Om två promenader

Det är alltid roligt att springa i skogen med Annie... Då är man aldrig ensam om att hamna på de mest konstiga, knasiga ställena i de mest yoga-aktiga positionerna-
Och så var det det där med platserna man får se! Nu är det sommar i Göteborg och jag njuter för fulla muggar av min semester. (Sitter framför datorn och redigerar, och packar inför min vecka på Gotland)
Jag älskar verkligen min kamera. Alla möjligheter den ger mig att se allt som är här och nu. Fånga det och dela med mig av det.
Som att fånga när solens sista strålar smeker gräset där man går (eller ligger platt på marken för att fånga det)
Bilden ovanför blev en riktig favorit. Den speglar så mycket av vad sommaren är för mig. Det där ljuset man liksom inte ser under resten av året. Gräset som svajar i vinden och smeker ens ben och fötter där man går. Som om man vore i himmelen.
Och nu... nu är det bara några dagar innan jag tar djuren med mig och åker mot ön igen för att träffa de bästa!

Små shopparna och marsipansommarstången på jordgubbsängen

Idag vaknade jag, efter att för första gången på flera månader ha sovit i mer än sex timmar i sträck utan uppehåll!
Jag var lagom förvirrad när jag slog upp mina bruna och tittade rakt in i hans klarblå medan han strök mig över pannan och frågade om jag ville ha scones.
 
Och det vill jag ju!
 
Igår var det midsommarafton.
Dagen innan kom jag hem från jobbet vid elvatiden, och det var bara att gå och lägga sig, för igår stod min väckarklocka på halv sex på morgonen.
Det blev inte många timmars sömn, eftersom det var svårt att varva ner och så körde jag den där vanliga visan, att vakna varannan timme och gå på toaletten. (den där visan jag inte gjorde inatt)
 
För kvart över sex kom Annie hit och det bar av mot Ullared. Och vilken dag jag hade sen! Hela dagen var fylld med fart och fläkt och skratt och glädje. 
Så som det ju ska vara, och jag undrar om det fanns ett enda samtalsämne vi inte vidrörde.
Medan vi var iväg och plågade våra plånböcker stod pojken hemma och bakade,och klockan två beegav vi oss hemåt.
 
När jag väl kom hem insåg att jag inte ens handlat så mycket att jag behövde bärhjälp... och att det enda jag faktiskt köpt till mig själv var ett regnställ, en tröja, underkläder, en nageltång och en pincett...
Resten var till andra. Katten fick mest.
 
Så fort jag kollat igenom allt en gång till så satte jag mig intill pojken i soffan... sen minns jag inte så mycket på en halvtimme, för jag är rätt säker på att jag somnade där i soffan.
Och sedan var det upp och igång igen som gällde. Mot Bohus! Mot bästa bohusmamman och Annie!
 
Där åt vi, och skrattade så tårarna rann, jordgubbarna sprutade ut ur öron och näsa och jag drack inte ens upp mitt kaffe! Midsommarstång hade vi också... En liten grön marsipanvariant. Mitt i jordgubbarna satt den.
 
Och vet ni? Vi höll nästan på att glömma att dansa runt stången! (men som tur var hann vi komma på det innan jag och Ronnie åkte hem, så vi skuttade runt en mamma med en jordgubbsskål och en marsipanmidsommarstång och ett något förvirrat uttryck i ansiktet medan vi sjöng våran nypåfunna variant av små grodorna, som vi hittat på i Ullared)
 
Eller... Små shopparna blev det. (och Ronnie dansade inte, han stod och glodde och skrattade)
 
Kvällen blev fantastisk, och inte regnade det heller... Så med ett leende på läpparna, magen fylld av tårta och jordgubbar och grillad fläskfilé satt jag och njöt medan solen sjönk över horisonten...
Och nu... Nu är det dags att äta scones! Äpplescones. Sedan ska vi iväg på äventyr jag och Ronnie. Till Freeport. Ja, och sen ska vi gå och se på bio ikväll! 
Vilken underbar midsommar!!!

Jag... i bilder.

Jag satt just och funderade över vem jag är och vad jag tycker är viktigt i livet. Inte för att jag inte vet vem jag är, eller är osäker på vad jag tycker är viktigt. För jag vet precis vem jag är och vad jag bryr mig om. Och tänker att så mycket jag kan vill jag dela med mig av den jag är.
Hon som alltid försöker fånga dagen och ta tillvara på guldkornen... (eller vara ett av guldkornen på någon annans dag... och det verkar ju ha pågått en stund om man tittar på bilden här nedanför)
Vad jag tycker är viktigt i mitt liv är det som spelar roll. Det är det jag lägger ner min tid och min energi på. De ställen där jag känner att jag hör hemma och trivs som bäst. Som i stallet. 
Eller de gånger då jag är som mest tacksam och rörd. Många gånger har det varit på hästryggen. Det har att göra med att hästen är där och då, och ger tillbaka och speglar allt som oftast det jag själv gör. Ger lika mycket som jag och det är så tydligt att kommunikation är något som sker från två håll. Men också när jag oväntat får en gåva av någon som lagt ner sin tid eller energi på att faktiskt visa hur mycket den bryr sig. Det där mamma och pappa sade när man var liten, om hur fina teckningarna var. Det är ju faktiskt sant. De gåvor någon lagt ner mer tid och kärlek än pengar på är värda så mycket mer. Ponchon på bilden ovanför är ett exempel på detta. Och så har vi den andra sidan av det där med gåvor. Den när man ger själv
När man går runt i butikerna på stan... Eller sitter och tecknar., och helt plötsligt hittar ett motiv man vill ge bort. Eller ser något och kommer att tänka på en person och inte kan gå ut ur butiken förrän man fått med sig det hem, så att man kan ge bort det. (givetvis inte om det är något som gör en utfattig eller riskerar att förstöra ekonomin, men ibland ser man såna där småsaker... om man inte går runt på Gekås och ser MASSOR med såna saker)
Och det där med att våga bjuda på sig själv. Att våga vara den man är. Låta folk se hur knasig man kan vara. Jag umgås och är nästan bara runt människor som vet vem jag är idag. Om man bortser från kunderna i butiken jag jobbar då... Å andra sidan är jag inte annorlunda mot främmande människor jag möter i butiken jämfört med om jag möter främmande människor någon annanstans.
(tur att min chef vet vem jag är va?)
Det här med att vara i nuet. Att leva. Det är viktigt för mig. Att inte grubbla ner mig för mycket omkring varför den där kunden var så otrevlig, utan ta med mig de där tjugo andra kunderna som hälsade glatt och tackade för god service. Med det inte sagt att jag är oemottaglig för kritik, eller osårbar, för vi alla kan ha dåliga dagar och ta åt oss mer eller mindre av vad andra säger. Men det jag bär med mig när dagen är över (och jag svurit lite över varför man går in i en butik två minuter innan stängning och storhandlar med enkronor) är ändå de där fina mötena. Det jag väljer att älta om och om igen är alla de där bra sakerna kunderna säger. Alla de där minnesvärda saker jag får höra... (och ett och annat brottsstycke från dialoger man hör när man sitter tyst i kassan för att man inte vill avbryta sällskapet framför som just ska betala... Ni ANAR inte vilka samtalsämnen folk kan ha i en butik....) 
Jag har lyssnat till nervösa tonåringar som är rädda att de blivit med barn... och så var det de som bodde på tredje våningen någonstans och funderade över oddsen att en pansarvagn skulle komma körande in från balkongen, och om det gick att slå vad om en sån sak eller ej. Eller han som betalade utan plånbok, för att han swishade kunden efter i kön... som han inte kände... 
Och visst blir jag irriterad över varuberget som resulterat i att den där glaslampan ramlar ner och går sönder, eller att det tar sådan tid att betala med enkronor när summan är tresiffrig, och uteblivna nästa-kund-pinnar eller varor som inte läggs på bandet, men när jag gått hem för dagen blir ändå det mesta av alla de här mötena antingen ett minne att bevara och skratta åt för att de är just så tokiga att man inte tror vad man hör och ser, eller fina ord att komma ihåg i grå stunder
För grå stunder har jag också. Då vardagen känns tung och jag inte har någon som helst lust att gå upp ur sängen för att ryggen värker så att jag vill gråta, eller mensen slår till och skickar mig enkelbiljetter till uppkastningspositionen nedanför porslinstronen. Eller såna där dagar då det inte går att ligga kvar i sängen längre för att man är så uttråkad och inte kan somna om att dagen blir jäääättelång. Såna där dagar då man går upp och ser diskberget i köket, maten som borde lagas, hunden som ska ut och en enorm summa måsten som behöver bli gjorda innan det är dags att sova och man totalvägrar att göra dem för att man, på bekostnad av det goda samvetet, tar sig en dag heeelt ledig från måsten. (eller ja, hunden, maten och sånt kommer man ju inte ifrån, men det blir kanske inte alltid av högsta kvalitet)
Och just där och då är det jobbigt att inte räcka till det man hade tänkt. Men i efterhand ser man hur välbehövlig den där pausen var för en själv. Och att den behövs även för att det blir lättare att vara tacksam över alla de dagar man faktiskt är på topp, umgås med vänner, orkar och smärtor, astma eller annat inte hindrar en från att leva.
Alla de där stunderna då hunden smyger upp i knät och kramas eller man tar på sig den där enhörningströjan för att man har lust att bjuda andra på ett leende. Inte för att det känns som om de ler ÅT mig, utan för att det känns som om man sprider en gnutta glädje där man går, bara genom att ta på sig en tröja som avviker från mängden. Och om man råkar vara trettio år och kan gå runt med en enhörningströja, ett stort leende och ÄNDÅ visa sig vara vid sina sinnens fulla bruk och till och med hyfsat klok kan man dessutom slå hål på några stereotyper där man går.
För jag är allt det där. Jag har inga problem att bjuda på ett leende, vare sig om det handlar om att ge folk ett gott skratt, eller bara visa att jag bryr mig.
Medlar är något annat jag brukar göra ibland. Ofta är jag rösten mellan två som talar olika språk men egentligen vill gå åt samma håll. Och ännu mer ofta sätter jag upp en spegel när jag pratar med människor (ja, bildligt talat förstås) Inte för att jag inte vill se de jag pratar med, utan för att jag vill visa dem vad jag ser. Jag visar gärna vem jag är också, även om jag kanske inte lika gärna släpper människor inpå livet, men det är viktigt för mig att oavsett ämnet i mina samtal med andra människor jag möter, hur tungt eller jobbigt det än är, så vill jag att den där spegeln ska visa dem hopp och tilltro. Att de ska få känna hur det känns när någon ler på riktigt, tar sig tid att se, och faktiskt bryr sig. Och att allt det goda jag ser hos dem också borde vara vad de ser när de tittar i sin badrumsspegel där hemma.
Med det sagt är det såklart inte alltid jag lyckas. (det hade ju varit fantastiskt) Däremot gör det mig glad att veta att det där leendet jag gav till personen framför mig är ett äkta leende. Ett leende som bryr sig. Oavsett om jag har en dålig dag eller inte och leendet inte når ända till ögonen för att jag har en dålig dag eller har ont så finns det inte ett leende jag inte menar.
Och det här med djuren. Jag har alltid haft djur omkring mig. Att vara utan djur i min närhet skulle kännas otroligt tomt. De där lurviga, luddiga, skällande, gnäggande och jamande pälsklädda knasbollarna påminner mig som inget annat här i världen om hur viktigt det är att finnas i nuet.
Hur viktigt det är att släppa allt groll som varit och leva vidare i det som är. Även om livet är tungt för tillfället, eller de där tankarna inte vill släppa taget just nu, så kommer den stunden.
(fast jag kan ju inte säga att jag tycker det är tråkigt att jag inte förändrats sedan jag tog studenten dock)
Och det är konstigt att ju äldre man blir, desto roligare är det här med att ge. Inte ge bara för att ge, utan ge för att visa hur mycket någon betyder. Som 18.000 ord skrivna till en julkalender. Eller den där tesilen man råkade hitta när man går bland butikshyllorna. Eller barnbyxorna som råkade vara lite lagom billiga...
Eller det där hundgodiset man inte testat innan... Jösses vad man kan skämma bort djur kan jag tala om...
(och småbarn också för den delen)
Ja, allt det där... det är jag. Det där, och mycket mer (envis har jag också kallats vid mer än ett tillfälle, och knasig, knäpp, liten, tokig, galen, plutt, gnällig, bitter, argsint, taskig, dum, korkad, ful... ja... ruskigt mycket mer...) Men det jag bär med mig, och det jag vill stå för och försöker leva efter är hur viktigt det är att vara här och nu, att leva, se och älska det som livet bjuder på. Ibland kanske det inte går att göra på en gång, men när tiden runnit genom berg och dalar och floden flyter stilla igen så njuter jag till fullo av det landskap mitt liv har att bjuda på, och picknicken på flodens strand går sällan förlorad i längden. För alla de där bergen har jag klättrat över. Utsikten är minst lika fin på andra sidan berget som från toppen om man får med sig vad man ska titta efter. <3
Så rullar mina tankar denna natt... Nu har jag bara en sak kvar på hjärtat, och det är ett stort tack. Ett tack till alla er jag delar mitt liv med.