3 dagar kvar nu...

And I still can't get that it's really about to happen.
 
I probably won't either... Det är ju helt galet!
 
Och där... där... Försvann alla coola grejer jag kunde skrivit idag... Konstigt när orden bara förlorar sin lust att bli skrivna...
 
Har betalat mina räkningar idag också... Suveränt det där... Nu är mina glasögon mina...
Och så har vi det här fenomenet jag inte riktigt vant mig vid ännu...
Att ha ett jobb. Ett fast jobb.
 
En inkomst. En möjlighet att ta ett lån eller köpa saker på avbetalning om jag skulle behöva... Möjlighet att köpa en bil... Renovera lägenheten... Lägga till en parkeringsplats på mitt hyreskontrakt... Köpa extra gott kött... Extra fina frukter och grönsaker, extra god choklad... Extra paket Ben& Jerrys... (har visst två paket i frysen nu... och ett annat från Lejonet och Björnen)
köpa den goda juicen... Unna mig ett nytt köksbord, eller en byrå jag vill ha...
 
Ändå känns det ibland som att jag slösar...
 
Trots att jag även om jag köper allt detta kan sätta undan pengar på ett sparkonto varje månad...
 
Känslan av hur tacksam jag är över att min ekonomi står upp igen går inte att beskriva...
 
Jag kan hjälpa människor som har det sämre ställt. Jag kan ge när jag känner för det. 
 
Svårt att beskriva... 
 
Men nu är det allt dags att klä sig, promenera med vovven och dra iväg mot jobbet.
 
3 dagar... Overkligt.

Det här med hästar...

Det är något visst.
 
Det går inte att beskriva med ord, men ändå försöker jag gång på gång... Och jag försöker med bilder och fantasi, men misslyckas ändå. 
För att den känslan man får när man sitter på en hästrygg och bara blir ett med varelsen som bär en är övermäktig.
Den är som att vara allt och inget samtidigt, lika full av färg som en himmel med tusen regnbågar och ändå så klarsynt att kontrasten skulle kunnat vara svart vs vit.
 
Meningen med livet blir så fullt förståelig och världen tusen gånger vackrare från ryggen på en häst.
Det är verkligen jobbigt att inte hinna rida regelbundet känner jag. Att inte veta att varje torsdag klockan fyra kan jag släppa loss livet på äventyr och låta tankarna ge plats för detta: 
 
 
Man känner varandras själar så väl att man vet vad som är på gång innan det händer, och till och med kan förvarna fotografen om att det är på väg...
 
Det är så det är med mig och hästarna... Jag bara vet och känner hur de tänker, liksom de vet och känner av hur jag tänker och känner.
 
Aldrig att en häst har svikit mitt förtroende. Aldrig att jag mött blicken på en häst och kännt mig osedd eller ratad för någon annan. För när jag står där och borstar, eller går runt i hagen bland djuren jag älskar mest i världen så finns inget annat i mitt huvud. Det är hästarna och jag, och så har det varit så länge jag kan minnas. 
 
Alla hästar vars rygg har låtit bära mig finns kvar i själen på något sätt. Även om det så flera år sen jag red en häst så finns den där. För att den funnits i mitt liv. För att den brutit tankarna och talat om för mig att här och nu är det som gäller.
 
Alla somrar på gotland vid Micke och Felix. Bara vara i hagen och släppa allt annat. Ligga intill deras mjuka hårrem och känna näsborrarna fyllas med lukten av häst.
 
Alla vilda galoppturer med Pajas och Chic... Eller Colas tokiga hoppstil. Och Nivås underbara gångarter och vackra föl Miten. 
 
Utan att jag insett det har jag genom hela livet lyckats med konststycket att ha hästar omkring mig. Och när jag väl hittat en häst i närheten av mitt hem så är jag inte den som tackar nej när ridturer erbjuds. För just så har det blivit. Till och med mitt i Göteborg hittar jag hästar alldeles intill mitt hem, som jag får lov att dela all den här glädjen med. 
 
Mitt liv är fantastiskt på så vis. 
 
För ärligt talat: Vem kan säga att de tror hästar inte är något jag borde ha med att göra? Var jag än har bosatt mig så står det en häst på mig och väntar tålmodigt. Vem kan säga att de trodde att jag skulle hitta ett stall med fyra fantastiska hästar bara tjugo minuter från centralstationen i Göteborg, när jag flyttade hit?
 
Ja. Mitt liv är faktiskt fantastiskt.
Och utöver det här med hästar så har jag nu fast anställning på ICA Nära Almedal. 
 
Allt löser sig. 
 
Exempel på det, utöver hästar i livet, världens bästa hund, fantastiska vänner och ett awesome jobb?
 
Mitt hem såg ut som ett bombnedslag i morse. Tiden fanns helt enkelt inte för att städa i ordning allt. Då kommer Kim och Rowdy hit... Rowdy gullar med min kanin medan köket blev vackrare än det varit på evigheter.
 
Idag fick jag skjuts av Ronnie till Jysk också, och införskaffade lite prylar till mitt sovrum. Minor make over i hemmet. Medan jag betalar för grejerna (på dryga tusenlappen) tänker jag att... matpengar är insatta på kontot, jag HAR sparat undan pengar både här och där om det krisar sig... och så kommer jag hem...
 
Pratar med Jenny... Som fick sina pengar sent denna månad för soc klantat sig, så imorgon blev det nästan 3000 kr till... 
 
Jag behöver inte spara ihop till resan till Bosnien... Den är betald... Och lönen kommer samma dag som jag lyfter...
 
Behöver inte fixa en taxi till flyget, eller ens åka buss, för jag får skjuts.
 
Allt löser sig...
 
Vissa dagar borde jag verkligen försöka vara bättre på att minnas det än att komma ihåg hur sviniga människor kan vara.
 
Aldrig att jag tänker göra så mot någon annan. Aldrig att jag vill utsätta någon för allt jag själv fått vandra igenom. 
 
På söndag firar jag min 28:årsdag... två dagar för sent, men vad kan man väl göra åt det när jag jobbar på födelsedagen? 
 
Hittar du hem till mig och känner dig välkommen att gratulera mig så får du säkert också plats i min fina lilla hemtrevliga trea.
 
Vad skulle jag göra nu då?... Ah... Sova var det ju. Godnatt, ni fina. Sök hjälp, ni trasiga. Jag älskar er. <3
 

Doing doing doing!

Idag har jag inte skurit mig på någonting!!!
(ja, det lät ju inte alls som om jag har problem med mitt psykiska mående heller... )
 
Vad jag menar är att jag inte lyckats klanta till mig ett endaste litet skärsår idag. Varken entrémattan av gummi eller bakverken i kaffebrödshyllan har anfallit min hud. (Jag borde väl egentligen inte ens nämna att det faktiskt inte bara var taget ur luften, utan att jag haaar lyckats skära mig både på entrémattan och ett vaniljhjärta... men nu gör jag det ändå...)
 
Däremot står jag på sämre fot med de tolv kilo bravojuice som tyckte det var en bra idé att bli uppfångade av min ringfingernagel.
För vet ni vad? MIN NAGEL HÖLL INTE MED OM DET!!!
 
Den gick av. På mitten. I ren protest. Den tyckte inte att den skulle hålla för att ta emot så mycket vikt. Ni vet känslan när nageln lossnar från huden..? Inte det?! (REKOMMENDERAS EJ!!)
 
Det blöder en hel del när såna saker händer. Men det värker nog till och med mer än det blöder. Och sen börjar det pulsera också. Jag tror jag stod i nästan en halvtimme och studsade som en känguru med kaninmani.
(Jag tyckte det kändes snällare mot kunderna att studsa, jämfört med att skicka dem raka vägen till hörselmottagningen på östra...)
 
Jag ville skrika. Högt. 
 
Men man är ju viking... (så jag böjde mig dubbel, mumlade några väl valda ord om hin håles avkommor och deras mögliga fortplantningsorgan, reste mig upp igen och började gå högt och jämfota fram till kassan... Läs: jag studsade runt som en dopad hare och bet mig i tungan för att inte skrika)
 
Vad gör man väl inte för kunderna?
 
Kunderna som besviket säger saker som "Men... jag som ville handla av dig" när man precis ska gå på rast.
Kunderna som tar med sig en dunk spolarvätska till kassabandet och lurar ansiktet av en när man försöker slå in varan (som vi inte har i sortimentet) manuellt och ringer kollegan för hjälp.
Kunderna som upplyser en om att det står saker med gamla datum i kylen, men är precis lika glada ändå.
Kunderna som ger en komplimanger som "Du är nog den gladaste kassörska jag någonsin träffat" bara för att man tog sig lite tid att prata med dem.
 
Eller de som ber om råd om vilken frisyr de borde klippa sig i, gillar ens hårfärg så mycket att de också vill ha den, frågar om man vill ha en katt eller bara är allmänt trevliga.
 
Kundkretsen på mitt jobb är nog en av de mysigaste jag träffat på. Så snälla och omtänksamma om både varandra och personalen, och så himla trevliga att varje dag på jobbet alltid ger mig minst ett leende på läpparna till följd av en komplimang, eller bara vetskapen om att jag så naturligt föredrar att berätta för en kund om det är något jag lägger märke till hos dem som jag gillar.
 
För vem blir ledsen av att man påpekar att ringen de bär är vacker?
Vem blir sårad när de får höra att hårfärgen de har är jättefin?
Vem tar illa upp av att man berättar att man tycker deras vinterkappa är underbar?
Vem känner sig stött av att man då och då talar om hur mysiga kunder vi har i butiken?
 
När komplimanger kan komma ur hjärtat på någon så, så är det inte konstigt att man känner sig sedd och gladare. Känslan av att vända det där surmulna, stressade ansiktet till ett leende, bara genom att våga skoja lite eller berätta att jag tycker den där frisyren är grym, är en känsla som får mig att le ända in i själen.
 
Våga fråga hur läget är, och våga svara sanningsenligt. 
Våga påpeka att jackan hade jättehäftiga knappar, eller att den uppenbara tacosmiddagen skuuuulle kunna vara... pannkakor..?
 
För att ett skämt kan vara så underskattat. Det är klart det faller platt ibland, om någon på allvar tror att jag verkligen menar att det går att baka kakor med diskmedel, en tandborste, lite bakpulver och smör...
 
Men de gånger det inte faller platt, så går kunderna på Almedal ut ur butiken med ett leende på läpparna. 
Man lär sig vilka kunder som uppskattar det, och vilka som bara vill ha sitt kvitto och gå. 
 
Men när jag sitter där och ser människorna som lämnar butiken fortfarande leende från kommentaren de hörde i kassan så tänker jag att jag hellre alltid gör ett försök att ge dem en trevlig och positiv upplevelse än att bara sitta på min stol och se dem passera kassalinjen.
 
För vilken butik vill jag komma in i? Den där det syns att kassörskan älskar sitt jobb och människorna hon möter, eller den där det sitter en robot i kassan som sliter pengarna ur handen på folk och mumlar nått osammanhängande om att fryspåsarna är slut, stolen är obekväm och dessutom var rasten för kort..?
 
Den första. Den butiken vill jag komma in i. Den butiken vill jag jobba i. Den butiken ser jag också till att jag jobbar i. För ett arbete blir inte roligare än man gör det.
 
Precis som livet. Hur man väljer att tänka och agera är det som gör livet och dess mysterier till vad det är.
Det går inte att skylla på andra. Eller på en dålig dag... Eller ens en dålig vecka eller taskig uppväxt, dåliga erfarenheter eller elaka människor. 
 
Det är alltid VAD MAN SJÄLV VÄLJER som formar hur man mår. Väljer man att sprida mörker och hat omkring sig och går runt i en offerkofta och är allmänt egoistisk är det också det som studsar tillbaka på en. 
 
Väljer man att handla utav kärlek är det precis samma sak. Offerkoftan faller. Och det är så skönt när den gör det.
 
För då kan inget annat än kärlek släppas in. Men man måste välja det själv.
Och hålla fast vid det.
 
Ibland dyker det upp människor som gör det lättare att hålla fast vid kärlek. Idag hade jag ett samtal med en utav dem. Azalea. <3 
 
Idag är det 17 dagar kvar till jag får se henne igen. Den 25:e lyfter flyget mot Sarajevo.
 
Jag har inte fattat att det är på riktigt än.
Men det börjar närma sig.
 
Och planerna för framtiden bara ökar och ökar. Och det känns så himla fantastiskt. 
Att jag ser en väg, att det är min väg, och att jag bestämmer vilken vägen blir. 
 
Känslorna kan jag inte bestämma över, men jag kan se till att göra saker som får mig att bli glad. Att stå framför Annies och Kims kamera gör det. Att fotas, se bilderna på den vackra människa jag blivit och känna att det syns till och med på en tvådimensionell kopia i stillastående format. Det är något magiskt med det.
 
Att sitta på hästryggen och känna hur musklerna i ryggen hos hästen samarbetar med mina ben och skapar perfekt harmoni och balans är samma sak.
 
Det går inte att beskriva. Livet må gå upp och ner och tycka om att slå mig väldigt mycket, men faktum är att jag struntar lite i det. För jag har hästar mindre än tio minuter hemifrån, och vänner som inte skulle tveka en sekund att fånga mig om jag faller. 
 
Var jag än vänder hjärtats blick så ser jag vänner idag. Det är skönt. (och då gör det inte så mycket att vartannat ord som lämnar min mun inatt är en svordom över att jag säkert för tusende gången tryckt ner fel finger på tangentbordet...)
 
Tack allihopa för att ni finns där. <3 Godnatt.