Alla kan faktiskt

Det gäller bara att ha rätt inställning.
Hade en liten deppig stund igår. . funderade lite över livet. Jag funderar inte ofta över döden. Det är en sak vi alla ändå kommer få uppleva. Livet däremot är en gåva man ska vårda på bästa sätt.

Det är klart att vi alla har våra svåra, mörka stunder då allt man tar sig för känns totalt hopplöst. Men man kan vara deprimerad utan att för den sakens skull vilja ta sitt liv. Jag har varit deprimerad ett tag men vägrat ta några piller mot det. Jag vet att om jag får tid på mig kan jag faktiskt ta mig ur det själv. Så pass väl känner jag mig själv. Dessutom är jag ingen suicidmänniska. Jag ska dö gammal, efter långt och händelserikt liv, och om jag skulle ta mitt liv nu så skulle jag aldrig få veta hur och vad jag skulle få uppleva. Kanske är det så att jag i ett annat universum skulle sluta mina dagar imorgon, men inte i detta. Inte på grund av suicid i alla fall. Så är det. Alla sätt som allting är på kan inte jag se, men däremot skulle jag tro att de flesta sätt skulle få mig att vilja leva vidare.

Visst vill vi alla bli självständiga, men vi har också behov av att någon ser oss för den vi är, att någon tycker om oss. En människa utan vänner är en tom människa. Man kan inte leva livet fullt ut utan att ha en vän.

Igår satt jag och tänkte på hur dålig jag var på så mycket. Att jag inte kunde göra någonting klokt. Men jag försöker alltid sluta mina deprimerade stunder med att komma på något jag faktiskt gjort bra. Jag försöker tänka på alla fina kommentarer jag fått från mina junisbarn.
De vill att jag ska fortsätta som ledare. En utav dem har till och med gjort mig till sin "teatermamma." innebär att när hon är hos mig är jag hennes mamma. Det värmer i hjärtat när någon säger såna saker. Och man behöver få höra det ibland. Från vänner och bekanta. En liten komplimang eller ett leende ansikte på stan kan faktiskt göra en glad hela dan! Så säg ofta till dina vänner hur mycket de betyder, för kanske kan de inte förstå att de är värda mer än diamanter för någon annan.
Jag vet. Under mina mörkaste stunder känns det inte som om jag vore värd någonting. Men innerst inne tror jag att jag vet det. Annars skulle jag nog inte vara jag. Dessutom måste man få vara nere ibland. Annars kan man aldrig få uppleva fullt ut hur det är att vara glad!

Tänk på det! Sköt om er.

stan igen då.

Igår var man i stan... ägde hela kneippbyn jag och min bror... och hans fru såklart!
Idag ska jag in igen... egentligen börjar det bli bråttom, men jag var bara tvungen att in och skriva någe...

nu har jag gjort det. Så nu ska jag nog sakta men säkert backa härifrån...

Pussilur och kramkrita

ibland...

Ja... ibland är allt för hemma på något vis. När semestern är slut för alla andra går man omkring hemma...

Visserligen bor jag i en fyra nu, och visst händer det att jag går vilse ibland, men inte i tolv timmar. Jag brukar hitta hem före lunch. Nåja. Jag har ju ialla fall sökt jobb... vågar nog inte ens hoppas på att få nått. Då blir man bara besviken när det inte blir något. Men jag går faktiskt inte omkring som alla tror och släpar benen efter mig i en spaghettiliknande hög. Blä. Spaghetti. Det är iofs gott men inte just nu. Jag vill ha WOK!

Så ska man anordna en möhippa. Yehaa!! Då ska det allt bli rajtan tajtan av! Över halva gotland. Minst! *muahahah!*

Så det så!