Det är ju bara två veckor till jag kommer hem...

Mer eller mindre i alla fall. 16 dagar tills jag lämnar sinsen...

Nu ska jag berätta hur det känns.
Det känns som om jag är osynlig.
Här i Norge säger vi mer eller mindre hejdå till varandra just nu, för det är inte så lång tid tills jag åker hem
Medan mina vänner i Sverige mer eller mindre verkar tänka att jag snart kommer hem, så det är ingen mening med att höra av sig just nu.

Okej. Nu kan jag vara rätt färgad och rätt dyster. Men faktum är att folk hör av sig mindre nu, och de jag hör från är från fel ände av landet.
Jag menar inte att vara kräsen. Jag är jätteglad att jag är ihågkommen. Men jag kommer inte ha tillgång till internet den närmaste veckan, och sen är det ju bara en vecka kvar... Så varför skulle man höra av sig då?
Dessutom är det dyrt att ringa.

Okej, jag whinar otroligt mycket just nu.
Men jag har inte råd att höra av mig till de jag älskar. Jag sover skitdåligt. Inatt drömde jag att David krockat med sin bil.
Weee! Det livade verkligen upp mig... NÄR JAG VILLE SOVA!

Men det är inte så jävla kul att vara osynlig i två veckor. För det är så jag känner. Som om jag bara vore värd något när jag är långt borta.
Jag vet att det inte är så, och att det här bara är en svacka. Att det kommer att gå över. Men jag kan inte hjälpa att jag känner att de två kommande veckorna är galet långa. Och för korta.

Jag somnade efter klockan 04.53. Kvart över fem vaknade jag... Jävla David! Måste du betyda så jävla mycket?! :P Sen kunde jag inte somna om förrän sju halv åtta...
Kvart över elva var jag vaken uppe på benen igen. Ingen mening med att försöka sova.
Sen åkte jag till kontoret...
Nu är jag här...
Ska jag vara imorgon också.
Sen... Vetifan när jag kommer nära nätet igen...

Så om du vill mig något finns jag på telefonen... :(
Den Norska.
Fram till... den 15:e
Sen finns jag på den svenska... från den 16:e
Puss.

Ett långt jävla inlägg om alkohol!

Var jag på ett väldigt konstigt humör... (Jaja.. konstigare än vanligt då)

David sa en sak som fick mig att explodera inombords.
Det sårade mig inte. Och jag blev inte arg på honom, men det gick nog ut lite över honom.

Jag hade lust att skrika åt honom att alla i den här världen inte är lika jävla bra som han.
Jag hade lust att kasta fram allt som hamnade i mitt huvud och smeta in det i ansiktet på honom.
Men det mesta är saker han redan har vett och sans nog att inse, så det hade inte gjort någon nytta alls.


Så istället knep jag käft. (Jodå, jag kan det)

När jag blir riktigt arg rinner tårarna också. Men (och jag vet hur korkat det är) om jag låtit det börja rinna skulle han förmodligen undrat varför, och den frågan hade inte jag kunnat besvara just då utan att skrika sönder trumhinnorna på honom.

Kanske missförstod jag honom också. Jag hoppas det.

Alla kan inte hantera alkohol.
Jag tänker inte försöka. Jag tänker inte riskera något, och jag har jävligt roligt utan. (Okej att jag är lite bitter nu, eller beskt som en bit kol, men i vanliga fall är jag ganska glad och uppåt av mig)

Men det han sade fick mig att tänka på varför jag föreläser om det jag gör.
Jag föreläser för att det finns 400.000 barn till missbrukare i Sverige.
Jag föreläser för att det är okej att prata om alkohol.
Jag föreläser för att alkohol orsakar samhället så sjukt mycket lidande, men ingen vågar ta tag i det.
Jag föreläser för att det finns en chans att det hjälper en liten flicka eller pojke i tid.
Jag föreläser för att det finns en chans att hjälpa människor med samma bakgrund.
Jag föreläser för att det finns en chans att samhället kan få upp ögonen.


Jag tycker det är vidrigt att det ska behöva finnas människor som vuxit upp som jag, som aldrig får veta hur galet det är, hur bra de är och vad de är värda.
Jag avskyr att det ska behöva stå någon och berätta om sitt liv på det sätt som jag gör för att människor ska våga öppna ögonen och säga ifrån.

Jag brinner för det jag gör, och om det finns en chans att det hjälper någon på vägen, att det hjälper någon ta det där första lilla steget mot hjälp så är det värt varenda minut jag lägger ner.

Men jag är ingen jävla pekpinne som säger vad som är rätt eller fel.
Jag tänker inte ställa mig utanför systembolaget och skrika åt folk hur fel jag tycker de har.
Eller riva ner alla folköl från hyllorna på Ica Maxi
Jag skulle kunna ställa och tjata om hur alkoholism påverkar familjer, och vad den gör med vårat samhälle så fort jag får frågan varför jag inte dricker. Men jag gör det inte.

Jag vet att det finns folk som kan hantera alkohol.
Jag har inget emot de som dricker. Men frågan är fanimej om de vet vad det är de häller i sig.
"Jag hatar inte människor som dricker alkohol, jag hatar alkohol." -som en av mina bekanta sade en gång.
Mer sant än så kan det inte bli.

Jag har vuxit upp i en familj med en sjukdom som kallas alkoholism.
Det innebär att jag älskar mina föräldrar. Men jag hatar alkohol.

Det innebär inte att man såg min pappa eller mamma sitta utslagna på en parkbänk bredvid systemet.
Alkoholism är en sjukdom som drabbar hela familjen, men ingen fattar det.
Utom vi som är här, och de som står oss närmast.

Vi som inte visste hur man skulle bete sig när man kom hem efter skolan, eftersom man inte riktigt visste hur många groggar som tagits, men hade full koll på att om det stod mer än två glas på bordet var det bäst att gå på tå.
Vi som inte hade några vänner i skolan eftersom vi tänkte mer på om vi flyttade bort skorna så inte pappa snubblade på dem, eller om vi ställt dem på fel ställe så inte pappa kunde hitta dem och blev arg och gjorde något dumt mot mamma.
Eller vi som drack den där jävla groggen för att det var lättast att få lugn och ro på det sättet.
Man är ju inte normal om man inte dricker.


Jag är mörkrädd. Det finns 400.000 jävla barn ute i Sverige som har minst en missbrukande förälder, men vi är rädda att säga nej till alkohol för att vi
"Inte orkar ta tag i våra problem när vi är nyktra",
eller för att vi "inte kan dansa utan lite vin i kroppen",
eller "inte kan ha lika roligt om vi inte är fulla",
eller för att "det är gott",
eller "inte vågar prata om vi inte är lite lulliga",
eller "inte vågar bryta normen"... osv...
Jag ställer sällan dig frågan om du dricker, eller varför. Du behöver inte ha någon jävla ursäkt för att du gör det.
Ändå får jag höra den.

Jag skulle kunna kontra varje ursäkt med en fråga:
Kommer dina problem lösas upp bara för att du dricker?
Kan du verkligen dansa om du behöver alkohol för att göra det?
Vad är det för mening med att pimpla whiskey för att ha kul?
Måste det vara alkohol i för att det ska vara gott?
Tror du att du kommer lära dig konversera bättre om du alltid har alkohol i kroppen när du pratar med någon?
Vad är det som säger att normerna i vårat samhälle är det som är rätt?
Men då skulle jag bli stående hela natten...

Jag struntar i om du dricker, även om det gör det förbannat krångligt för mig att inte dricka.
För det är fanimej inte lätt att få tag i något alkoholfritt på puben. Då ställer sig bartendern och kliar sig i skallen, samtidigt som munnen mycket tydligt illustrerar ett frågetecken.
Utan alkohol? Finns det såna drinkar? Hur gör man då?

Jodå, Sverige är med ute på fältet och förebygger att det dricks för mycket, stänger pubarna tidigare, har systembolag, men ingen vet hur man fixar ett alternativ utom alla vi jävla nykterister som står och pekar och tvingar folk att skriva på svarta tavlan med kalkkrita: Jag ska inte dricka... minst tre hundra gånger per dag.

Och varför skulle man lyssna på oss? Vi tillhör ju inte normen. För vi dricker inte.

Jag är en av de lyckligt lottade som kan säga att min far är en nykter alkoholist sedan den 20:e september förra året.
För alkoholister är alltid alkoholister.

För att göra en lång förklaring kort:
En alkoholist har inget speciellt utseende, inga speciella hobbies eller finns bara i slummen.
Alkoholisten är en likadan människa som du och jag. Men den är allergisk mot alkohol.
Och allergi kan utvecklas hos vem som helst.


Men är det något jag kan säga om min pappa idag så är det att han har aldrig varit en bättre människa än vad han är nu.
Och är det något jag kan säga om nyktra alkoholister över huvud taget så är det att:
Det är jävligt svårt att hitta finare människor än de som försöker tillfriskna från ett beroende, och det är förbannat synd att samhället gör det så svårt för dem. De är ofta mycket bättre människor än många andra. För det finns en rakhet och ärlighet man inte träffar på någon annanstans. Det är människor som lär sig älska på riktigt. Som lär sig säga till när något står fel till, och hur de ska hantera sina känslor. Människor som finns där för varandra.

Man skulle kunna likna det vid människor som upplever något väldigt jobbigt ihop. Man svetsas samman för att man har samma mål. Att överleva.

De flesta jag pratat med vid mina föreläsningar har full koll på att det finns människor som dricker för mycket, och känner någon eller några själv, men inte hur mycket det påverkar samhället.
Många får en chock när de inser hur mycket som kan gå fel bara för att normen ställer till det.
För det finns normer i en familj med alkoholism också.

Människan är inte gjord att tåla alkohol, även om en del av oss tål den bättre än andra.

Men vems liv blir bättre av den?

Nej, jag är inte gravid, kör bil ikväll eller tycker att det är äckligt. Jag har valt att vara nykterist, och jag står gärna för det.
MEN: När jag går ut på krogen så går jag ut för att dansa och ha kul, precis som du.
Inte för att diskutera vad alkohol gör med vårat samhälle.
Det kan jag göra någon annan gång.

Det blir många poänger att sammanfatta här:

- Alkohol och dess biverkningar förstör väldigt mycket på våran jord, och det är synd att det behöver finnas människor som jag som står och pratar om det, för vi kan välja bort alkohol och minska skador och risker ofattbart mycket.
Det är en förmån vi inte har med många av världens dödliga sjukdomar, så jag fattar inte vad som gått snett.

- Jag drar mer än gärna mitt strå till stacken i den här frågan, men krogen är inte stället jag vill diskutera det på, och jag hatar att stå med en pekpinne. På krogen vill jag ha skoj med mina vänner. Precis som du.

- Alkoholism är en sjukdom som utvecklas vid förtäring av alkohol. Ingen tar sin första sup och tänker att den ska bli alkoholist, det finns lika många skäl till att någon blir alkoholist som det finns alkoholister i vår värld. Läskigt nog så finns det lika många potentiella alkoholister som det finns människor i vår värld också.

- Vi kan ändra normen. Jag är en person. Jag gör skillnad. Jag har aldrig sagt till mina vänner att de inte får dricka. Men nog fan dricker de mycket mindre när jag är med.

- Det är inte synd om mig. Jag har blivit den jag är idag för att jag vuxit upp som jag gjort. Men jag önskar ingen annan behöva gå igenom samma sak för att förstå. Därför delar jag med mig.

- Ingen kan vara stoltare än mig över min pappa. Och ingen kan se hur mycket min pappa har vuxit i mina ögon mer än jag gör. Min pappa är en nykter alkoholist och en av de finaste människor jag känner idag, även om vägen hit har varit lång och svår. (Jag älskar dig pappa)

- Jag hatar inte människor som dricker alkohol. Jag hatar alkohol.

- Jag kräver inte att du ska bli eller vara nykterist. Bara att du gör ett medvetet val, och jag önskar du visste vad det innebar, och att du respekterar mitt val.

- I min drömvärld finns det inget som heter alkohol.


Tack för mig.

If I could...

I would put some pictures here from my future to be home...

But I can't!

Well...
I have the keys now, and soon enough I'll be heading for Oslo again!

Idag blev jag uppringd av en konsulent från Jönköping som undrade om jag kunde tänka mig att vara med i en intervju i Jönköpingsposten...
Han i sin tur hade visst blivit uppringd av en journalist som skulle vilja prata med någon som vuxit upp i ett hem med missbrukande föräldrar.
Denna konsulent gjorde mig glad och förvånad!
Att han ringde mig var för att han mindes den föreläsning jag höll uppe på tollare folkhögskola i mars för... öh.. ett och ett halvt år sedan eller något sådant.

Det tyckte jag var jätteroligt och han frågade om han kunde ge mitt nummer till den journalisten.
Jag sade att det var okej.

Nu har jag lyckats få mina nycklar, tog mycket mindre tid än väntat. Så har jag fixat elavtal, och ska kolla på hemförsäkring och sånt där annat tjafs man kan tänkas behöva...

Lägenheten är inte inredd ännu heller, så jag ska införskaffa
- säng
- sängbord
- soffa
- soffbord
- köksbord
- köksstolar
- bokhyllor
- hatthylla
- skohylla
- TV-hylla med plats för DVD-filmer och CD's
- byrå
- TV?
- Stereo?
- mikro?
- mattor?
- Nya gardinstänger... så småningom...
- gardiner?
- sängkläder?
- gästmadrass?
- Laptop... behöver jag ha rätt snart så jag kan arbeta!
- Foton att framkalla och rama in.
- Tavlor... göra själv?


Nu orkar jag inte skriva mer jag behöver... Sånt blir man ju bara deprimerad av... Eller inte bara... Det ska bli underbart när allt kommer på plats! Det kan jag knappt bärga mig till!
Och visst finns det en del skavanker i lägenheten, och jag som har tålamod som en bit brasved i elden vill att det redan ska vara löst när jag kommer, men det får ta sin tid...

Är rätt säker på att Augusti och September kommer vara ett rent helvete vad det gäller flytt och jobb!
MEN:

Jag HAR ett jobb!
OCH:
Jag HAR ett hem!

Sen ska jag bara ordna och dona i det så det blir mitt hem och ser ut som jag vill.
Sa jag att jag vill ha små kafébord till balkongen också?

Tur att jag har porslin och glas och bestick!
En kostnad mindre...
Sen har jag nog en wokpanna också.
Alltid något...
Plus en del kryddburkar...
Två täcken har jag. Duntäcken.... VARMT!
Tre dunkuddar och en jäkla massa prydnadskuddar!
Visst fan ja!
Jag har ju en Djembetrumma (som jag köpt i Norge) och en gitarr (köpt i Sverige) som ska passa in någonstans också!
Och en flöjt (som är köpt i Bosnien).


Mitt hem ska bli vackert! Lika vackert som mig. Och dig.

Och jag kanske har lyckats övertala herr VÄGRAR träffa min familj att åka och sätta på kyl och frys lagom tills jag kommer. Det är bra.
Han är bra också. Han har bara lite svårt att få in det i sin skalle...

Vart riktar jag blicken tro?
FRAMÅT! Visst fan är jag rädd också, men vad finns det jag inte skulle klara av egentligen?
Min lägenhet! Mitt hem!
Mitt jobb!

Min hund...? :D
Puss på er!