Orkar inte kämpa mer!
Jag har vänner, jag har familj. Jag är accepterad. Där.
Men så fort man möter en ny människa och visar att livet är en lek, inte rättvis alltid, men en lek, där det är meningen att man ska göra så gott man kan och ha så kul man kan, ser väldigt många ner på en som om man vore ett ufo.
Samma människor gör sedan lika dant som jag? Det förstår jag inte.
Jag är inget ufo, och jag ser inte ner på folk som försöker ha skoj. jag försöker hänga med.
Inte alltid är jag en tokig människa som har en massa hyss för mig... jag är faktiskt allvarlig också, och jag lyssnar när någon vill berätta något. Lyssnar intensivt och tar till mig historien som vore den min egen.
En sak många faktiskt kan... men en del tar det för långt med sig att de utan att tänka sig för sprider allt vidare. Om man kommer till någon i förtroende så ska det stanna där.
Jag berättar inte ens för min pojkvän vad en nära vän sagt till mig.
En del kan inte ens tänka själv och hålla tyst ändå. Så en del måste man be att hålla tyst. Alla människor är olika, så det är inget ont i det. Jag bara berättar hur det är.
vbnvbvbvbvbvb... sorry... hunden min kom och hälsade på i datastolen...
Nu ska jag gå ut och gå.