Att ta dagarna som de kommer

 
Ibland går tiden jääääättefort. Som när man kikar tillbaka och inser att Isle of Lime Echo Edition nu är mer än ett år gammal! Hjääälp!
Han var ju valp ny... never mind. Det är han fortfarande.
Då är det mer intressant att se på vad som hänt de senaste tio åren i mitt liv. 
Bilden ovan visar mig. Den första är från i år. Den andra från 2008. 11 år. Ingen enorm förändring på hur jag ser ut. Inte som jag själv kan se åtminstone.
 
Men jag känner skillnad. Man blir stelare ju äldre man är. Så är det ju. Jag märker att jag inte orkar lika mycket. (Och så är jag ju sjukskriven därutöver)
Men nu är det åtminstone på gång. Jag har fått byta handledsstöd och kan använda handen lite smått. Och har en drös övningar jag måste göra varje dag.
 
Och så har jag en hund. Han brukar prata med mig rätt ofta. Väldigt sällan med skall. Utan mest med handling. Exempel på detta?
Han talar gärna om att han nästan dööööööör när vattnet tar slut i skålen också. Då puttar han runt med skålen på golvet tills man ser den, gärna medan han kryper/ligger ner, och så knorrar han.
Det gav upphov till smeknamnet Knorrbollen.
 
Han är inte sen att tala om ifall han vill gå ut. Eller smaka på något. Eller kramas...
 
Då har man inte mycket till val. :) Bara att lyda! :)
 
 
Vi har haft helt fantastiska dagar här den senaste veckan. Det har varit snö och solen har varit framme. Jag älskar när det är snö! Det är så ljust och fint och att se hur Yoshi leker ger mig såna leenden och skratt att alla de där gångerna han råkar dra omkull mig eller är sådär galet valpyster liksom får vara värt det. Det har varit minst sagt knepigt att hålla handleden ur vägen och se till så den inte skadas mer. Jääääääätttemycket godis och iskalla händer. För man får inte på sig vanten när de där stöden sitter på. 
 
Trots det har vi varit ute han och jag. och han har skuttat runt i snön, grävt och kört huvudet så långt ner i varenda snödriva han kunde hitta att jag ibland inte kunde se honom. Så lyfter han på sitt huvud och tittar på mig med de där stora bruna livsglada ögonen. Då går det inte att vara annat än glad.
 
 
Idag har vi suttit och spanat genom fönstret, de fyrbenta och jag. Mest de fyrbenta. Jag satt och försökte läsa.
 
 
 
Jag borde verkligen inte sitta i fåtöljen när jag försöker läsa. Det är trångt när 31 kg hund också vill vara där.
 
Överlag? Idag har varit en ganska bra dag faktiskt. Smärtan har varit hanterbar, hunden och katten har inte försökt riva lägenheten och ... Helt ärligt... Visst passar jag himla bra i Ronnies...öh... jag menar min... Hoodie?

Att leva med en hund

För er som lyckats missa det så blev jag ju med hund igen förra året. 
Stumle fick en lillebror (som snabbt växte om honom) 
 
Och allt det där jag saknat så mycket fick jag tillbaka. Plus lite till. Yoshi är en helt fantastisk individ och att få vara med om den här resan emd allt vad den innebär är så underbart att det inte går att beskriva med ord. 
 
Därför ska ni få se det själva.
 
Det där med att han gör allt för att få vara nära. Hur snabbt han lär sig och hur grym han är på att anpassa sig efter alla nya situationer som uppstår
 
Hur han dag för dag utvecklas och blir bättre och bättre på att låta bli att jäklas med katten (som i sin tur nu för tiden har en vit rand på huvudet för att hunden varit klumpig, och ändå hänger han gärna med Yoshi)
 
Den där udda stilen han har... Hur han tar upp heeela soffan när han vilar och hur han studsar som en boll varje gång man kommer hem. Som om han vore två olika hundar.
 
Åh, javisst... han fäller också. En jävla massa. Men det gööör inget.
 
För han är bäst. Han är överallt och ingenstans och vill alltid vara nära. Är man ledsen så kommer han med sin leksak, eller så lägger han sig rakt ovanpå en.
Underbara vackra Yoshi!

Mitt första silversmycke!

Nu har det börjat! 
Första dagen på smyckeslinjen är avklarad! 
(gissa vem som hade svååårt att sova i nättras?)
 
Det visade sig att vi bara är tre stycken som ska gå denna termin. Det klagar jag inte på! För det innebär att vi kommer få mycket mer tid och större möjligheter att lära oss mer!
 
Efter en väääldigt kort genomgång så fick vi vasitt kompendium med information om metallerna vi ska få arbeta med, en lista på vilka verktyg och metoder vi kommer använda oss av och var man kan hitta de material vi behöver.
Så efter att ha använt en ringmåttsats och kollat storleken på alla mina fingrar så fick jag sätta mig och räkna ut hur mycket material jag behövde för att göra en ring till det fingret jag valt. (Nu visade det sig att fem av mina fingrar har samma ringstorlek, så jag satsade på den).
 
Sedan skulle jag såga ut materialet som behövdes för att göra min ring (vi utgick från en silverplåtbit)
 
När jag kommit så långt och stämplat silvret med datum, ort och sterlingstämpel såg det ut såhär:
 
Silvret är inte blått, utan det sitter plast på för att skydda ytan mot repor.
Så skulle biten jag sågat ut filas för att få bort de värsta ojämnheterna, för tro mig, det var inte särskilt rakt... 
 
Därefter var det dags att slå/banka ihop det till något som var någorlunda likt en ring...
(Min såg ut myyycket mer som ett D än som en ring, men det var visst ingen dålig sak förstod jag när det var dags att löda.)
 
Jag kan avslöja att jag tycker att lödning är lite läskigt. Men jag kommer vänja mig. 
 
När ringen väl var ihopfäst så var det dags att forma den... Ett D är ju inte riktigt önskvärt att ha på fingret... 
 
Formningen sker med hjälp av en plasthammare och en konformad metallpinne, och som ni ser så kan man inte direkt säga att ringen är jämn i kanterna efter lödningen, så det blev en del att slipa, men till slut så var kanterna jämna.
 
 
Det som händer när man slipar kanterna är att när metallen blir varm så böjs kanterna utåt, sådär så den plana ytan blir lätt U-formad. 
Så det får man också slipa bort. 
 
När jag slipade insåg jag att jag tyckte ytan faktiskt var både mycket vackrare och mer praktisk (om man planerar att använda ringen mycket) än en blankpolerad yta. 
 
Silver glänser otroligt fint blankpolerat, men den ytan jag slipade fram fick mina tankar att vandra till vågblänken på havet. Jag älskade att det inte var helt blankslipat, men tänker inte att alla mina smycken ska bli så för det, utan jag känner att jag även vill göra helblanka varianter.
 
Denna ring blev inte det dock. Och gissa om jag blev häpen när jag insåg att det gick mycket fortare att göra än jag trodde från början! 
 
Så redan första dagen på smyckeslinjen har resulterat i ett smycke. I silver. Som sitter på mitt finger. Och jag är riktigt stolt.
 
 
Ser ni vågornas blänk? :)