Vardagsbestyr, bilder, blundstunder och bus

Stumle har fått lite huvudbry. En del av det innebär att han äääälskar att busa, och likaså gör Yoshi. Den andra delen är att han äääälskar att mysa. Det gör Yoshi också, men han ääääälskar att busa med katten. Så för att det ska gå ihop måste ju valpen sova. Så just nu är det myyycket fostran här. Från både människor och djur.
 
 
Men det går riktigt fint faktiskt. Det är väldigt få stunder jag kan säga att det är jobbigt att ha valp och katt. Och det är extremt lätt att glömma hur gammal han är.
 
Den här lille killen är ju faktiskt inte mer än fem månader. Eller ja... han är inte ens det, och sköter sig så himla fint att när han väl är sådär extrem som valpar kan vara, så blir man påmind och på något sätt tacksam över hur fin han är. Jag skulle inte drista mig till att säga att han är en lugn valp, men han är lyhörd. Det är en valp med mycket vilja. Envis och utbrytarkung är han. 
 
Yoshi är väldigt påhittig och smart, och lär sig väldigt fort. Så det krävs rätt mycket som ägare att se till så det blir rätt, och man inte skapar ovanor, utan vanor. Det kan eskalera så fort. 
Exempelvis är han inte imponerad av att åka bil. Eller... han är okej med själva åkandet. Men att gå fram till bilen är jobbigt tycker han - även om han gör det. Ända tills bildörren är öppnad är bilen något han tycker är lite obehagligt. Men så fort dörren öppnas hoppar han in utan att tveka nu, och sen ligger han fint där i baksätet, fastspänd med säkerhetsselen. Tyst och lugn och fantastiskt duktig.
 
Han har fått åka både spårvagn och buss, och det är samma sak där. Det är jobbigt att gå fram till fordonen, men när dörrarna är öppna går han in. Och sen ligger han vid mina fötter och halvsover. Aldrig har han kissat i ett fordon, och numera sover han från ca nio på kvällen tills Ronnie går upp på morgonen vid halv fem. 
Jag minns inte om jag skrev att han vid två tillfällen (fortfarande bara samma två tillfällen för övrigt) gjort ifrån sig inne, för att jag och Ronnie missat hans signaler. Ena gången innan vi åkte från Gotland och andra gången här hemma i Göteborg.
 
Sedan dess har alltså inget hänt. Och han har varit bättre på det här med att apportera än Harley någonsin var, ända sedan jag fick honom. 
 
Jag är så imponerad av allt den här valpen klarar av, och så stolt över att han är min. Och jag kan prata i evigheter om honom. 
 
Vi kör lite extra ensamträning på mornarna med honom nu. Jag går inte upp samtidigt som Ronnie längre, utan stannar utom syn och hörhåll, så Yoshi är ensam i vardagsrummet i minst två timmar på morgonen. Det händer att han gnyr lite, men han tystnar fort, och det är inte i mer än fem minuter.
 
Trots det är det läskigt att lämna honom ensam. Man vet ju aldrig, och jag tror jag är mer nervös för det än hunden. Som när jag går hemifrån, och Ronnie väntar utanför i tjugo minuter innan han går in. Eller när Ronnie har glömt något och jag lämnade lägenheten för att gå ner och ge det till honom och slänga sopor. 
 
Det har aldrig varit några problem när vi väl gjort så, men ändå. Jag vill inte lämna honom ensam om det inte behövs. Sist så gick jag bara ner på gården och upp igen och på den korta stunden hade han gått och lagt sig. 
 
Nu ligger han vid mina fötter och sover, och jag funderar på att gå ut i köket och fylla diskmaskinen.
 
För vet ni? Det är fullt möjligt att hitta på alla de där sakerna man vill, även om man har en valp. Man låser inte upp sig mer än man själv tillåter.
 
Exempelvis har jag varit iväg till Ullared för ett tag sen.
 
Och katt och hund bråkar inte jämt. Definitivt inte. Bara ibland. ;P
 
Men mer om den där vardagen nu då. Om att vara på balkongen i det fantastiska vädret och få leka med sprayflaskan och spruta vatten på hunden medan man dricker morgonkaffet... 
 
Om att sätta upp insynsskyddet till slut, så man inte har full insyn från utsidan, där det ofta sitter grannar på grillplatsen och fikar/har kvällsparty/stökar... det händer tyvärr rätt ofta att gården är ockuperad och ljudnivån är ganska hög, och efterssom grillplatsen är precis utanför vår balkong kändes det inte så lockande att gå ut och hänga där, när någon var på gården. 
 
Inte när man är uppvuxen på landet och är van vid att ha lugn och ro, och inte en massa blickar på sig, och få en massa frågor på sin uteplats
Men nu kan jag det. Lite mer åtminstone. (men som ni ser på bilden är grillplatsen/stället det går att hänga på på gården preciiis nedanför vår balkong)
 
Så här kan jag sitta, medan diskmaskinen diskar... För hör och häpna... VI HAR EN DISKMASKIN!
Såhär gick det till: Min lillasyster fick en såndär stor maskin man har under en bänk... (en sån där som inte vi får plats med).
För typ... mer än ett halvår sen... 
Det innebar ju att det blev en bänkdiskmaskin över där på Gotland. Och jag skulle ju ner dit! Första vändan fick jag inte med mig den, men när jag hämtade Yoshi så lyckades jag få den med mig. 
 
Och vet ni vad lycka är? När man till slut kopplat in den också. Varje dag går den här. Och det kallar jag vardagslyx. Att kunna sitta och läsa en bok medan disken blir ren. Mysa i soffan eller ta ett bad. 
Tid. Jag har inget emot att diska egentligen, men jag tycker inte om att slösa tid. En diskmaskin sparar tid för mig. Tid som går är aldrig något man kan få tillbaka. Och det är så viktigt att ta vara på den tid man har. Något som är lika svårt som lätt.
 
Vissa stunder är lättare att vara tacksam för än andra kan vi väl säga för att göra en lång historia kort.
 
Stunder som denna morgon, där hunden låg i mitt knä, och jag skymtade hans nya, fina, vita tänder och jag inser att han växer så fort. Varje valpstund tar jag vara på. Lagrar i hjärtat. I kapitlet Yoshi. 
Det är så häftigt att få vara med om en valp. För detta är ju faktiskt min första valp. Och jag känner mig bortskämd just nu.
 
För den här killen är heeelt fantastisk. Världens bästa Yoshi. (och det tycker Stumle också, även om han tycker det kan bli lite intensivt ibland)
 
Så: God morgon från Göteborg. <3

En ny vardag börjar ta form

 
I snart tre veckor har jag haft sällskap av den svarta mysnosen på bilderna. De två första veckorna var vi i mitt barndomshem på Hau. Där hjälpte han (inte till så mycket) oss att röja mossa från gräsmattan, flytta löv från ett ställe till ett annat och hålla humöret uppe på alla som kom förbi
 
För han är fantastisk på att charma folk den här lilla svarta galningen. Och jag åkte ner väl förberedd på hur krävande det skulle bli att ha valp och såg till att ha allt med mig för att kunna undvika eller underlätta vid träning på rumsrenhet och aktivering.
Yoshi? Han sov mest. Fast han väckte mig gärna mitt i natten för att tala om att han behövde ut. Det hade jag inte räknat med. Så istället för att gå och torka kiss eller bajs på golvet på morgonen så fick jag offra mig och gå ut mitt i natten. Nu, när vi är på plats i Göteborg har han inte ens behövt gå ut mitt i natten längre. Två gånger sedan han följde med mig hem fredagen den 6/4 har det blivit olyckor inomhus. Båda gångerna för att jag inte noterat att han behövde gå. För han sade till. 
Han har gått till dörren och satt sig varje gång han vill gå ut. (om inte vi redan varit på väg ut vill säga)
Den här killen är så himla duktig, och smart att jag blir alldeles lycklig i hela bröstkorgen och det känns som om jag börjar bli hel igen!
 
Självklart lär jag få en del gråa hår, och prövningen har ju bara börjat här, men jag tänkte berätta lite om vad vi har hunnit med så här långt, och hur det har gått. Mest för min egen skull, för att det kommer vara jätteroligt att kunna gå tillbaka och läsa det här när han blivit äldre, och minnet börjar svika på en själv. 
 
 
Vi kan ju börja med dagen jag hämtade honom. Världens bästa Annie satt valpvakt just den dagen, så han var på Halner när jag skulle hämta honom. Han, några kullsyskon, hans mamma och en till hund.
När jag kom åkande med bilen var Annie utomhus med valparna, som var fullt sysselsatta med något vid en trädstam. 
Så ropade jag Yoshis namn. Ingen av de andra valparna reagerade. Utom han. Min svarta lilla pärla kom springande mot mig så fort han hörde mig. Den stunden var magisk.
Bilresan ut till Hau var inte det. 
Inte så konstigt. Hastigt och lustigt var han utan sina vanliga dofter, sina syskon och de människor han var van vid. Så han lät. Mycket. Från Halner till Othem. Sen tystnade han.
 
När vi väl kom fram gick vi ur bilen, och han kissade på gräsmattan. Mamma och syrran var på Hau och stod och tittade genom fönstret medan han för första gången hade koppel på sig. Sen kom de ut och hälsade.
Därefter sov jag själv ute på Hau, men besök fick vi nästan varje dag, jag och Yoshi. Det är jag glad för nu. För det vande honom vid att det alltid händer saker. Det kommer bilar förbi utan att han ens lyfter ett öra, och dörren slår igen nere i trapphuset. Posten kommer in genom dörren... 
Så var det den där första natten. Jag var beredd på att han skulle vara sååå liten och ynklig och ledsen. Men han fann sig väldigt snabbt. I sängen hade jag bestämt att han inte skulle få vara, men däremot var jag noga med att visa att jag fanns där. Så blev klockan tre på natten och han började gny. Hoppade upp med framtassarna i sängen och fortsatte gny. Så satte jag mig upp, och då gick han till dörren på rummet. Det medförde att jag kastade på mig kläder och skor och så gick vi ut. Mycket riktigt. Nedanför trappan kissade han. Och sen ville han gå in.
 
De följande dagarna röjde vi i ordning så att jag kunde vara i fler rum än ett, och nätterna fortsatte likadant, upp och ut någon gång mellan ett och fyra ungefär för att kissa.
 
Till slut fick jag ordning inne i soffrummet också. Efter det hängde vi där.
 
Tre dagar efter att jag hämtat honom så tyckte jag det var dags att öva lite bilåkning igen. Inte utan att jag var nervös. Men jag tog hunden, lastade in honom i bilen och körde ner till Gattet. Inte ett knyst gav han ifrån sig.
Dagen efter åkte vi ner till mamma i Fårösund. Funkade perfekt, även om han avskydde bilen så tog han det med ro när han väl var i den.
 
Under de två veckorna på Gotland hann vi med att träna massor med nya saker, och allt jag bett honom om klarar han galant. Hälsa på nya människor, gräsklipparens oljud och dammsugning. Inga problem. Hundar som skäller däremot. Det tycker han verkligen inte om. Då kommer han springande med svansen mellan benen och tyr sig tätt, tätt intill.
 
Under de två veckor jag var hemma på ön hann snön smälta. Till Yoshis förtret tror jag. Han tyckte den var jätterolig. Jag har fått se de gotländska blåsipporna i år. Det går inte att beskriva hur mycket det är värt. När jag var där så plockade jag en bukett till min mamma också. För att det är något speciellt med det. Att få ge plockade blommor till sin mor. Och på Gotland är inte blåsippor fridlysta. Inte är de blå heller för den delen. De är lila, rosa, vita och blålila... Och jag älskar det!
 
Och vad ska man säga? Jag längtar till den dag jag bor där. Då det är mitt och jag får gå där med hunden och bara vara!
 
Men det dröjer några år än. Så nu är jag tillbaka i Göteborg. 
Och resan hit?
Den var lång. Ronnie kom och mötte upp mig på Visby flygplats för att vi skulle kunna åka tillsammans på båten hem. Så i fyra timmar ungefär höll vi till på färja och i bil den första vändan. När vi närmade oss Oskarshamn så tänkte jag att det vore bra om hunden fick kissa lite, så jag gick ut på soldäck med honom. Det resulterade i gapskratt utan dess like. För inte fan kissade han. Nänä. Däremot försökte han äta upp vinden. Så där stod jag och alla de där som hade rökpaus och tittade på medan Yoshi sprang runt som en dåre och nafsade i tomma intet, med en glatt viftande svans.
 
Inte förrän vi hade kört av och kommit fram till en bensinstation ville han göra ifrån sig. Och där fick han äta också, och sen bar det av igen. Två timmar i stöten körde vi ungefär, och så tog vi bensträckare. 
 
Så var vi till slut i Göteborg. Jag var helt slut, men vi fick börja med att plocka bort en massa saker för att valpsäkra rummet. Klockan var efter ett på natten och jag var inte glad.
 
Och hur gick det när han väl träffade katten? Tja... Jag hade räknat med ett sjujäkla fräsande och springande och morrande, men icke. Det var knappt så han använde klorna mot valpen, trots att Yoshi kom farande som en kanonkula. Och med knappt så menar jag knappt. De första gångerna daskade han bara till honom. Utan klor eller någonting. Bara två dygn senare så försöker han tvätta hunden mellan de där tassaslagen...
 
Åh, javisst ja! Innan vi lämnade Gotland var vi hos veterinären och tog tolvveckorssprutan, och så blev vi avmaskade. 
 
Idag har vi tränat kloklippning. Det gick så fint att alla fyra tassar blev klara utan hysteri eller minsta obehag inom en kvart. (och så fick jag en mysstund på köpet)

Dessutom har jag bestämt mig för att göra en skylt att sätta på dörren... Vad tror ni?

Det händer grejer på Aprilgatan.

Det här är kennel Isle of Lime Echo edition.
 
För snart fem år sen fick jag, tack vare Annie, träffa en fantastisk tjej vid namn Malin. Hemma hos Malin hade katten precis fått en kull som blev leveransklar ungefär lagom tills jag var nere på semester med Harley och Annie. Så den där gråa kissen följde liksom med mig hem det året. 
 
Min Stumle. 
Och i år händer det igen... fast denna gången är det Malins hund som råkar ha leveransklara valpar preciiiis när jag är på Gotland. 
 
Sedan vi tog bort Harley har jag vetat att en dag skulle det bli en ny vovve. Men labrador ville jag inte ha igen. 
Så skrev Malin. Att hennes tik var dräktig. Men... Hade jag tid för en valp verkligen? För jag tänkte bannemej inte skaffa hund förrän jag visste att jag hade tid för den.
 
Veckorna gick och valparna föddes. Så skrev Malin igen. Om valpen hon kallade Echo. Valpen på bilderna.
Och måååånga samtal blev det. Mellan mig och Ronnie. Har vi tid för en hund i vårt liv? 
 
Många timmar och dagar/veckor senare stod det klart. Tid är något vi alla har lika många timmar av varje dag. Vi själva väljer hur vi vill prioritera den. För ca en vecka sen fattade vi beslutet att det är värt att välja in en hund i vårat liv igen. 
 
Echo... I april kommer jag och hämtar dig. Så får vi väl se om du kallas Echo här eller om vi har ett eget tilltalsnamn till dig när du kommer. Men det är utan tvekan som Echo du dök upp i våra liv. 
Och tack vare Annie har jag också några bilder till att bjuda er på... 
 
 
 
 
 Början på en ny saga. En gåva från ovan. Redan älskad fast vi inte ens har mötts. I mars kommer vi och hälsar på dig, du lille. ❤️ Och från april ska vi finnas där för dig så länge du lever, älskade lilla hårtuss.