One of the dearest persons in the world

is named Azalea.

Today she has been making this world a better place for 25 years.
If I could have one wish fulfilled today it would be to be near her and make sure that this day is the best day she has ever had.

If I had words nice enough to explain how wonderful this girl is I would use them right now. But no words yet invented are strong and weak in the same way she is. Or warm and listening the way only she can be. Or as close to my heart as this woman is. You can look up beautiful, dear, cute, warm and nice with all their synonymes in a dictionary and it still wouldn't be enough. She is more than that.
More than words.

I love words and to use them to do good. But she is more than that. More than any word or sentence I could ever write. If I ever manage to put one sentence together that describes her fully, then it's gonna be in a language that noone can read, due to the celestial spellings and letters unknown to this world.

The only one who might end up understanding who she is to me is her.
While reading the letters in the book that is me.
25 years.

One of them was ours. The rest of them will be.
As with many people. You entered my life and my heart.
A room is build. Some grows. Her room is big.
Filled with memory-furniture and rememberance-paintings. The walls are made of love, and there is no lock on the door. She is free to walk out as well as anyone of you. And come back.
Once you have a room in my heart, you will always have it. It's up to you how I decorate it.
Her room is one of the more beautiful I have.
I never demolish rooms. I just lock some of them and give the key to the person having the room, and it's up to them if they wanna open the room again or not.

Some doors were never even closed.
Her room is new, and outgrew others exceptionally fast.
Now this is the book of me talking again.
About love.
About missing.
About friendship.
About everlasting relationships.
About her and what we've been through.

But mostly I try to focus on saying Happy birthday moja dusa.
With love from me. Lots of love.


Now I'm of to work.

Har haft en ganska udda natt...

Drömmar kan faschinera en otroligt mycket...
Desto mer när man är vaken än när man drömmer, för det är ju först då man förstår att det kanske inte är så egentligen, och undrar hur i hela världen man trodde det från början...

Inatt har jag haft en sån där konstig dröm.
Den innehöll både det ena och det andra som inte riktigt stämde.
Nu när jag är vaken är jag inte helt säker på i vilken ordning allt har utspelat sig, men det spelar kanske inte så stor roll. Jag skriver det jag kommer ihåg så länge.

Jag vaknade av att jag drömt att jag och en person till sprang fram mot en buss för att ta skydd från stormen som röjde runt. Det som händer är att bussen börjar välta...
Och jag glider in i dvala igen och inser att bussen måste varit på väg att välta för att den redan stod snett när vinden tog den.

Den bussen var hemma på gotland. Tror jag.

Så drömde jag att jag skulle på arbetsintervju ute på hisingen och skulle försöka hinna med bussen. Men jag tog fel buss och hamnade på fårö. Så jag fick åka färjan (även om jag inte minns att jag åkte någon färja) och gå en jävla bit. Hinner precis med bussen mot Visby (som ju var den jag egentligen skulle ta för att komma till hisingen)
Den bussen går längs höga stup. I stil med de som slingrar sig längs bergen i Tjeckien...

Helt plötsligt är jag på väg mot en sån där fotografering med två av mina klasskompisar från Wendelsberg. Den tog massor av tid, och bilderna blev ganska konstiga och en del direkt fula och underliga.
(och jag var ihop med Martin här, tror jag... )

Sedan var jag helt plötsligt ihop med David och han var Martin... Och jag var på väg hem till mina föräldrar, så jag gick hemåt. Och kom till en korsning som egentligen ligger i närheten av slite, men i min dröm befann sig vid en av åkrarna mellan Hau gård och mitt hem.

Sedan tittar jag över åkern som var hemma hos mamma och pappa (fast den såg ut som den gjorde när jag var liten och hade ett stort hål i mitten.)
Jag hör pappa skrika att "Fan! Nu sticker hunden. Vad ska Jenny säga?"

Och så kom Harley rusande mot mig i full karriär, för det var mig han hade fått syn på.
Jag går in på gården och samtalar med mina föräldrar och undrar var David hade tagit vägen, för han hade ju varit hemma hos mig när jag åkte...
Så jag ringde honom och han sa att jag var som jag brukade vara, saknade honom fast han bara varit borta en liten stund. Och att vi skulle ses lite senare, när jag kom hem till honom igen.
Då var det dags att åka bil... Så bil in mot stan blev det. Sen minns jag inte mer...

Nu är min fråga:
What the Hell?!!!

Och Linda har just kommit hit, för vi ska gå och hämta ett paket, och sedan ska jag hänga med henne. Och gå på arbetsintervju... :D
Hoppas ni inte haft en lika snurrig natt.
Dagen började fint iaf. Den började med en puss från söt.
Kram på er

Kallad till ännu en arbetsintervju...

Min telefon ringde just igen...
Dolt nummer...

Jag gillar inte dolda nummer, men bestämde mig för att svara... och det var ju bra.
Jag ska på arbetsintervju imorgon. :)

Eller som hon som ringde uttryckte: Jag läste ditt cv och tyckte du verkar jättebra, så jag vill gärna prata med dig...

Jag berättade att jag ska till Angered på torsdag och prova att jobba där, men att det gäller en deltid än så länge, så hon ville gärna ha dit mig ändå.

Då kändes det ännu bättre att ha svarat i telefonen... :D

Det går bra för mig nu.
Nu ska jag gå och gosa ner mig med pojken... Sov sött på er