Dag 10 - Det här hade jag på mig idag

Hmm... Ja ni...
Det KAN ha varit en elvisperuk, britney spears-sminkning, lösnäsa, pippi långstrumps skor, Nils karlsson pysslings kofta, en batong, solglasögon, sockerbitar, hö-nätstrumpor, bajspåsar och ett hundtäcke...

MEN:
Det var/är det inte det... (och tur är väl det måste jag säga, jag hade ju inte sett klok ut!)

Nä. Idag har jag på mig kläder.
Vanliga kläder. Med andra ord är det rätt ointressant.

Så nu ska jag återgå till att göra ingenting.

Dag 9 - Min tro

kallas Kärlek.

Jag är religiös, men har ingen religion.
Jag tror på många saker.

Däribland en styrka man inte kan få inifrån.
Man kan få mycket inifrån, men ingen kan bli komplett utan att beröras av kärlek.
Att älska och älskas gör så stor skillnad.

Med risk för att låta motsägelsefull vill jag säga att kärlek är något vi alla har inom oss.
Genom motgångar och medgångar följer den våra steg, och ser våra val.

Den ser så djupt inom oss att om vi inte är vän med den kommer den göra ont att titta på.
För inom en del av oss finns även ett hat.

En del av oss väljer att låta hatet växa, genom att välja osunda relationer, (inte minst till sig själv) och vägra låta kärleken ta plats, för det är så mycket lättare att hata.
Andra väljer att göra det motsatta. Att ge sig tid att göra saker som bygger upp och stärker kropp och själ.
Låter kärleken växa trots motgångarna.

Mycket har hänt mig genom åren. Fast jag inte blir mer än 26 i år, så kan jag känna mig som om jag vore över hundra ibland.
Sen kommer det dagar då jag undrar över vad sjutton jag håller på med, för jag känner och beter mig som ett litet barn utan mamma, mitt ute i skogen.

Ibland tar det ett tag innan jag ser att jag faktiskt står där mitt ute i skogen och är vilsen, men inte är ett barn. Att jag faktiskt egentligen har den kunskap och de redskap som krävs för att överleva själv, och att det är därför det inte är någon mamma där.

Ibland blir jag arg för att det är så. Att det är upp till mig, när så många andra kan glida på räkmackor och få allt på silverfat.

Men så tänker jag att de som har det så aldrig heller kommer kunna lära sig vad livet innebär.
De kommer inte veta vad kärlek verkligen kan vara, för de har aldrig behövt den i motgångar.
En del av dem vet inte ens hur man älskar sig själv, och lever i en materialistisk värld, där prylar och ting är allt de behöver för att känna sig... påfyllda?

Och så tänker jag på dem som istället ligger utan mat och vatten och inte har någon annan att skylla än sig själv.
För i slutändan är det ändå så.
Det är upp till oss själva vad vi vill ha ut av livet.
Därför väljer jag att tro på kärlek.

Att låta den växa och stärka mig i mina val och vägar.
Att låta den hjälpa mig läka de sår jag fått, och framför allt att dela med mig av den.

Så även om jag är bitter ibland, eller arg ännu mer sällan, så finns det, långt inne i mig, något som får mig att ändå älska.

Att inse att ett fall kan vara att landa tungt, och sedan starta om på något nytt och bättre. Det väljer jag att tro på.
Alla har vi ett val när vi möter livets berg och dalbana.
Jag väljer Kärlek. Vad väljer du?