Lite av varje, och ännu en dag till häst...

Till alla trafikanter: Ja, varje år trillar små vita formationer av fruset vatten ner från himlen och täcker våran natur och våra vägar...
Detta är ett helt naturligt väderfenomen, och kallas för snö.
När snön ligger på marken blir det halt, och ibland är det då bra att sätta foten på bromsen istället för gasen när ett trafikljus slår om till gult.

Snön har alltså kommit till Göteborg, men är (precis som vanligt) inte här för att stanna ännu, utan bara göra sig påmind om att den snart är på väg att få himlen att mörkna och gatorna att ljusna.


Vad jag gör under tiden? Jag ber Martin att fläta mitt hår...


Sen drar jag ut och rider... Den här killen heter som bekant Rapp, och tog med mig på en härlig ridtur igår.

Tillsammans med de här två, som vi kan identifiera som Nisse
(det är den tjocke på alla fyra med en konstig svart tingest på ryggen)

och Kim
(som inte har en konstig svart ting på ryggen, eller är tjock heller för den delen)


Varför golvet är blött?
Jo, serru... Nisse var törstig... Så jag fyllde upp en hink med vatten och ställde framför honom. (Dock är det så att Nisse är så gammal att både syn, hörsel och luktsinne är lite förvridet, så han trodde att det var en fotboll) Fotbollar sparkar man på. DET vet Nisse, så det gjorde han. Vips hade vi en swimmingpool i stallet. Så... tillbaka till kranen och fyll på hinken igen... Och håll upp den i drickvänlig höjd för Herr Häst. (som tur är visste Nisse att fotbollar ligger vid fötterna, och att man inte håller i dem med händerna, så denna gången fattade han att det var en hink)

Efter det vattnade jag Rapp också, och sedan bar det av ut.
Först tog vi en sväng till paddocken (där naturen tyckt det varit roligt om inte ett träd kunde placera sig mitt i...) och kände av hästarna lite.
Allt gick fint, så det blev en tur till Kviberg.


Där blev min fot väldigt intressant... (eller så var det så att Rapp hade för sig allt möjligt för att slippa stå still)

Därför tränade vi på just det. Rapp tyckte det var okej...

Ända tills han faktiskt stod stilla... Då var det inte lika roligt längre. MEN: Han stod stilla.


(de som varit inne på min facebook har kanske lagt märke till att det här inte är sista bilden och att han straxt efter detta tagit något steg framåt, butt still)



Och eftersom han var så duktig förtjänade han en kram... Han fick den (men kameran hann inte med innan han började gå igen tyvär)

Sen bar det av hemåt. Skritt och trav.
När vi kommer in i skogen vid Kortedalavallen hör vi ett oroväckande ljud.
Motorcross. Såna där som tycker det är jättekul att köra i fullt ös på skogsvägar, föra oväsen och lukta konstigt.
Om du inte är helt hjärndöd kan du kanske gissa vilken reaktion hästarna hade på detta...?

Intressant tankesätt där...

Hur som helst. Hästarna skötte sig fint. För reaktionen var väntad, och ryttarna beredda, så allt gick bra.
Dock undrar jag hur crossförare tänker...

Jag kan förstå att de kanske inte väntar sig hästar i en skog mitt i göteborg, men det springer många människor där, och över hälften av dessa människor är på hundpromenad... Djur. TÄNKA SIG FÖR LITE KANSKE?

Jaja... Det var en underbar dag, med ett jättemysigt slut.
Men det behåller jag för mig själv.

Tack för mig.

Sweet(?!) memories... from the past...

Going through some albums from Facebook...
Found a very sweet picture... of two horrors...


And a comment, containing this:


Thank you for a moment of gold, my sweat friends from near and far away.
So close, no matter how far.

Bilder säger mer än tusen ord...

Livet just nu är... Otroligt mysigt.

Mina två pärlor, och hästarna (som jag inte har mer kort på just nu... ) gör allt så mycket lättare...