Orkar inte kämpa mer!

Hur bli man accepterad när man inte är som alla andra?
Jag har vänner, jag har familj. Jag är accepterad. Där.

Men så fort man möter en ny människa och visar att livet är en lek, inte rättvis alltid, men en lek, där det är meningen att man ska göra så gott man kan och ha så kul man kan, ser väldigt många ner på en som om man vore ett ufo.

Samma människor gör sedan lika dant som jag? Det förstår jag inte.

Jag är inget ufo, och jag ser inte ner på folk som försöker ha skoj. jag försöker hänga med.

Inte alltid är jag en tokig människa som har en massa hyss för mig... jag är faktiskt allvarlig också, och jag lyssnar när någon vill berätta något. Lyssnar intensivt och tar till mig historien som vore den min egen.
En sak många faktiskt kan... men en del tar det för långt med sig att de utan att tänka sig för sprider allt vidare. Om man kommer till någon i förtroende så ska det stanna där.

Jag berättar inte ens för min pojkvän vad en nära vän sagt till mig.

En del kan inte ens tänka själv och hålla tyst ändå. Så en del måste man be att hålla tyst. Alla människor är olika, så det är inget ont i det. Jag bara berättar hur det är.

vbnvbvbvbvbvb... sorry... hunden min kom och hälsade på i datastolen...

Nu ska jag gå ut och gå.

"Sitt fint"

Ibland känns det som om man vore en hund. Folk förväntar sig att man ska orka hur mycket som helst. En del förväntar sig till och med att man ska göra det utan belöning.

Jag och Harley

Jag orkar inte det. Nu är jag teaterledare i Visby och här på Hemse. Jag orkar nog terminen ut, men jag känner verkligen att jag tappar intresset mer och mer. Jag älskar mina junisar och teatern, men jag orkar helt enkelt inte längre. Jag måste börja koncentrera mig mer på att söka arbete säger de på arbetsförmedlingen. Som om jag inte visste det! Men jag har faktiskt ett ansvar emot junisarna, att komma dit varje gång och leda en teaterlektion/stund eller vad man nu ska kalla det. Alltför ofta blir jag där som ensam ledare.

Jag har snart inte tilltro till någon annan än mig själv. Jag vet att det finns några som säger att de står bakom mig, att de stöttar mig i allt, men frågan är hur långt de är beredda att gå.
Så många står upp för mig när jag är i deras närhet, och säger hur snäll och fin jag är, hur gärna de vill att det ska gå bra för mig, att de önskar mig allt gott och att de är glada åt att ha mig där, ha mig som vän eller som någon man kan komma och prata med...

Många kommer och pratar ut om saker, och jag vet hur gärna de vill ha någon som lyssnar, någon som inte berättar vidare, så jag kan helt enkelt inte säga: Nej, jag orkar inte lyssna mer.

För jag vet att det inte finns så många som kan lyssna utan att berätta vidare. Jag vet hur det känns att behöva någon man kan lita till, någon som inget säger. Så finns det dem personer som tror att bara för att man inte sagt att "det här får du inte säga till någon" är det fritt fram att berätta för hela världen.Lite måste man använda huvudet också.

Alltför få inser att det finns ett mycket känsligt inre hos de flesta människor, som gör dem oerhört sårade när de stött på såna personer som inte tänkte sig för. Som talat rätt ut om saker som de borde varit tysta om.

Jag vet att jag också snubblat fram ord jag inte borde ha sagt till folk. Sedan kommer man med en lam ursäkt. En del kommer med en lögn. Människor tar inte ansvar för sina handlingar nu för tiden. Jag gör det inte alltid jag heller.

Tänk på att det du säger till någon faktiskt kan såra oerhört djupt om det är till fel person. Var försiktig med ditt språk. En del är så sköra att de går av för att man tackar nej till en fika. De är kanske inte så många, men de finns faktiskt.

Tiderna förändras så fort, och jag vet inte om jag vill vara stor eller liten... jag vill vara den där tjejen på bilden som leker med sin hund och ser lycklig ut. Men jag är inte alltid det. Jag har mycket att bära på som jag gärna slipper. Men det är en börda som tilldelats mig, för att jag valt den. Jag kan välja att strunta i att träna mina axlar, så jag inte längre orkar bära allt.
Men jag tränar dem varje dag, jag talar ut med vänner och bekanta och med min familj. Jag skriver om mina känslor för att träna. Och det hjälper. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer få hjälp att bära min familj, junis och mina vänner...

Jag har stöd. Nu har jag det. Stöd jag inte visste fanns. Hos mina syskon. De har lättat min börda, men än drar jag det tyngsta lasset. Nu börjar mina föräldrar också hjälpa mig. Men det har tagit ett bra tag för mig att nå hit. Jag vill nå längre! Och det ska jag!

Nu har jag hjälp. Jag har kärlek och stöd. Det behöver jag. Nu orkar jag sitta fint, för nu börjar jag få godisbitar när jag gör rätt! Det känns konstigt och ovant, men jag vänjer mig nog.

Tack.