Att vandra runt i världen med två av sina bästa vänner

Igår passerade jag kvibergs kyrkogård i skymning. Det var dimma, spöklikt och magiskt. Och jag hade inte kameran med mig. 
 
Idag ville jag inte att samma sak skulle hända igen. Så jag kopplade hunden och satte på mig mitt dyraste halsband och gick mot lärjeån.
 
Nu sitter vi i soffan han och jag, efter en lång och härlig promenad genom naturen. Eller... jag sitter med min kopp te. Han ligger och sover. Och katten försöker väcka honom. 
Bilderna förs i skrivande stund över till datorn och jag njuter av vetskapen om att snart får jag besök. 
 
Det är fascinerande hur en dag som är så grå i så många år fått mig att tycka att den är tråkig. Ända till jag skaffade min kamera.
Plötsligt ter sig världen så mycket mer levande. 
Så full av liv och skönhet.
Det regnar i Göteborg. Lärjeån hade svämmat över, och vart jag än vände min blick hittade jag det vackraste livet hade att erbjuda.
 
Det är de små sakerna i livet som gör skillnad. Detaljerna är det som skapar helheten. Och det är alldeles för sällan man bara stannar upp och lägger blicken på de små ting som gör vår värld så speciell.
 
Som det där ordet man så sällan säger för att det är så läskigt att det känns som om man ska svimma. 
Eller hur mycket man kan gå och avsky att det regnar bara för att man inte gillar att bli blöt, och dagen efter se hur solen speglar sig i en vattendroppe på en buska och hänföras över hur fantastiskt vackert vatten kan vara, om man bara tittar efter på rätt sätt.
För attityden till det som händer omkring oss är det som avgör vilken typ av dag vi kommer ha och inte minst vilket liv vi kommer ha levt. 
 
Kanske känns det som om vi blir omkringkastade som en vante i en storm ibland. Och kanske gillar vi inte bergochdalbanor och kan fastna hängande i en situation vi inte är bekväma med. 
Att se det där, hur gammalt lämnar plats för nytt och livet går vidare bara man vågar släppa taget om det som tynger en. Lita till att det löser sig. 
För livet hittar alltid ett sätt att se till så gårdagens tårar blir dagens skratt och lycka.
Ibland tar det några minuter och ibland tar det år. Men det händer. Har man bara tålamod och rätt inställning kan man vända allt som huggit i hjärta och rygg till något som gör en starkare och vackrare för var dag som går.
Vi var två i skogen idag. (tre med kameran) och när jag såg ner på min älskade hund inser jag att vi även var två som såg det där vackra i livet.
 
Det finns ingen finare hund än Harley. (och jag undrar hur många gånger jag sagt det egentligen?)
 
Ingen har funnits där som han när livet kastat råttskit som bränner sönder mig inifrån. Ingen har fått mig att kämpa så mycket för att resa mig igen varje gång jag fallit på knä, eller lärt mig att stanna upp och vara i nuet
så mycket som han.
 
För han ser den där bänken som jag borde sätta mig ner på och andas ibland när jag springer ikapp mot mig själv. Han sätter sig där och visar mig hur livet fungerar.
 
 
Att våga. Ta en annan väg. Fokusera på rätt saker. 
Min älskade Harley. 
 
Utan dig vore livet tomt. Som en regnig dag utan de vackra reflektionerna och solstrålarna dagen efter. Min lilla valp. Jag älskar dig. 
 
Allt du ger mig och lär mig och de omkring dig att se. Att det inte spelar någon roll hur olika man är eller ens om man är av samma art. Man kan ta hand om varandra ändå. Du håller mitt hjärta i dina tassar och jag håller ditt i min famn. Och just nu är det lite trångt i min soffa. För av någon anledning tycker du det är en perfekt idé att ligga i mitt knä oavsett hur mycket plats det finns tillägnat dig.
 
Så nära som möjligt. och jag älskar dig för det... (även fast det är lite småknöligt att skriva samtidigt)
 
Älskade pärla.
Du får som du vill. Jag SKA sluta skriva nu. Önskar alla därute en lika fin dag som den jag har.

Vindar och vidder i mitt huvud

Vindarna vänder nu. Jag känner det. Februari har knappt nått sin mitt och redan står jag med minnen från en besannad barndomsdröm och siktet på nästa. 
 
Innan februari är slut kommer jag ha besannat två av mina barndomsdrömmar. 
Island var bara början. En påminnelse om vad jag har att vänta när jag vänder ryggen till och går ifrån det som bara gör mig ont. Det här, det här är vad som väntar runt knuten:
 
Fantasilandskap, ärliga ögon och ansikten som är fyllda med livsglädje och närhet till naturen. Mänskliga såväl som omänskliga. 
Vill ni veta hur inre frid ser ut? Som ett Island i solnedgången.
 
Eller mitt i stormen. Eller varför inte I regnet?
Mitt Island var precis så magiskt som jag drömt att det skulle vara. Det hade hästarna, och det hade mystiken. Till och med bästa vännen var där. Och aldrig har jag tagit så platta kort på något så levande. Och aldrig har mina sinnen fyllts av så mycket känslor av så platta kort som dessa. 
Det finns ingen tvekan om att jag kommer åka tillbaka till Island igen. 
 
Inte heller känner jag någon tvekan om att Island satte standarden rätt högt inför året som komma skall. Som om världen ville tala om för mig att nu, nu är det slut på hur mycket du ska kvävas. 
Nu är det dags att andas frihet. Att slå ner murarna mot världen. För de borde inte ens funnits där över huvud taget. 
Jag känner mig levande just nu. Mer än på länge. Inte för att jag vet vad jag vill, men för att jag vänt ryggen åt det jag inte vill och gått därifrån. Vänt ryggen till något som skadat och sårat mig mer än jag velat erkänna för någon, om ens mig själv. Häromdagen var det som om det blev ett hål i mina murar. Ett hål som gjorde mig uppmärksam på att jag hade murar över huvud taget. Och jag grät. Sedan öppnade sig världen. 
 
Man ska inte stänga ner. Inte stänga av. Eller stänga ute människor som bryr sig. Ändå händer det så ruskigt lätt. Det där, att man glömmer ta tillbaka sitt hjärta när det börjar misshandlas. Det där som gör att man inte ens ser hur många slag som träffar förrän den där muren redan är byggd. Den som hindrar folk från att komma en nära. 
 
Det är konstigt det där... Att älska fast hålla människor så långt borta. För djuren är aldrig så långt bort. Men så har jag aldrig i mitt liv blivit sårad av ett djur heller. 
 
De vet bättre än så. 
 
Och jag med. Sedan jag köpte min kamera kanhända att jag haft en mur mot människor kvar, men den hjälpte mig hitta skönhet och kärlek var jag än vände min blick. För med kameran framför ansiktet måste man ha fokus på något. Måste vara här och nu, och inte i allt som varit. Söka motiv i det som finns framför en och låta det som är bakom vara just bakom. 
 
I år strävar jag framåt mer än någonsin förut. Saker händer runtomkring mig och det lär aldrig upphöra, men blicken har fått ett mål. Ett fokus jag aldrig tidigare haft. Murarna faller omkring mig och det må vara skrämmande, men även fast jag är rädd, så är jag inte ensam. 
Det betyder inte att jag litar till att ingen någonsin kommer såra mig mer. För sånt händer. Men jag kommer aldrig mer ta så mycket skit som jag har gjort det senaste året. 
 
Och som jag har väntat på den här vändningen. På att viljan ska växa sig stark och fötterna ska vandra sin väg. 
På att huvud och hjärta ska säga samma sak, eller åtminstone kompromissa fram en lösning. Och den stunden har kommit nu. Den kom genom linsen på en kamera, orden från mina vänner och en insikt om att det jag är, innebär och står rakryggad inför var totalt ouppskattat och infekterat av någon annans ord. Eller några andras ord. Många spelar roller omkring mig. I ett spel jag vägrar spela. Var mina fötter leder nu kan jag inte svara på. Förutom att det inte är tillbaka. För varje steg går framåt. 
 
När inget annat i världen kan stå rakt måste man göra det själv. När ingen annan bär en så får man bära sig själv. När murarna väl kan falla igen så gör de det. Slå ner mig för all del. Men glöm aldrig bort att när jag reser mig och går så är det inte jag som får ont av vad som händer därnäst.
 
That is karma, bitches.
 
Skämt åsido... 
Mitt år kunde inte börjat bättre. Och vet ni vad? Jäklar vad jag förtjänar det. 
Nu har jag suttit färdigt i andras skit. Jag har lyssnat färdigt på andras lögner och sett tillräckligt av deras spel.
Teater spelar man på scen. Inte med sitt liv som manus. Det blir så lätt en tragedi.
 
För oavsett hur höga mina murar mot världen än är, så innebar det aldrig att jag var blind. 
Att behandla mig som om jag vore det är ruskigt dumt. 
Att spela med mig i ett spel jag inte vill vara och tro att jag inte märker att jag flyttas runt på planen med sparkar i ryggen istället för armar om midjan är att underskatta mig grovt.
 
Och jag har fått råd efter råd som jag inte velat lyssna på. Inte för att råden på något sätt varit felaktiga påståenden, utan för att jag själv valt att låta bli. Själv valt att ge den där extra chansen, om och om igen. 
Jag har alltid gjort som jag själv vill och tycker. (det kan nog mina föräldrar intyga om du skulle fråga dem vid något tillfälle) 
 
Den där andra chansen. Och tredje. Och sjuttonde. Jag gav dem. Allihopa. Varje gång blev jag besviken och fast jag visste att det kunde hända igen så gav jag en till. Medan jag väntade. På den där kompromissen. Eller att människor faktiskt skulle ändra sig.
 
Sen vände jag ryggen till och gick. Ingen som behandlar mig så förtjänar mig i sitt liv. 
Ingen som inte sätter värde på det jag ger och hur många skott jag tar i ryggen för andras skull förtjänar min tid.
 
Slag och sparkar haglar över mig länge. För att jag vägrar ge upp. Vägrar tro att någon kan göra en annan människa just så illa. Det är glåpord och råd om vartannat som hörts utifrån och jag som slåss och sliter och river för att försvara och förstå. Förklara att inte alla människor vet bättre. Att ingen av er förmodligen har en aning om hur mycket skada ni åsamkat. Att jag inte hatar, så därför borde ingen annan heller. Att det alltid finns fler orsaker till varför någon gör som ni gjort än vad blotta ögat kan se. 
 
Men tro aldrig att jag är så dum eller blind att jag inte ser vad som pågår bakom min rygg oavsett om det blir sagt högt eller ej.
 
Förutsätt att jag redan vet eller kommer få veta det av någon annan om du inte säger det själv. 
 
För vissa kanske dessa ord verkar gälla specifika personer. Det gör de inte. Hela detta inlägg är allmängiltigt. Och kanske har just du fått dig en tankeställare idag.
För kanske kände du dig träffad. 
 
 
Men nu... är det dags för natten att slå sig till ro över mina sinnens landskap och tankarna att lägga sig och vila. 
Världen står öppen framför mig som aldrig förut. Mystiken över livet tätnar, men drömmarna jag drömmer visar hur jag skakar av mig de bördor som inte är mina och springer fritt och hoppfyllt mot äventyren tillsammans med mina vänner. För inte ens mina murar når så högt att jag inte uppskattar mina vänner. Särskilt inte de lurviga, pälsklädda vännerna... :P
 
 
Over and out that would be... och tack för att ni finns.