Att lära sig en kamera...

Ikväll.. efter jobbet... gick jag ut med min kamera, Jenny och Harley... För det här med att fota i mörker skulle vara så himla grymt att bli bättre på.
Först provade jag att fotografera en bänk, och eftersom jag inte hade stativ blev det lite halvknepigt att få skarpa bilder, och det blev inte direkt lättare att få det skarpt när det är ett djur man ska fotografera
Å andra sidan är Harley ett undantag när man ska fotografera, eller i alla fall när jag ska fotografera... för att jag vet när han fastnat med blicken tillräckligt länge för att man ska hinna ta en bild
 
Fokus på vad det än är och kommandot "stanna" gör under när man ska ta kort
 
Godis funkar alltid. Harley är världens lydigaste hund när man har godis. Men så kommer de där tillfällena. De då man hittar en fast grund att lägga kameran mot så risken att det blir suddigt för att man rör sig blir hundra gånger mindre...
 
Och det faktum att den älskade svarta underbara pärlan inte rör på huvudet jättemycket (eller egentligen faktumet att man KAN styra var han har sitt fokus med rätt ord) Gör så att man kan ta bilder, på en Kolsvart Labrador. I mörker. Och visa hela världen hur mycket ljus som egentligen strömmar inifrån en själ som är så fylld av kärlek som Harley
 
 
 <3
 
Jag bor ju inte i skogen... Men jag bor inte långt ifrån den heller. Och det var flera gånger mörkare ute än vad som syns på bilderna. (den första bilden stämmer mest överens med verkligheten) 
 
JAG ÄLSKAR MIN KAMERA! Den kan skapa magi två meter från min ytterdörr, mitt i Göteborg, och få världen i förorten att se ut som en scen ur Avatar!

Om en dröm som sprack.

För drygt ett år sedan beboddes min lägenhet av inte mindre än tre hundar och en kanin. (och två Jenny)
Av dessa är det bara en som bor kvar idag. (Eller Jenny är såklart här också)... Det kunde bli trångt stundtals, men ikväll är just en av dessa lite extra saknad.
Dexter hann inte bo hos oss så länge som vi önskat. För ett år sedan insåg vi att han verkade må sämre och sämre... Dagen efter löd domen. Hjärnblödning. Idag är ett år sedan. Ett år sedan Harley förlorade en vän och lekkamrat. Ett år sedan den stora dobermann/rotweilerkorsningen tassade runt för sista gången i min lägenhet.
 
Ibland blir man påmind om saker man hellre velat glömma. Tiden går sin lilla gång, tills man rätt som det är stannar upp. Där är du ju, vackra Dexter. Du är saknad, och ikväll går extra många tankar med kärlek åt ditt håll. Du hade klarat allt om det hade varit möjligt. Jag hade hållit i dig om det hade gått. Men ibland går tiden fortare än man hinner med, och när man väl öppnar de där ögonen finns det alltid en risk att det är för sent.
 
Livet är för kort för att gå runt och vara arg eller ledsen. För kort, men ändå så otroligt långdraget ibland att de där sörjande stunderna kan kännas som en evighet. Men nu, precis som då, tänker jag fortsätta sträva efter att se det bästa och älska de jag möter. Oavsett hur mycket hår de har på kroppen. 
 
Fast jag har fortfarande svårt för reptiler och kräldjur... :S
 
Vila i frid, så ses vi igen när det är dags. Du var fantastisk. Ingen kan ta ifrån dig det.

Vägen till drömmarna

För någon dag sen åkte jag med Martin upp till Jörlanda, dit jag även tog med min kamera. 
I Jörlanda hittade jag en massa blommor att ta kort på, men det som mest hamnade på bild blev nog faktiskt Martin och hans hoj.
 
Och en skogsnisse, som råkade hitta nått att leka med... :P
 
Men när vi åkt därifrån så drog vi in till en av Göteborgs alla hamnpirer, och där fick kameran jobba kan jag säga
 
Den är verkligen snygg och gör sig otroligt bra i det där solnedgångsljuset. Så småningom ska jag lyckas få ordning på det här med att bilderna blir korniga också. hur jag fångade ljuset är jag dock rätt nöjd med. 
 
Det är så kul att se honom med sin Kawa. För att han lever sin dröm. 
Drömmar är läskigt viktiga. Vad har man att leva för om man inte kan se en framtid för sig? Inte kan se hur man vill ha sitt liv, vad man vill bli bra på och kunna... 
 
Att bara gå från dag till dag och... ja vad gör man om man man inte drömmer eller planerar? Jag har svårt att tänka mig att det känns som att man lever alls. 
Och hur mycket hårdare slår slag när man inte känner att man har någon anledning att leva?
 
Ett tag stod jag i mitt liv i en grå dimma av ingenting. Vad det lärde mig?
Att ingenting är gratis. Inte kärlek. Inte saker. Inte sömn. Inte lycka. Inte drömmar. 
 
För det krävs jobb. Det finns ingen annan som kan dra en upp ur en avgrund om man inte själv hjälper till att klättra... Jag har sett människor i min omgivning, nära och kära, välja att hellre slänga ut någon de tror är deras fiende för att det är bekvämare så. Så de kan fortsätta med sina spel, och sin väg rätt ner i depressioner och missbruk.
 
Vänner som stöter bort sina vänner för att umgås med såna som hellre inte säger nått, eller bara säger sånt de vill höra istället för det dem behöver höra.
 
Jag har gjort likadant. Klart som fan att det är jobbigt att bryta sig ut ur skiten och man behöver extra hjälp i början, och såklart förstår jag varför man i det läget skulle stöta bort någon som inte gör annat än att hjälpa. 
 
Men det gör inte att det är okej att skylla sin livssituation på någon annan. Eller försöka förstöra och göra livet surt för någon annan bara för att man inte klarar av sitt liv. I Bambi finns ett fint citat som har blivit citerat ganska många gånger mellan mig och de jag umgås med.
 
"Om du inte kan säga något snällt, så säg inget alls."
 

För mig betyder det citatet inte att man alltid måste vara tyst. Kritik för mig är något man växer av, men även något som kan få en på fall om man inte är redo för den. Att kritisera är, för mig, att tala om vad eller hur man själv känner inför något och varför. Vilket alltså innebär att man även talar om på vilket sätt man skulle vilja ändra på det eller vad som fattas. Citatet betyder för mig att jag, om jag ser något jag inte gillar, antingen låter bli att säga det helt, eller talar om vad som gör att det inte tilltalar mig på ett sätt som kan få människan bakom verket att växa. 
 
Tips: Att spela dum lönar sig inte i längden. För rätt som det är dyker det upp någon som jag, som ser igenom det där, för att man själv varit där. Och ser jag att sånt pågår runt omkring mig så säger jag vad jag ser. Såklart blir jag ett svin för många människor som inte kan se skälen till varför jag gör och säger som jag gör. 
 
Sen förstår jag att det inte blir lättare när folk börjar ta av sina skygglappar och själva ställer sig upp.
 
Jag har vandrat själv genom sånt här så länge jag kan minnas. Det har varit mina ögon, min kärlek, mina pekfingrar och mitt hopp som slagits mot andras skygglappar och en evig strid mot sunt förnuft och taktkänsla.
 
Vad man varit igenom är verkligen ingen ursäkt för hur man kan bete sig. Klarar man inte att ta sig upp själv, och börjar bete sig illa mot andra för att man mår piss själv, så söker man hjälp.
 
För beter man sig illa kommer det tillbaka. Jag håller ingen om ryggen, men däremot vägrar jag sprida saker jag vet är sagda i vredesmod eller det som sagts inte varit sant. Och hur arg jag än är så har jag genom många minnesbetor fått lära mig att man ALDRIG bör säga något elakt eller nedvärderande om någon.
För är det någon annan där samtidigt blir det alltid missförstånd, och det som sagts kanske inte är något man egentligen tycker. Däremot har jag inget emot att föra vidare om någon pratar gott om någon jag känner. Komplimanger, kommentarer och saker någon gör för mig och mina vänner som rört mig på ett fint sätt.
 
Den där fasaden folk håller på med är livsfarlig. Den splittrar vänskapsband och förstör förhållanden och familjer. Det är inte så jäkla konstigt att man mår dåligt när man vet med sig själv att man inte är sann. Ändra på det då. <3
 
Jag har ändrat på många sätt att tänka sedan jag flyttade till Göteborg. 
Det är klart man ska sikta mot sina drömmar. Aldrig vända blicken från det man kan få.
MEN: Följ aldrig den väg dit, som kör över någon. Det finns andra vägar att ta.
 
Sist men inte minst: Älska. Hata inte.
<3 till er alla fina.