En ny vardag börjar ta form

 
I snart tre veckor har jag haft sällskap av den svarta mysnosen på bilderna. De två första veckorna var vi i mitt barndomshem på Hau. Där hjälpte han (inte till så mycket) oss att röja mossa från gräsmattan, flytta löv från ett ställe till ett annat och hålla humöret uppe på alla som kom förbi
 
För han är fantastisk på att charma folk den här lilla svarta galningen. Och jag åkte ner väl förberedd på hur krävande det skulle bli att ha valp och såg till att ha allt med mig för att kunna undvika eller underlätta vid träning på rumsrenhet och aktivering.
Yoshi? Han sov mest. Fast han väckte mig gärna mitt i natten för att tala om att han behövde ut. Det hade jag inte räknat med. Så istället för att gå och torka kiss eller bajs på golvet på morgonen så fick jag offra mig och gå ut mitt i natten. Nu, när vi är på plats i Göteborg har han inte ens behövt gå ut mitt i natten längre. Två gånger sedan han följde med mig hem fredagen den 6/4 har det blivit olyckor inomhus. Båda gångerna för att jag inte noterat att han behövde gå. För han sade till. 
Han har gått till dörren och satt sig varje gång han vill gå ut. (om inte vi redan varit på väg ut vill säga)
Den här killen är så himla duktig, och smart att jag blir alldeles lycklig i hela bröstkorgen och det känns som om jag börjar bli hel igen!
 
Självklart lär jag få en del gråa hår, och prövningen har ju bara börjat här, men jag tänkte berätta lite om vad vi har hunnit med så här långt, och hur det har gått. Mest för min egen skull, för att det kommer vara jätteroligt att kunna gå tillbaka och läsa det här när han blivit äldre, och minnet börjar svika på en själv. 
 
 
Vi kan ju börja med dagen jag hämtade honom. Världens bästa Annie satt valpvakt just den dagen, så han var på Halner när jag skulle hämta honom. Han, några kullsyskon, hans mamma och en till hund.
När jag kom åkande med bilen var Annie utomhus med valparna, som var fullt sysselsatta med något vid en trädstam. 
Så ropade jag Yoshis namn. Ingen av de andra valparna reagerade. Utom han. Min svarta lilla pärla kom springande mot mig så fort han hörde mig. Den stunden var magisk.
Bilresan ut till Hau var inte det. 
Inte så konstigt. Hastigt och lustigt var han utan sina vanliga dofter, sina syskon och de människor han var van vid. Så han lät. Mycket. Från Halner till Othem. Sen tystnade han.
 
När vi väl kom fram gick vi ur bilen, och han kissade på gräsmattan. Mamma och syrran var på Hau och stod och tittade genom fönstret medan han för första gången hade koppel på sig. Sen kom de ut och hälsade.
Därefter sov jag själv ute på Hau, men besök fick vi nästan varje dag, jag och Yoshi. Det är jag glad för nu. För det vande honom vid att det alltid händer saker. Det kommer bilar förbi utan att han ens lyfter ett öra, och dörren slår igen nere i trapphuset. Posten kommer in genom dörren... 
Så var det den där första natten. Jag var beredd på att han skulle vara sååå liten och ynklig och ledsen. Men han fann sig väldigt snabbt. I sängen hade jag bestämt att han inte skulle få vara, men däremot var jag noga med att visa att jag fanns där. Så blev klockan tre på natten och han började gny. Hoppade upp med framtassarna i sängen och fortsatte gny. Så satte jag mig upp, och då gick han till dörren på rummet. Det medförde att jag kastade på mig kläder och skor och så gick vi ut. Mycket riktigt. Nedanför trappan kissade han. Och sen ville han gå in.
 
De följande dagarna röjde vi i ordning så att jag kunde vara i fler rum än ett, och nätterna fortsatte likadant, upp och ut någon gång mellan ett och fyra ungefär för att kissa.
 
Till slut fick jag ordning inne i soffrummet också. Efter det hängde vi där.
 
Tre dagar efter att jag hämtat honom så tyckte jag det var dags att öva lite bilåkning igen. Inte utan att jag var nervös. Men jag tog hunden, lastade in honom i bilen och körde ner till Gattet. Inte ett knyst gav han ifrån sig.
Dagen efter åkte vi ner till mamma i Fårösund. Funkade perfekt, även om han avskydde bilen så tog han det med ro när han väl var i den.
 
Under de två veckorna på Gotland hann vi med att träna massor med nya saker, och allt jag bett honom om klarar han galant. Hälsa på nya människor, gräsklipparens oljud och dammsugning. Inga problem. Hundar som skäller däremot. Det tycker han verkligen inte om. Då kommer han springande med svansen mellan benen och tyr sig tätt, tätt intill.
 
Under de två veckor jag var hemma på ön hann snön smälta. Till Yoshis förtret tror jag. Han tyckte den var jätterolig. Jag har fått se de gotländska blåsipporna i år. Det går inte att beskriva hur mycket det är värt. När jag var där så plockade jag en bukett till min mamma också. För att det är något speciellt med det. Att få ge plockade blommor till sin mor. Och på Gotland är inte blåsippor fridlysta. Inte är de blå heller för den delen. De är lila, rosa, vita och blålila... Och jag älskar det!
 
Och vad ska man säga? Jag längtar till den dag jag bor där. Då det är mitt och jag får gå där med hunden och bara vara!
 
Men det dröjer några år än. Så nu är jag tillbaka i Göteborg. 
Och resan hit?
Den var lång. Ronnie kom och mötte upp mig på Visby flygplats för att vi skulle kunna åka tillsammans på båten hem. Så i fyra timmar ungefär höll vi till på färja och i bil den första vändan. När vi närmade oss Oskarshamn så tänkte jag att det vore bra om hunden fick kissa lite, så jag gick ut på soldäck med honom. Det resulterade i gapskratt utan dess like. För inte fan kissade han. Nänä. Däremot försökte han äta upp vinden. Så där stod jag och alla de där som hade rökpaus och tittade på medan Yoshi sprang runt som en dåre och nafsade i tomma intet, med en glatt viftande svans.
 
Inte förrän vi hade kört av och kommit fram till en bensinstation ville han göra ifrån sig. Och där fick han äta också, och sen bar det av igen. Två timmar i stöten körde vi ungefär, och så tog vi bensträckare. 
 
Så var vi till slut i Göteborg. Jag var helt slut, men vi fick börja med att plocka bort en massa saker för att valpsäkra rummet. Klockan var efter ett på natten och jag var inte glad.
 
Och hur gick det när han väl träffade katten? Tja... Jag hade räknat med ett sjujäkla fräsande och springande och morrande, men icke. Det var knappt så han använde klorna mot valpen, trots att Yoshi kom farande som en kanonkula. Och med knappt så menar jag knappt. De första gångerna daskade han bara till honom. Utan klor eller någonting. Bara två dygn senare så försöker han tvätta hunden mellan de där tassaslagen...
 
Åh, javisst ja! Innan vi lämnade Gotland var vi hos veterinären och tog tolvveckorssprutan, och så blev vi avmaskade. 
 
Idag har vi tränat kloklippning. Det gick så fint att alla fyra tassar blev klara utan hysteri eller minsta obehag inom en kvart. (och så fick jag en mysstund på köpet)

Dessutom har jag bestämt mig för att göra en skylt att sätta på dörren... Vad tror ni?

Det händer grejer på Aprilgatan.

Det här är kennel Isle of Lime Echo edition.
 
För snart fem år sen fick jag, tack vare Annie, träffa en fantastisk tjej vid namn Malin. Hemma hos Malin hade katten precis fått en kull som blev leveransklar ungefär lagom tills jag var nere på semester med Harley och Annie. Så den där gråa kissen följde liksom med mig hem det året. 
 
Min Stumle. 
Och i år händer det igen... fast denna gången är det Malins hund som råkar ha leveransklara valpar preciiiis när jag är på Gotland. 
 
Sedan vi tog bort Harley har jag vetat att en dag skulle det bli en ny vovve. Men labrador ville jag inte ha igen. 
Så skrev Malin. Att hennes tik var dräktig. Men... Hade jag tid för en valp verkligen? För jag tänkte bannemej inte skaffa hund förrän jag visste att jag hade tid för den.
 
Veckorna gick och valparna föddes. Så skrev Malin igen. Om valpen hon kallade Echo. Valpen på bilderna.
Och måååånga samtal blev det. Mellan mig och Ronnie. Har vi tid för en hund i vårt liv? 
 
Många timmar och dagar/veckor senare stod det klart. Tid är något vi alla har lika många timmar av varje dag. Vi själva väljer hur vi vill prioritera den. För ca en vecka sen fattade vi beslutet att det är värt att välja in en hund i vårat liv igen. 
 
Echo... I april kommer jag och hämtar dig. Så får vi väl se om du kallas Echo här eller om vi har ett eget tilltalsnamn till dig när du kommer. Men det är utan tvekan som Echo du dök upp i våra liv. 
Och tack vare Annie har jag också några bilder till att bjuda er på... 
 
 
 
 
 Början på en ny saga. En gåva från ovan. Redan älskad fast vi inte ens har mötts. I mars kommer vi och hälsar på dig, du lille. ❤️ Och från april ska vi finnas där för dig så länge du lever, älskade lilla hårtuss.
 

Ord som sviker

Det är så många tankar som vandrar i mitt huvud just nu.
Jag mår ganska bra. Inte särskilt trött eller sliten. 
Men jag tänker mycket.
 
Imorgon fyller mamma år. Om två dagar är det ett år sen jag såg pappa för sista gången. Om tre dagar är det ett år sen han gick bort och lämnade oss kvar här.
 
Förra julen var jag inte hemma på ön. Jag jobbade. Första julen utan pappa. I år blir det troligen inte så att jag jobbar. Om det går att lösa. 
I så fall är jag på Gotland. 
 
Mamma ska flytta ut ur huset. Innan jul. Så det är många saker som ska tas itu med nu. Kontrakt och försäkringar och avtal. Sophämtning, slamtömning, sotning, el, tv och internet och allt det där. 
 
Jul. Den skrämmer mig i år. Jag älskar julen. Med allt pynt och alla mysiga saker den innebär. Tycker det är underbart. Men jag vet varken ut eller in. Hur blir det med allt sånt i år liksom? Ska jag ens bry mig om att pynta i lägenheten här? Och hur kommer det vara på gotland? Jag älskar det där pyntet, så jag kommer nog att pynta, men det känns så konstigt och avlägset och jag vet ju att Ronnie inte är så glad i det. Och det känns så tomt och konstigt. 
 
Det enda jag vet är att det är dags att göra nya traditioner. Men vart? Och hur? Med vem? 
Och den där julstämningen... julhandeln med pappa jag aldrig kommer få göra igen. Gå runt och prata sådär gulligt som han brukade... En sån där skulle mamma ha. Och så köper vi lite värmeljus till. För det gillar mamma. Ta ett paket till.
Sen fick jag slå in det.
 
Våra jultraditioner har ändrats med åren. Jag flyttade ju från Gotland. Sist jag firade jul där var sista gången jag firade jul med pappa. Då var vi alla samlade på Hau. 
Det kommer vi inte vara i år. Och nu har det liksom sjunkit in att han inte finns här i jul. Vet ni hur grått det kan kännas när den tanken slår en, och hur svår den är att ta sig vidare från?
 
Jag och syrran är grymma när det kommer till att fixa det som behövs ute på Hau. Vi löser allt. Därför känns det också otroligt konstigt att inte vara där. Att veta att varken mamma eller pappa bor där. 
 
Det är så mycket att anpassa sig till. Och jag är rädd. Självklart kommer jag att klara det här också, men just ikväll, med alla åtaganden som ligger över mig så känns det tungt. För jag älskade våra traditioner. Att gå ner från övervåningen och sätta sig och titta på granen. Den stora högen med julklappar som låg där och ett juligt Hau... 
Mitt hem. 
I juletider... Vart blir mitt hem nu? Vart hör jag hemma den 24:e december? Sover jag ens i en säng jag känner till? Kommer golven knarra där jag går? Och det där absoluta mörkret som lägger sin famn runt Hau när man ska sova och inga gatulyktor lyser upp utanför fönstret. Den som jag älskar. 
 
En del av mig funderar på om jag inte ska sova på Hau. Om jag inte ska ta med mig gardiner och pynt och sätta upp där. Fast vill jag göra det ensam? Ikväll blev det ganska privat här. Så får det vara ibland.
 
Ni behöver inte vara oroliga, ni som kikar in här ibland. Kanske är det nyttigt för en del av er att se att jag inte bara är strålande solsken, att pappas bortgång och allt annat som hände förra året har tagit hårt på mig. 
För jag pratar sällan om det. Det finns inget att säga liksom. Det är som det är. 
Det gör mig varken stark eller svag. 
Det gör mig till en människa i sorg. De flesta dagarna är bättre än andra. Men så kommer en sån här dag då och då, då tankarna vandrar iväg. 
 
Och nu blev jag alldeles tom i skallen, så jag antar att det är dags att avsluta för ikväll. Ronnie kom just hem från affären, och det är dags att göra mat. Ikväll blir det pasta med köttfärssås. 
 
Älskade Ronnie! Vad skulle jag göra utan honom?!