En lista med fyra av någon som inte kan räkna...

Jag gillar inte alltid att dela listor, men ibland är det någon lista som fastnar och då får jag lust att svara... Men det här med att få andra att göra samma eller att be någon dela vidare är inte riktigt min grej, så istället lägger jag ut den här... Ett litet lära-känna-mig-inlägg liksom

Fyra platser jag har bott:
1. Hau 
2. Hemse
3. Oslo
4. Göteborg

Fyra ställen jag har arbetat:
1. ICA Bungehallen, ICA smycketorget, ICA Almedal, ICA Hjällbo (okej det var egentligen redan fyra här...)
2. Hemtjänsten Gotlands Kommun
3. Föreningen Galaxen - djurskötare
4. Ringmurens telemarketing

Fyra saker jag älskar att se på tv:
1. Buffy
2. Dr Quinn
3. Grimm 
4. Dokumentärer

Fyra platser jag har varit:
1. Blå lagunen på Island
2. Grand Canyon - Arizona
3. Harstad - Norge
4. Osaka - Japan
5. Hollywood boulevard - California
6. Madame Tussaud´s - London, Amsterdam och Los Angeles (och jag vet att fyra är siffran före fem, inte efter... :P)

Fyra saker jag älskar att äta: (utan inbördes ordning)
1. Sushi
2. Frukt
3. Choklad 
4. Jordgubbar

Fyra saker jag älskar att dricka: (jodå, det är fyra saker... fyra plus några till)
1. Vatten
2. Kaffe
3. Oboy
4. Mjölk
5. Juice
6. Saft
7. Te.

Och när vi ändå är inne på listor kan ni få en liten bonus:

💑 äktenskap: 0
💔 skilsmässor: 0
💍 förlovningar: 1
🍼 barn: Bara såna med päls. I såna fall har jag ett just nu
👩‍👧 bonusbarn: 0
👵🏻 bonusbarnbarn: 0
🐱 husdjur just nu: En katt, en och annan blomfluga och dammråttor utan dess like
🚑 operationer: Nä... Men sydd har jag blivit. Under hakan. En historia om isen i Slite. 
 tatueringar: Nope... Men jag planerar minst en
💎 piercingar: Hål i öronen. 
🔫 skjutit med pistol: Nä, bara luftgevär och Paintballmarkörer
 slutat ett jobb: Jajjemän, och börjat ett nytt. Flera gånger. Fast det visste ni ju redan
📺 någonsin varit på tv: Japp... Jösses. Those were the days
🌅 varit på en ö: Nänä... född och uppvuxen på en ö. Det är skillnad. Öbo ända in i själen
 flugit ett plan: Flugit i ett plan, ja... flugit ett plan: Nej
 längst destination: Jag borde kanske googla... Vad är längst bort? Kalifornien eller Japan? 
🚙 kört tvärs över ett land: Jäpp... Ska man hem till Gotland från Göteborg har man inget val.. :P 
🦌 kört på ett rådjur: Nej
😥 gråtit över någon: Jäpp. 
 blivit förälskad: Ja, det har la hänt... :P
😪 sett någon dö: Ja fast bara djur, men det räcker.  
🇺🇸 varit i USA: Yes, två gånger! 
🚑 åkt ambulans: Ja... tänk så dumt.
💰 besökt Las Vegas: Nej
🎤 sjungit karaoke: Ja
🏂 åkt utförsåkning: Nej, och nej tack. 
🎿 åkt vattenskidor: Nej, men det kanske jag borde prova
 åkt skridskor: Jajjemän
🏄 har surfat: Nej... borde jag prova det, tro?
🚲 åkt mc: Jäpp. Så cool är jag.
🐴 ridit på en häst: Ridit, åkt häst, kört häst och vagn, suttit på, pussat på, legat intill... you name it.
😲 nästan dött: Ja
💪 tränat på gym: Ja, fy fan. Inte min grej riktigt.
🏨 inlagd på sjukhus: Njae... Eller? Varit kvar för observation några timmar, men inlagd skulle jag nog inte kalla det
🚔 åkt i baksätet av en polisbil: Nej, men jag har suttit i en. Däremot har jag åkt helikopter! (erkänn: Det är sååå mycket coolare)

 

Vad ska jag säga mer då? Idag är minst sagt en bättre dag än igår, och ikväll ska jag på styrelsemöte med Junis. Har ni lärt känna mig lite bättre nu? :P

Berg och dalar.

Vissa dagar är mer berg och dalar än andra.
 
Jag har på det hela taget haft en riktigt bra dag idag. Egentligen. Åkte till jobbet, plockade i ordning i lunchrummet och så började jag för dagen. 
Jag älskar verkligen mitt jobb, och senast idag reflekterade jag över hur mycket jag lärt mig det senaste halvåret på min nya arbetsplats. 
Självklart finns det fortfarande saker jag inte vet hur man gör, men samtidigt så går det ju faktiskt inte att utvecklas om det inte finns mer att lära.
 
Kunderna är helt fantastiska och jag gör alltid vad jag kan för att se till så att de får minst det dubbla tillbaka. Igår fick jag otroligt fint beröm över hur jag hanterar stressen i kassan när det är massor med folk, långa köer och man helst hade behövt vara på flera ställen samtidigt. 
När jag står där i kassan ligger det liksom bara i ryggmärgen att försöka svara på de där tysta frågorna som kommer i form av blickar och informera och hjälpa kunderna framför mig på alla sätt jag kan tänkas komma på. 
 
Ibland innebär det kanske att någon kund tar lite längre tid, men i slutänden är det värt det. (och jag vet att jag pratat om detta förut men tänker ändå att det är värt att nämnas igen)
 
Det blev några minuter extra i kassan efter att jag egentligen slutat. Det är så ibland. Det gör mig inget så länge jag inte har bråttom hem, och det har jag nästan aldrig.
 
Dessutom skulle jag ändå handla idag, och det gjorde jag. Infravärmare till balkongen blev det. Och så lite annat smått och gott.
 
När vi kom hem diskade Ronnie och lagade mat. Han gör en jättegod panerad kycklingfilé med panko och prästost och ikväll fixade han dessutom dessert. Någon forma av cheesecakeröra med hallon och blåbär till.
Så började tankarna flyga lite. De gör ofta det när jag är trött.
 
Det var likadant igår. Precis som igår så flög de iväg till pappa. Till det här med att det är så svårt att ta in att jag inte kan träffa honom längre. Att jag inte kan ta upp telefonen och ringa. Att hans bullriga röst och mullrande skratt bara finns kvar i minnet. 
 
Till slut började tårarna rinna. Eller till slut och till slut... de kom ganska fort. Den här tomheten som blir. När man sitter och minns hur det brukade vara och liksom inser att det inte finns längre. Harleys päls mot min hud och hur han alltid kom och tröstade mig när livet var tungt. Och den där kvällen som han fick somna in. Dagen därpå då mamma var tvungen att berätta för mig att pappa hade cancer. Lungcancer. Obotlig. På mindre än tjugofyra timmar hade jag fått två av mitt livs tyngsta besked. 
 
Jag var i schock. Och jag vägrade sörja pappa. Han levde ju ännu. Ändå hade jag svårt att hantera och ta in att Harley somnat in. För gott. Han skulle ju finnas där och trösta mig. Som tur var så har jag katten kvar. Och han är på många sätt lik den där stora, fina, svarta pärlan jag hade.Och Ronnie. Även om han inte vet vad han ska göra ibland. Vilket jag förstår. För vad kan man göra annat än att bara vara där intill egentligen, när någon råkar ut för de saker jag råkade ut för då? 
Ronnie förlorade ju också en hund när Harley somnade. Och han sörjde ju honom. Samtidigt som han såg mig möta den ena motgången efter den andra. 
 
Pappas resa blev inte lång. I april 2016 fick vi beskedet. I oktober samma år lämnade han oss.
 
Så fort jag fick beskedet om pappa gick jag in och läste på. Så jag visste vad jag kunde tänkas möta. Jag gillade inte oddsen. Jag ville inte ta statistik för sanning, och tänkte att "Tja, det kan vara så här. Eller så kan han till och med klara sig. Det kommer ju tiden att utvisa"
 
Tog det kallt. Jag lät förmodligen ganska kall när jag pratade om det också. Berättade i princip bara vad som konstaterats när det gällde pappa. Och jag är glad att det hände en del annat mitt uppe i allt också. Utom de där dödsfallen som gärna hade fått ge fan i att inträffa. 
 
Jag avundas inte mamma som blev tvungen att tala om hur det låg till för mig där i april, när hon visste att jag precis blivit av med min absolut bästa vän. Och jag vet inte om hon minns det såväl heller, för hela resten av det året och allt som hände därefter känns som ett enda töcken för min del.
 
Ändå är jag tacksam. För att jag är jag. För hur min hjärna och mitt hjärta hanterar saker, och alla de redskap jag fått att hantera kriser med. För mina vänner och min familj.
Jag är tacksam för musik och hur den hjälper mig låta känslorna flöda. Tacksam för att jag har ord att utrycka mig med, för att jag har ett jobb och ett hem, en fantastisk kille och en underbar katt.
 
Det är så mycket jag inte kunde ha haft. Och jag är så intensivt medveten om vad jag har att jag inte kan tycka synd om mig särskilt mycket. Känslosam kan jag vara. Och ynklig, och bara vilja bli omfamnad och få vara liten. 
 
Det hände så mycket förra året, och det lär nog dröja än ett tag innan jag hinner komma ifatt. Jag förlorade fyra stycken som stått mig oerhört nära. Två var hästar (ni som följt min blogg vet precis vilka Nisse och Edward var och vad de har gjort för mig), en var min hund, och så min pappa. 
När jag går tillbaka och kollar hur min resa här på blogg.se har sett ut är det egetnligen helt fantastiskt att se hur hela det senaste årtiondet har skildrats till och från som en typ av offentlig dagbok. Ibland med humor, ibland med allvar. Ibland riktigt tunga inlägg, och ibland med en hel jävla sol i ögat. 
 
Och jag förundras över hur saker jag upplevde för sju, åtta eller tio år sedan var så intensiva då, har bleknat mot vad jag har gått igenom idag. Det slog mig liksom också att det var fler dödsfall förra året som egentligen var både ganska och obehagligt nära, men jag bara inte kan ta in. Som om kvoten för hur mycket jag klarar av att bearbeta blivit full. 
 
De flesta dagarna passerar egentligen just nu utan att det är sådär enormt tungt. Utan att tankarna och minnena känns som taggar i själen på mig. Men så kommer någon dag som är som den kväll jag har idag. 
 
Eller kväll. Oftast är det en kväll. När tårarna rinner och skärmen är helt suddig och jag vet att de måste få komma. De måste få rinna. Och det är skönt. Saknaden efter de som lämnat mig gör ont, men sorgen i sig är skön. Missförstå mig rätt. Jag gillar inte att vara ledsen. Men det är skönt att släppa ut det där som gör ont. Att låta mina tårar och ord få läka mig.
 
Några gånger innan pappa dog har jag undrat hur det skulle kännas. Inte så att jag ofta gick och tänkte på hur det skulle vara om någon av mina föräldrar dog, men jag undrade ibland. Eftersom jag ju visste att det var livets gång. 
 
Med pappa visste vi ju att det skulle komma. Men inte hur snart. Och vi var lika beredda på det som vi INTE var beredda på det. 
 
Det är minst sagt en konstig värld vi lever i. Mina tankar vill inte låta orden flyta längre utan hellre tänkas i tysthet här framför skärmen just nu, men musiken på, en filt omkring mig och ett tänt ljus. Men först vill jag bara säga en sak till: Tag hand om er. Se vad ni har framför ögonen och var tacksamma för vad ni har, var ni står, och utsikten från där ni är och dit ni ska. Livet går inte i repris. <3