Pysselverkstad i köket...

Det finns en sida på Facebook som visar en massa roliga pyssel och saker man kan göra själv hemma. I över ett halvår har jag sett på och önskat att jag kunde göra en del av sakerna själv, men inte kommit iväg och köpt det man behöver ha för att göra det.
 
Men så hade jag kalas i helgen, och fick presentkort på ett köpcenter (frågar man mig är det fantastiska presenter att få) 
 
Så då köpte jag den där nedrans limpistolen man behövde. Och extra lim. (vilket var himla tur, för det behövdes verkligen)
 
Sen åkte vi vidare, jag och Ronnie, till lite andra affärer. För jag skulle ha rep. Och nu har jag äntligen fått göra det där jag ville göra... En fruktskål av rep. Och så råkade jag diska en konservburk och gjorde ett pennställ när jag ändå var i farten... 
 
Men mest nöjd är jag nog med min fruktskål!
 

Tårar i disken

Idag blandas diskvattnet med tårar här hemma. Det är en tung dag. Jag vaknade i morse efter att ha haft en dröm om pappa. En sån där dag då hela kroppen verkar ta in att pappa inte finns mer. 
 
Att jag aldrig kommer få höra hans bullrande skratt annat än i mina drömmar. Aldrig kommer få kramas med den där stora, trygga nallebjörnen förutom när jag sover. 
 
För pappa var som en nallebjörn. När jag var liten och under min uppväxt hände det inte så sällan att jag också var det. En icke kompatibel nallebjörn med pappabjörnen är rätt milt uttryckt. Men tiderna ändrades om vi ska göra en lång historia kort.
 
När pappa lämnade oss gjorde han det som den där urmysiga, stolta, varma Bamsen som gav trygghet och kärlek och värme och glädje, och under hans skydd visste man att han inte skulle låta något röra en. Samtidigt som han också lät en leva sitt eget liv, så kom han alltid när man väl bad om hjälp.
 
Ja, idag är en dag då jag minns och saknar allt det där goda han var något så fruktansvärt. Även om det kanske inte är så roligt för den som läser att följa med på den här resan, så är det skönt för mig att skriva om det. Både penna och pensel har varit mig behjälpliga idag. Liksom det faktum att jag varit ledig och haft något att göra. Att måla har hjälpt mig en hel del genom åren. Liksom att skriva.
 
Om hur man vissa dagar faktiskt står där och är oförmögen att göra något vettigt för att tårarna bara sprutar. Det finns ingen hejd på dem och man bara står där. Blundar jag så ser jag hans ansikte framför mig. Och jag känner den där känslan, när en av de där fantastiskt kärleksfyllda kramarna han kunde ge var på väg. För den känslan vaknade jag med i morse. Att en sådan kram var på väg. 
 
Det finns människor omkring mig som inte sett mig gråta. Många människor. Som undrat hur jag tar allt som hänt den senaste tiden. Det senate året. 
 
Jag tar det som den människa jag är. Jag gråter när tårarna faller. Jag förstår och varje tår är en förbaskat tung påminnelse om att jag accepterar att livet är så här. Att det kommer överraskningar ibland. Överraskningar som man inte tycker om. Som man inte kan göra något åt. En påminnelse om hur viktig sinnesrobönen är för att man ska må bra.
 
Jag sörjer alla de jag förlorat. Var och en för sig. Alla tillsammans. Och det gör ont. Men jag överlever. Så som jag alltid gör.
För att jag har så mycket kärlek omkring mig. Jag har alla er här ute och jag har min tilltro till mig själv. För den vacklar inte, bara för att livet i princip drog undan mattan jag stod på förra året. Livet drog bort både Edward, Harley, Nisse och min far. Det är två hästar, min älskade hund och en förälder. 
 
Ni som läst min blogg tidigare vet hur mycket hästarna och hunden betydde. För många år sedan skrev jag även om min far. Att förlora en förälder är något som de flesta av oss kommer ställas inför. Och det är inget jag på något vis önskar någon. För det sliter isär en. Det river och skär och slår och bankar en gul och blå, och allt gör ont. Ingen värktablett eller läkare i världen kan ta bort den smärtan. För en förälder är något som har funnits där under hela ditt liv. Som helt plötsligt inte finns där längre, och du står där och ska lära dig att leva med vetskapen om att det inte går att ta upp telefonen och ringa. Att du aldrig mer får höra rösten eller krama om. 
 
Jag har förlorat en hel del som varit mig varmt om hjärtat under mitt liv. Men inget kunde ändå förbereda mig på det här. För det går inte att förbereda sig. Det enda man kan göra är att acceptera. Att det händer. Och alla andra känslor som väller in är i princip bara att rida ut. Låt dem vara där. För även när det känns som om du krossas så handlar det om att du behöver bearbeta vad som händer. Som om de vore ett blad i en bok och du måste läsa till slutet av sidan för att komma vidare. 
 
Men även jag kan ha såna dagar då jag måste läsa samma mening om och om igen, för att det liksom inte går in. För er som inte trodde det, menar jag. Dagar då tårarna rinner. Då jag lyssnar på samma låtar om och om igen. För att minnas och för att se till så att alla de där tårarna får lämna min kropp, så att jag läker. 
 
Och så finns det de dagar då jag är nästan som vanligt.. Då jag är glad och sprallig och känner hur livet ler mot mig. Och då är det som om alla de där sorgedagarna inte funnits. De dagarna blir fler och fler. 
 
Innan jag visste hur jag skulle reagera helt och fullt på hur pappas liv släcktes så trodde jag att varje dag skulle vara grå och tung och att jag aldrig mer skulle le och vara glad. Men skratt och gråt är så otroligt nära varandra. Och nu, mer än någonsin är jag tacksam för det. För att jag fortfarande har nära till skratt och för min förmåga att se humor i det mesta livet bjuder mig på. För att jag fortfarande vet hur man ler och vad lycka innebär trots allt mörker som smugit sig på i mitt liv. 
 
För att jag, trots att mycket har krånglat lite extra sedan pappa gick bort, ändå ser det där som gör det värt att ta nästa steg. Läsa nästa mening på sidan och ta mig framåt i boken om mitt liv. Och veta att nästa blad faktiskt inte bara är tomt tills det är dags att vända på det, utan att det är upp till mig att fylla det och vad jag fyller det med likaså.
 
Och när jag får bestämma så fyller jag mina blad med kärlek, omtanke, humor och glädje för vad som är, minnen av vad som var och nära och kära som finns i mitt hjärta. Känslorna kan jag såklart inte styra. Men jag kan välja vad jag vill göra med dem, och jag kan försöka bryta tankemönster innan de blir till dåliga vanor. För att livet faktiskt lärt mig hur. 
 
Och även om jag har sagt det förut: Tack för att ni finns i mitt liv. 
Och tack pappa. För att du fanns där. För allt du lärt mig om livet. Om mig själv. Allt du gjort det möjligt för mig att lära andra.
 
Tack för dina kramar och din värme. För allt.