Kalldusch!

Hett som in i helvete!

Jag och Azalea fick tokryck inatt. Vi kunde inte sova. Det var för varmt. Så vi tog en dusch.
En kall dusch.

OCH NU: Är jag Skitarg!!!
Den här datorn är dum. (Tro mig när jag säger att varje jävla bokstav är inhamrad med ett knytnävsslag)
Jag hatar den här maskinen.
Jag borde ta en paus.
Hejdå.

Fara å färde!

Just nu åker jag berg och dalbana emotionellt....
Och det går fort som fan.
Ena stunden kan jag sitta i en kurva av skratt och i andra stunden är det en lång uppförsbacke av ilska för att sedan hamna i en nedförsbacke som går så fort att tårarna bara rinner innan jag hinner fatta hur det gått till.

Jag har svårt att hålla in mina tankar om nätterna.
Det handlar om att flytta.
Det handlar om minnen.
Om att säga hejdå, och att leva sitt eget liv.
Om att inte vilja vara en börda.
Det är glädje över alla fina stunder jag haft med alla underbara människor och alla fina kommentarer och komplimanger som helt plötsligt kan överfalla en utan minsta förvarning.
Det handlar om hur jävla svettig man blir i ett rum där väggarna andas vatten, och hur irriterande det kan vara när privatlivet står på sned.


Igår hade vi 38 grader i skuggan.
42 i solen.
Jag släpade mig in i duschen. Det hjälpte inte.
Jag gick ut... och in igen. Helvete vad varmt det var.
Så målade jag en tavla på en katt.
Och läste ut två böcker.
Och skrev en halvtaskig dikt.

Den har inget namn ännu, men här är den:

Heading to a life so distant and unknown
Will you be there or will I be alone?
If someone saw my heart right now, they would get an ambulance
It's beating way to fast, 'cause I don't know this dance
And I don't wanna put my problems on the shelf
'cause I know that it equals digging a hole under myself.

It equals making an early grave
shutting up and putting things in that secret cave
Hiding myself under that hood
Instead of changing things I could

I don't mean changing things in me
'cause I am more than I ever thought I'd be.

And I don't mean changing things in you.
It's not up to me to do.

What I mean is accepting the fact that I'm afraid
that I don't deserve a home of my own and getting paid
I'm afraid that my journey to that future isn't yet over by far
I'm afraid that I have to live my life all over again scar by scar.
I'm afraid that I'll get lost in my past
Instead of trying to enjoy each moment as the last

I'm not afraid of being alone
'cause I do very well on my own.
And I'm not afraid of being apart
'cause you will allways be in my heart

I am afraid there is place where I belong
And I'm afraid of when RIGHT! goes wrong...

That's my inner battle every night
That's what my mind has to fight
Everytime I go to bed
I wish I was sleeping instead

I wish that every word I wrote
Could take away the screams in my throat
And I wish all the words I say
Could tell you how I feel today

I'm hiding to much inside
'cause I wanna spare you from this nightmare rollercoaster ride

I am aware that I have a choice
Either I scream now, 'til I lose my voice
Or I try to ease the preassure on my chest with a song
before the feeling grows to strong
'cause I know that when I sing
The future seems to be a so much brighter thing
And the past is left behind somehow
'cause singing brings me to the moment called here and now

Jag låter den texten säga vad jag har på hjärtat för idag. Saknar er. Undrar när vi ses igen.

Fan heller att jag ska avsluta med något bittert...
Så här ligger det till:
Jag är cirka skitglad också, för ett kontrakt på lägenhet i Göteborg närmar sig med stormsteg.
Ser ut att bli Aprilgatan 46 i Kortedala från och med senast första oktober, men möjligtvis ännu tidigare...

Så, livet är på väg mot mig.
Ett riktigt liv!
Jubla!!!!

Jag skulle vilja skrika!

När jag håller käften.
Jag skulle vilja hålla käften när jag skriker.

Jag skulle vilja gråta när mina tårkanaler är torra.
Jag skulle vilja skratta när tårarna rinner längs med mina kinder.

Just nu vet jag inte vad jag vill, hur jag mår eller vad jag gör känns det som...
Jag känner mig bara fruktansvärt vilsen och liten.

Poets of the fall säger det nästan lika bra som jag känner det:


Song: Where Do We Draw the Line by: Poets of the Fall


On your palm an endless wonder
Lines that speak the truth without a sound
In your eyes awaits the tireless hunger
Already looks for prey to run down

So why do we keep up this charade
How do we tell apart the time to leave from the time to wait
What does tomorrow want with me
What does it matter what I see If it can't be my design
Tell me where do we draw the line

The dance of flames and shadows in the street
Make poetry nobody's ever heard
The weight of loneliness stands on your feet
The cage already there around the bird

So why don't we join the masquerade
Before it all falls apart before our love becomes insatiate
What does tomorrow want with me
What does it matter what I see
If I can't choose my own design
Tell me where do we draw the line

Where's the cooling wind
Where's the evergreen field
Where's my mother's open arms
Where's my father lionheart
S'like the sun's gone down
Sleeps in the hallowed ground now
With the autumn's browns leaves
With the one who never grieves

What does tomorrow want with me
What does it matter what I see
If we all walk behind the blind
Tell me where do we draw the line
Whatever tomorrow wants from me
At least I'm here, at least I'm free
Free to choose to see the signs
This is my line


Imorgon ska jag upp rätt tidigt...
Tåget går 08.11. Så vad fan gör jag uppe så här sent egentligen?
(Om jag visste det skulle jag förhindra det och se till att ligga i sängen istället.)

Idag vet jag verkligen inte var jag har mig själv, och hur mycket jag än letar kan jag inte hitta mig. Inte ens på toalettgolvet, även om jag är ganska säker på att jag varit där idag...
Ja ja... jag är ett patetiskt gnälligt offer idag, och jag vet om det.
Och jag ska upp från det här. Det finns folk som har det värre. Jag är min egen värsta fiende.

Så jävla sant.
När jag är nere och deppig kommer jag med en jävla spegel som visar hur idiotiskt det är att sitta och tycka synd om mig själv bara för att dagen varit pissig. En spegel med åt helvete för många förslag på bättre aktiviteter.
Jag blir så arg på mig själv då. Jag vill ju bara få gråta ut skiten.
Okej, att tycka synd om sig själv är inte det bästa man kan göra, så långt är jag helt okej med den här jävla spegelbilden, men ibland trycker jag upp ett smil i fejjan fast jag bara vill ligga ner och släppa ut allt.

Idag är en sån dag. Jag vill bara ligga ner och gråta, och när mina ben vek sig när jag var på toaletten förut ville jag bara ligga kvar och vara ledsen.
Jag ville gråta alla de tårar jag aldrig släpper ut, men nog fan tog jag tag i handfatet istället och drog mig upp på fötter. Ögonen var fuktiga och det rann, men jag torkade bort skiten och fortsatte packa och städa.

Dessutom har jag gjort mig av med en massa onödiga kläder (Halva garderoben)
Fråga mig inte hur... Tänkte att det var lika bra när jag ändå är på stäng av eller sluta fungera humör.

Om fem timmar ska jag gå upp igen.
Som vanligt då.

Nu vill jag ha en kram. Jag vill inte gråta och jag vill somna när jag lägger huvudet på kudden.
Kanske en av de tre går igenom.
Gråta kommer jag göra. Somna är det värre med.
Men kramen kanske går igenom.
Jag hade kramat dig om jag kunde.

Vilsen liten Gnälg säger over and Out...