Varning för bitterfittigt inlägg!

För nu är jag faktiskt lite bitter.

Tre gånger i rad har jag rest mig som en jävla gummidocka.
Ställt mig med båda fötterna på jorden och kommit i balans.

Inget kan heller hindra mig från att göra det igen, för människor som du förtjänar att någon finns där.

MEN INGEN JAG ÄLSKAR KAN SLÅ UNDAN BENEN PÅ MIG TRE GÅNGER I RAD UTAN ATT JAG REAGERAR.

Jag är tacksam för att jag får finnas där, och det ger mig styrka att se dig då och då, som i lite mer än aldrig.
Och det gav mig styrka att veta att det fanns någon som brydde sig, som jag kunde höra av mig till oavsett om solen sken eller åskan skrämde livet ur mig.

Vad som inte ger mig styrka, utan istället gör mig bitter, är detta:

I snart två år har det funnits någon jag kunnat dela problem och skratt med varje dag. Sen om det var sms, eller telefonsamtal eller att få ses spelade ingen roll.
Men du fanns där i nästan två år.
Eller någon fanns där.
Wendelsberg och Norge vimlade av vänner som fanns där varje dag.
Men den som står mig närmast och fått veta mest är du.
Jag saknar den kontakten.
Jag går så gärna vid din sida och håller dig i handen och är lycklig för din skull när det går bra för dig, eller lånar ut min axel när tårarna rinner.
Just nu känns det som om det bara är då jag får vara mig själv i din närhet, så är det verkligen så konstigt att jag tycker det är skitjobbigt att lämna Norge, och den enda som kunde tänkas förstå har så fullt upp med sitt liv att det är jobbigt att svara på sms?
Och är det verkligen så konstigt att jag blir bitter när jag gick från daglig kontakt till nästan ingenting och ska finna mig tillrätta i en stad samtidigt som jag ska ta hand om mig själv och jobba?

För jag förstår att jag är bitter, och att det kan stjäla energi.
Jag vill inte vara bitter.

Men det stjäl min energi att bli dissad så fort du har det bättre. Även om du kanske inte gör det medvetet och även om jag förstår varför, så känns det fruktansvärt mycket i mig.

Tack och lov så var jag på möte igår.
Båda mina ben står på marken nu, och jag har nog aldrig älskat mig själv så här mycket förut.

Igår tände jag tre ljus.
Det första var för mig. Från det ljuset tände jag två ljus till.
För dig och henne. För jag tror, hoppas och tänker på er.

Men jag önskar du kunde finnas där och hålla om mig när jag har det svårt också. Och jag önskar du kunde minnas vad vi delade och visste hur mycket det betydde för mig, istället för att förpassa det någonstans i bakhuvudet och få det att verka så litet.
Jag vill inte såra dig, och om du läser detta så hoppas jag att du inte tar illa upp.
För jag skriver det här för min egen skull. Inte för din.

För det måste ur mig. Jag vill inte bära på det längre.
Det som gör ont är att jag älskar dig nästan lika mycket som mig själv.
Du är den bästa vän jag någonsin haft, och någon jag vill ha kvar i mitt liv
Och jag har fått insikt i att även om jag förstår dig har jag all rätt i världen att känna de känslor jag gör.
Jag tänker inte ta ifrån mig den rätten.
Nu känner jag.

Det gör ondare än jag trodde. För jag trodde inte du skulle behandla mig så. Jag trodde inte du skulle gå in i ditt eget liv så mycket att du missade att jag också var en del av det.

Eller som jag skrev: Du är nog den enda människa jag känner som är lika farligt egocentrisk som du är korkat osjälvisk

Imorgon bitti åker jag till stockholm, och blir borta till torsdagkväll.
Sen jobbar jag fredag, lördag och söndag.

Det ska bli skönt att åka iväg.

Om ni undrar hur det är med mig idag kan jag avslöja att det faktiskt är ganska bra. Jag har nog aldrig förut känt mig så här stark.

Jag vet att jag kommer fortsätta resa mig som en gummidocka.
Och jag står med båda mina ben på jorden.
Älskar precis lika mycket som förut, och låter det vara vad det är.

Just nu sitter det inte i bröstkorgen längre i alla fall.
Slarva inte bort nyckeln. För den ligger hos dig.

Jodå... det är skitkul att åka bergochdalbana... fast jag är inte en av de som tycker det...

Back to work, lazy bastard! And stop Whining, Idiot!
(Om någon frågar: Jodå... vände man upp och ner på mig skulle det rinna hallonsylt nerför/uppför halsen)

Knak.

Fy fan.
Någon borde talat om för mig att jag inte skulle vända huvudet åt vänster.

Det knakade till mellan skulderbladen och nu har jag så ont att det är svårt att andas in.

Ja, om inte det här går över åker jag och kollar upp det.
(Ja, det gör så ont)

och ja, jag talar om ifall det blir bättre.

Hoppas ingen tror mitt liv är tråkigt, för det är det verkligen inte!
Maaaaaat!

Baj bajj!

Empati...

... är inte det enda du känner när det gör ont att inte höras vid för att du saknar.
Det är kärlek.

För någon vecka sedan fick jag höra något som fick mig att ändra mitt beteende, och nu har mina tankar klarnat avsevärt.

Du satt i min bröstkorg utan att veta om det. Jag visste inte ens om att jag gjort en bur av mina revben, men märkte det fruktansvärt tydligt när du började såga dig ut.
Jag vet inte vad som gjorde ondast.
Att ge dig nyckeln så du kunde öppna dörren istället,
eller att jag låste in dig utan att veta om det.

För du är den största skatten jag har, och det är klart som fan att man vill låsa in sina värdeföremål.
Men nu står dörren öppen.
För det är inte rätt att låsa in hopp, kärlek, vänskap, trygghet och värme.
Sådana skatter är till för alla.

Jag förstår igen.

Och jag står igen.
Men nu vårdar jag min skatt istället. Polerar och slipar guld och ädelstenar så de blänker och skiner när någon vill ta del av dem.
För det är trots allt en av sakerna jag vet hur man gör.
Skattkammaren är ett öppet rum och jag är glad att jag gett dig nyckeln.
För det är du som bestämmer när du vill vara där, och vem som ska bländas av din gloria

Det är så det ska vara när man älskar.
Det ska finnas rum utan galler.
Och finns det en nyckel ska den ligga hos personen som bär namnet på dörrskylten. Inte hos den som bär rummet med sig.
Mitt liv har lärt mig att det är då en relation blir destruktiv, och man tar energi av varandra istället för att ge energi

Jag är glad att jag insåg det i tid den här gången. Och jag är glad att du började såga dig ut, så jag insåg att du satt fast.
För även om det gjorde ont att ge dig nyckeln så är det mer värt för mig att vi umgås på lika villkor än att slå mig själv i hjärtat.

NU ger du mig styrka och kraft igen när jag träffar dig, och jag känner inte längre att jag trycker bort mig själv i din närvaro. Det tar ingen energi att umgås med dig. Det ger energi att kunna finnas där för människor som sprider så mycket gott som du.

Men jag skulle inte kunna finnas där för dig om jag inte i första hand fanns där för mig själv.
Och det gör jag.

Nu ska jag ägna mig åt jobbet en stund.
Sen ska jag hem och byta tröja!
(Nej, jag har inte drällt på den... jag har bara tagit fel färg)

Sushi till lunch? Det är ju också en tanke...
Baj bajj!