en födelsedag på jobbet...

Det här med att jobba i en ICA-butik... och det där med att inga frågor är dumma... jag vet inte vad jag ska tänka... när någon står och rotar i 10-Kronorslådan, hittar en sak som det står 10kr på och ändå känner sig tvungen att fråga om prylen kostar tio kronor... och så kör vi lite fler frågor jag fått idag: 
-är det här bönor? 
(Min reaktion var: vad står det på paketet?, varpå kunden läste högt: bönor)
- är det gott med havregrynsgröt till fläskfilé?
- brunsås, ris och lax... funkar det? Tänkte laga mat till min fru.
(Mitt svar denna gång var att potatis och hollandaisesås nog vore ett bättre drag)
- Varför har ni slut på hundralappar?
- varför piper det om mig?
- har ni skidmasker här?
Och det här med att stå och gräva fram en tvättlapp ur ett par byxor på en kille för att klippa bort larmet... med femton grabbar som vrålglor i en halvcirkel omkring en... tjugolappar som slutat gälla för över tio år sen, folk som försöker växla en tjugolapp till två tior i myntomaten... jag har inte tråkigt på jobbet i alla fall.. två vagnar färsk hann vi med, och tre vagnar frukt... och så kommer jag hem, blev bjuden på bäääästa tårtan och inser att ni är över hundra personer som grattat mig idag. Ni är ju helt otroliga! Tack för alla fina hälsningar! Jag har haft en toppendag. Stressig som bara den, men fantastisk... och det må ha hänt mig rätt udda saker i livet, men jag trodde nog aldrig jag skulle behöva förklara för en kille som inte kunde svenska, mitt i kassalinjen på ICA, att han inte behövde strippa... men väskan tog han av sig. Och jackan. Och skorna. Och sen stod jag där. Med min arbetsniv. Och skar bort ett insytt larm från ett tvättråd på insidan av en vilt främmande människas byxor...
Och så kommer jag hem... och får tårta!!! 
Imorgon vet jag en som ska kalasa här hemma. Med fint kaffe, från min underbara kaffebryggare, mjölk och socker från dagens presenter från Ronnie, finkaffeglasen vi köpte rätt nyligen och en bok. Bara lyxa till det. Alldeles för mig själv. Eller ja... vill du komma förbi så är du varmt välkommen. 
 
Så här ser man ut när man är trettioett för övrigt...
Sov gott mina vänner!

Att dela med sig av en speciell dag.

För ett år sedan hade jag hedern att få vara med på en av mina bästa vänners bröllop. Med tillåtelse att fotografera hur mycket jag ville.
Och det gjorde jag. Fotade förberedelserna. Fotade känslorna och allt som hände. Jag var inte officiell fotograf över huvudtaget, men jag fick leka helt och hållet som jag ville med min kamera. 
Och jag sprang runt det där bröllopsparet högt och lågt. 
Det bästa var att jag dessutom fick redigera och göra helt som jag ville. Vissa bilder delade vi förtjusning i och andra inte.
 
Efter ett tag frammför datorn släppte jag loss ännu mer och började köra med vattenstämplar och kombinerade bilder. Och jag älskade det! Bröllop fotograferar jag gärna igen... 
Det här med att få vara med bakom kulisserna på den kanske viktigaste dagen i någons liv. Att få stå där och frysa tiden med min kamera. Detaljerna är nog det som fascinerar mig mest. Den där skålen som utbringades hos frisören, väntan i sakristian på att bestman skulle komma. Buketten och den matchande rosen till brudgummen. Barnens reaktion och att få sitta där längst fram och bara knäppa bild efter bild. På psalmerna som sjöngs. Att få fånga bladen i en psalmbok i skenet från ett kyrkofönster. Att få en bild att visa både ceremonin och detaljerna från just den där stunden.
 
Att fotografera bröllop hade länge varit en av mina stora drömmar. Att få fånga bruden och brudgummen på deras alldeles egna dag. Att få kapsla in den där magiska känslan och spara den. Äntligen har jag fått skickat efter bilderna för att fixa ett stort album till brudparet också. Det som blir min bröllopsgåva. En dag, sparad, detaljerna och allt annat däromkring. Allt det där jag själv skulle vilja spara. Och jag måste få tacka för att jag fick visa dessa bilder, från mina vänner Veronica och Henriks bröllop. 
Och för att jag fått vara med på deras dag. 
 
Ja, bröllop fotograferar jag gärna igen. Utan att tveka. 

Drygt två månader!

Jag ska på äventyr igen!
Jag och Ronnie ska tillbaka till USA och hälsa på en av världens vackraste människor. Och nu pratar vi inte om utsidan, även om det också är en del av hennes skönhet.
Vi ska hälsa på hos Annie igen. Annie är den som är porträtterad på bilderna.
 
Bilderna är tagna i blå lagunen på Island. Av mig. Och jag är nästan avundsjuk på mig själv för att jag varit där och haft möjligheten att ta dem. 
 
I maj bär det av. Två hela veckor ska vi vara där. Har jag sagt hur outsägligt tacksam jag är för att jag träffade den här människan?
Jag hade egentligen massor på hjärtat idag, men texten vill inte riktigt flöda som jag tänkt mig, så jag får nog stanna här. Men nu vet ni att jag lever, även om bloggen stått stilla ett tag. <3