Att ta dagen som den kommer.

 
Nu faller de löv som för några veckor sedan fick träden att brinna, och träden lämnas kala och nakna till snön lägger sitt mjuka täcke över grenarna igen.
Och det är så vackert. Så vackert. Den här hösten har varit och är speciell på många vis för mig.
Jag har nya vänner, och inom mig finns en acceptans jag skulle vilja dela med mig av. Den som talar om att den enda stund man kan leva i är nuet. Att det enda man kan ändra om man vill ändra något är sig själv. Antingen via handlingar, tankar eller ord. Inget kommer någonsin ändra sig av sig själv. 
 
Det finns ingen mening med att gå och gräma sig över saker som varit. Ingen mening med att vara bitter över hur saker ser ut. Livet kommer fortsätta bita en och ibland har ödet och man själv inte samma planer. Men det är i slutändan ändå upp till var och en att bestämma vilken inställning man vill ha till det som händer.
 
Det kan vara tungt flera dagar i sträck. I onsdags hade jag en svårsmält dag till och från. Det var stunder då jag blev riktigt förbaskad faktiskt. Men jag hade ändå bestämt mig för att ta dagen som den kommer. 
 
Det är svårt att må bättre än när man tar just det beslutet. Tar det på riktigt. Bestämmer sig för att vad som än händer ska jag ta dagen som den kommer. Har jag sagt hur lycklig jag är med kameran i handen? För att om det är något som påminner mig om att ta dagen just som den kommer så är det min kamera. Att bara leva i nuet och fokusera på det som är där och då. Ser jag något jag vill rätta till så gör jag det. Gillar jag inte det jag ser så får jag byta vinkel eller utsikt. Precis som med livet. Hitta guldkornen och låta resten passera.
 
Det är såna dagar jag får sms mitt i natten av människor som jag saknat, utan att jag skickat något. Såna dagar har jag inte alltid såklart. Men oftare och oftare. Och så vill jag ha det. Var dag i taget. 
 
Jag säger inte att man inte ska planera, för drömmar och mål och mening är lättare att fylla om man vet vad man ska ha sin tid till. Men att om den där inplanerade saken inte blir av är det såååå mycket lättare när man tar dagen som den kommer än om man hänger upp sig på att det inte blev av. Och blir inte dagen som förväntat, så är det väl trevligare att förvänta sig att den ska bli bra så man kan glädjas åt den åtminstone en gång?
 
För svek, det kan komma från vilket håll som helst. Utan att det ens är menat. Inatt flödar mina tankar känner jag, och jag tänker låta dem göra det. För tänk... När jag är nittio år gammal och sitter och läser den utskrivna versionen av min blogg. Den som är en bok... Vilken toka jag säkert kommer tycka att jag var.
 
(Hej Jenny! Kul att du läser detta! Heter du ännu Elgh i efternamn eller har du bytt? Bor du fortfarande i Göteborg eller flyttade du till Gotland? Byggde du ett hus? Köpte du ett? Lägenhet? Har du några djur? Minns du hur Stumle brukade krypa upp på din mage när du satt vid tv:n och hur han gosade in sig under öronen på Harley? Minns du fortfarande hur livet kändes då, när du var så ung som när du skrev detta?)
 
Undrar hur mycket man kommer minnas av vad som varit och hur många fler gånger man kommer komma att tänka på det innan man inte finns längre. Eller minns heller för den delen. Det här med att vara ute och föreläsa om vad man varit med om får en ju att tänka igenom, tänka om och återuppleva. Och för varje gång känns det som om det är första gången jag berättar min lifestory. För att det alltid hänt något sedan jag berättade den sist som väckt nya tankar och känslor. 
 
Att få följa sig själv på en sådan resa. Inse att det som varit inte kommer komma igen. Det som kommer har ännu inte hänt. För det mesta oroar jag mig såklart inte, men det blir ändå säkert två eller tre helt sömnlösa nätter om året. Då man svävar i ovisshet om hunden ska klara sig eller inte när han blivit akutsjuk. Eller då kombinationen för lite näring och sömnbrist sätter sprätt på tankarna och skickar iväg känslor åt alla håll och kanter. Är kroppen i obalans kommer tankarna på sniskan så himla lätt. Nä. Ta dagen som den kommer. Det ska jag nog göra till mitt nyårslöfte. Att försöka ta dagen som den kommer. Att säga till mig själv, det första jag gör när jag vaknar att
 
"Idag ska jag ta dagen som den kommer"
 
Fast varför ska jag göra det till ett nyårslöfte? Jag kan ju faktiskt ändra på den detaljen redan nu.
(och tänk om jag inte minns det när det blivit nyår...)
 
Ja. Så får det bli. Från och med idag ska jag göra mitt bästa för att ta dagen som den kommer.
För det är svårt att hitta guldkorn om man inte letar efter dem. <3 Godnatt.

Som en fågel fenix

Idag har jag varit på promenad genom skogarna i Kortedala. Jag och Annie ville fånga hösten. 
Fånga den så som naturen skapat den. Utan bilarna och avgaserna. Bara det där rena... (och ett bildäck)
Att bara stå mitt i och älska allt det här som är livet. Njuta av stunden. Se hur allt, som faller år efter år, resa sig igen och blomma.
Att släppa taget om allt som var och föras med till vad det innebär. Inte fastna, och inte sjunka. Flyta längs livets vatten och låta strömmarna från den storm som var igår bli till gräset som växer där man står.
Har du sett hur världen ser ut med hjärtat istället för ögonen någon gång?
Vackrare än så här kan det inte bli.
Varje gång jag öppnar mitt hjärta för hur vacker världen kan vara, så slår den mig med storm. Den påminner mig om hur viktigt det är att stanna upp och njuta av det som är precis just nu.
Den påminner mig om att imorgon kan det vara för sent att göra om och göra rätt. 
Den påminner mig om att se det som är vackert i min närhet framför det som skadar min syn och mitt mående.
Den påminner mig om att det finns något vackert att se varthän jag än vänder min blick.
 
Den påminner mig om att hur liten jag än är så gör min inverkan större skillnad än jag tror.
Den påminner mig om hur lätt det är att falla och hur viktigt det är att resa sig igen.
Så som den reser sig om och om igen varje år. Skakar av sig tyngden av snön som fallit och låter knopparna från våren spränga genom berg och explodera genom allt som nyss såg dött och ogästvänligt ut.
Som en fågel fenix reser sig naturen år efter år ur resterna av den eld vi vandrar genom under höstens brandgula träd och påminner oss om vad som egentligen är viktigt här i världen.
Att älska.
Att älska det man gör och den man är. 
Låt strömmarna föra dig från stormarna som var i ditt hjärta igår
Låt strömmarna bli till gräset där ditt hjärta står.
 
Släpp taget, släpp det fritt, och allt ska gå från svart till vitt.
 
Fast vet ni? Nu är det minsann sussadags. Så... Godnatt älskade ni. 

Älskade natur.

Det här med att gå i naturen. Det ger mig en inre frid på ett sätt som inget annat. 
Och det är inte så konstigt. 
 
För vem drömmer sig inte bort när man går genom omgivningar som dessa?
När man får bli ett med världens skatter och ta med sig det hem. Spara det för evigt.
 
Ja... jag älskar min kamera. Dessa kort är från en hunpromenad med min kollega som jag gjorde förra veckan. Hela naturen var gyllene och gud vad jag älskar skogarna här. Om jag flyttar härifrån måste det vara till ett minst lika vackert ställe.
 
Men nu... Nu ska jag sortera bilder från dagens promenad längs denna å, tillsammans med Annie. Så nu får ni kika in hos Stumle eller Harley här på blogg.se och kolla läget där istället... Eller skriva en kommentar om det känns bättre. <3