Ett år senare

Det brinner ett ljus här idag. För den själ jag förlorade för ett år sedan. En fyrbent kille som gav mig minst ett dussin skattkistor med fantastiska minnen. 
Stumle ligger i mitt knä. Han vet precis. Hur jag mår och vad jag behöver. Han har knappt lämnat min sida idag. Uppfostrad av den bästa man kan tänka sig. Min Harley.
 
Det är en tung dag. Men också en dag jag är tacksam. För att jag har fått ha honom med mig. För allt han gjort för mig och för allt han lärt mig och hjälpt mig igenom. 
För alla gånger han försökte släpa in träd genom dörren och fällde mig i sina glädjeryck där han sprang. För hans kloka ögon och det där stora leendet han kunde ge en när han ville något. 
 
Den som säger att hundar inte kan le har aldrig riktigt känt en hund. Harley kunde le. Och skratta. Han var smart och fantastisk och snart nog kommer jag skaffa en ny hund. Inte än. Men det kommer. Jag kan inte tänka mig ett liv utan hund. Harley var mitt allt. Han var den där stora gosiga svarta nallebjörnen som vaktade min rygg, som satte leenden på mina läppar varje dag och stundtals fick mig att slita mitt hår med sin starka vilja när den inte gick hand i hand med vad jag själv ville.
 
Han var fantastisk med djur och människor och hjälpte alla han tyckte behövde hjälp. Om det så var hundrädsla eller att plocka upp strumpor från golvet, hämta skorna eller få någon på andra tankar genom att sätta sig framför bästa tv-programmet till man uppmärksammade att han inte fått mat. Han var alltid där. Redo.
Allt jag bad honom om försökte han göra, och jag kanske höjer honom till skyarna för att han var min hund. De flesta skulle tro det. Men fråga de som kände honom.
 
Han var speciell. Han betade i hallonsnåren, tjatade till sig promenader och lärde katten i vilket skåp vi har vårt djurgodis. Han gnällde bara när vi åkte till jörlanda för att han ville komma fram så fort som möjligt. (vi trodde han var jäääääättekissnödig, efterssom vi aldrig hört honom gnälla förut, så när vi stannade bilen för att släppa ut honom på kisspaus så satt han kvar och tittade på oss som om vi var helt dumma i huvudet)
 
Han hoppade in i främmande och ofrämmande bilar om dörrar eller luckor stod öppna, för att han ville åka bil. Och han vägrade verkligen gå ur om han inte fick åka bil. När mamma och pappa var på besök trängde han sig in i deras bil medan jag och mamma kramades hejdå på parkeringen. Vägrade gå ur förrän pappa hade backat ut från parkeringsfickan och vänt bilen.
 
Men nu ska jag låta bilderna tala för sig själv, om den fantastiska själen och vännen jag hade i mitt liv fram till för ett år sedan.
Min bästa vän. Världens bästa hund. <3

Om en födelsedagspresent

 
Det var kärlek vid första ögonkastet. 
 
Inatt bestämde sig min mobil för att sova över på jobbet, vilket medförde att jag blev tvungen att åka ut till Kållered lagom till öppning. För jobbtelefonen i sin tur letade sig hem till mig. 
 
Därför passade vi på att äta frunch på IKEA innan vi drog vidare till Hede outlet. 
 
Vi gick egentligen inte runt så mycket, och det var mest för att jag ville åka dit som vi gjorde det. 
Där finns en butik som heter Hemma. Jag vill alltid gå in där för att de har så vackra heminredningsprylar...
 
Så vi gick in där denna gången också. Ronnie tröttnade fortare än vad jag gjorde, så han gick ut en stund före mig. 
 
Precis innan jag skulle gå ut jag också, så upptäckte jag en gång jag inte varit inne och tittat i. Och där stod den här fantastiska vasen. 
 
Den är gjord av trä och glas. Dyr var den. Men jag hade med mig kontanterna jag fått i födelsedagspresent, och jag blev verkligen helt såld. Ändå gick jag ut till Ronnie och drog honom in i butiken igen, fast jag nog egentligen hade bestämt mig. 
De där fantastiska detaljerna. Glaset som fått stelna över träbiten så att passformen liksom blivit perfekt. Träbiten är svart där det heta glaset hälldes över den och ådrorna och formen finns återspeglat i glaset.
Jag älskade den från första stund. Och nu bor den hemma hos mig. Trä och glas. Så otroligt vacker kombination! 

En ledig dag

Idag har varit en sån där berg och dalbanedag. Det har varit mycket tankar och en hel del tårar.
Men jag har fixat en massa saker och hunnit pyssla också.
 
Jag vaknade runt halv åtta i morse. Försökte somna om, men det gick inte. Så till slut gav jag upp. Bestämde mig för att bada istället.
 
Det tyckte katten var en jättebra idé, så han hängde med.
 
Sen gick jag och funderade på vad jag skulle göra resten av dagen... För även om jag älskar att bada, så fattar till och med jag att man inte kan tillbringa hela dagen i badkaret....
 
Därför bestämde jag mig för att plocka och fixa lite i lägenheten. Jag lagade Ronnies tröja och gjorde fint till pappa i den lilla hyllan han har här
För jag köpte nya ramar när jag var på Gotland sist. En liten vit med en ängel på, och en jättevacker i guld, formad som två vingar. Den satte jag en bild på Harley i.
 
Och så plockade jag upp min födelsedagspresent. Den där servisen jag fick. Som varit farmors. Och så förhör dagen. 
Lite plock hit och dit. Lite minnen här och där. Idag har jag inte kunnat se åt en bild på pappa eller Harley utan att det känns som om bröstkorgen ska sprängas. När Ronnie kom hem satt jag och pysslade ihop en vas med hjälp av min limpistol och repet jag hade kvar efter fruktskålen jag gjorde sist. Och en gammal flaska som det har varit sweet chilisås i. 
Och så var det som om hela jag bara tog en paus från allt. Alla känslor bara försvann. Som om jag var i trans eller nått sånt. I ärlighetens namn var det ganska skönt.
 
Stolt över min vas blev jag i alla fall.
 
Perfekt att ha en ros i. Det är planen i alla fall! :) Eller en del av den. En annan plan jag har nu är att sova. För sen ska jag upp och iväg till jobbet imorgon! :D