills jag kom dit nästa gång. Den gråa lille hanen kom fram mot mig igen. Kurrade och ville kela. Då bestämde jag mig. Hela hjärtat ville ha med den där katten hem till Göteborg.
 
Så när vi skulle lämna ön gjorde vi det med en liten grå kisse med oss i bilen. Han låg i min famn och sov hela vägen. Både på båten och i bilen. Jag hade inte hunnit köpa någon kattbur, och hittade ingen innan vi skulle åka, så jag fick köpa en sele för kattungar. 
 
Jag var övertygad om att han skulle krångla och protestera, men icke. Selen brydde han sig inte om över huvud taget. Inte hunden heller. Min stora, svarta pärla var ju trots allt ganska lik den där stora svarta labradoren han haft där hemma på Halner, så han tog även detta med ro.
 
Så var det bilfärden. Skulle han behöva kissa? Vi var beredda med en låda nedanför sätet, men han låg så sött hela vägen från Oskarshamn till Göteborg och snosade. 
 
Så kom vi fram till Göteborg. Upp med katt och hund och in med en låda på toaletten, sätta honom i den och visa vart vi tänkte ställa mat och sådant. 
 
Stumle var rumsren från första stund. (även om han är urusel på att täcka över sin  avföring fortfarande, så har han full koll på vad lådan är till för)
 
Och hur han kom överens med hunden?
Kortet är taget första natten. De var som ler och långhalm. Man såg sällan den ena utan den andra, så gissa om jag var orolig för hur katten skulle ta det när vi var tvungna att låta hunden somna in... (fast nu gick jag händelserna i förväg)
 
Såhär såg det ut här hemma. (och en hel del bus ska tilläggas) 
Den andra katten? Den svarta. Den hamnade hos killen jag var tillsammans med när jag skaffade Harley och fick namnet Tesla.
 
Allt detta hände för fyra år sedan. Då var han liten. Så himla liten! Och även om han var full med bus, så har han alltid varit en otroligt chill katt.
 
Det är ruskigt hur fort kattungar växer! Men jag hann ändå med att få en del riktigt goa bilder på lillkissen
 
Han tog det mesta med ro. Och den halva djurparken jag redan bodde i minskade drastiskt, för min innebonde flyttade ut. Straxt därpå dog min kanin. Men Stumle och Harley hade jag kvar. Varje dag busade de och vilade ihop.
 
Favoritplatsen enligt Stumle var under Harleys öra.
 
Där Harley var, där var katten.
Och så växte han upp och blev den kisse han är idag. Med Harley som storebror är det inte konstigt att han har en del vanor som påminner starkt om hur hunden var. Å andra sidan låg ju hunden också i fönstret... Och ovanpå mig. 
 
Stumle är en riktigt mattegris. Ronnie duger, men oftast bara om jag sitter intill jag också.
Varje dag är han intill. Just nu ligger han på mattan bredvid mig när jag skriver.
 
Om mornarna sitter eller ligger han intill mig vid morgonkaffet och vi har haft mer än en diskussion om huruvida man ska bli klappad av handen som håller kaffekoppen eller inte. 
 
När Harley blev sjuk och fick somna in var jag otroligt orolig över hur Stumle skulle ta det. 
 
Jag kom hem med en tom sele och satte mig i soffan. Katten sov på selen den natten. Sen var det inget mer med det. 
Han har aldrig gått och letat efter hunden och såhär i efterhand så tror jag han visste att hunden var dålig. 
 
Djur vet ofta innan vi själva. Och han visste. Den katten hjälpte mig genom hela förra året.
Han satt där intill när jag var ledsen, och pockade på uppmärksamhet när jag var glad.
Helst ovanpå mig. (och så tuggar han på mina tröjsnören. Och mina skosnören. Och mina dragkedjor. Och posten.)
Jag tycker inte om det.
Men så kryper han intill. In under min morgonmysfilt. Upp på magen. Eller låret. Eller vad det nu kan tänkas vara för del av mig som passar för tillfället. 
Och då liksom glömmer jag bort det.
Eller så ligger han i fåtöljen.
(eller som jag tidigare sagt... i fönstret)
Är vi ute och åker eller gör ärenden någonstans jag och Ronnie så är det inte ovanligt att hitta honom sittande i fönstret när vi kommer tillbaka. Tittar på oss ända tills han hör dörren slå nere i trappuppgången. Då går han och sätter sig på hallmattan och väntar.
 
Jag älskar min katt. (att han är bortskämd är bara förnamnet... :P Men det är ju faktiskt jag också, för det är inte många som har en katt som Stumle. Han är verkligen one of a kind)
 
Det har i och för sig alla mina djur varit. Men sådan matte, sådan misse var det någon som sa. Och ja. Det stämmer nog rätt bra.
 
Och namnet? 
Hur kommer det sig att jag valt namnet Stumle Lunkentuss?
 
Jo, se, när jag var liten så brukade min farmor kalla mig för Snyffeltass och Lunkentuss. 
Snyffeltass hette ju min förra katt. 
(han var minst sagt också ganska speciell...)
I slutet var han både blind och döv, och han bodde på Hau hos mina föräldrar, men avled samma år som Stumle föddes.
 
Så det blev liksom naturligt att Stumle skulle heta lunkentuss. Och det gör han. Anldeningen till att han heter Stumle är för att det är just tack vare familjen Stumle på Halner som han finns hos mig. 
 
Först kallade jag honom bara Stumlekissen. Sen blev det rätt och slätt Stumle. Stumle Silvertigern Lunkentuss.
En av de finaste sagor jag vet. 
Den finaste kisse man kan önska sig! Min vackra Stumle Lunkentuss. <3
 

Små stunder

En stund här och en där... Små mentala pauser. Jag jobbar ganska mycket nu, men det är inget jag har något emot. 
Lägenheten är där och väntar på mig när jag slutar. Ronnie har haft semester och jag har flängt runt nästan varenda lediga stund. Men jag sätter mig ner då och då också. Klappar katten. Ibland vandrar tankarna. Ibland inte. 
Vi har gått på stan och fikat jag och Ronnie. Och suttit hemma. Lyxat till vardagar och bara varit. Hans semster har bara flugit förbi. Dagarna har gått så fort att jag inte hunnit med, Jag har ju jobbat. Det har varit många långa pass, och det är jobbigt nu, men så värt det sen. 
Och pappa har fått följa med på en hel del, där han är, runt min handled. På kalas, på fikan och runt på kolmården var han. 
Mentala pauser. De är viktiga. Man får inte glömma att ta det lugnt. Och trots mycket jobb så känner jag mig inte särskilt stressad. Jag sitter här i lugn och ro och bara är. På en ledig dag. Resten av veckan jobbar jag. Från öppning till stängning mer eller mindre varje dag. I Augusti tar jag en liten paus och åker till Gotland en sväng för att gå på bröllop och träffa några av mina fina. I slutet av september ska jag gå på Cats med min lillasyster.
 
Så jag har några pauser i vardagen att se fram emot här. :) Hur har ni det?