Dag 8 - Ett ögonblick

Är allt det kan ta att rasa.
Ett ögonblick är den enda tid man behöver för att falla.

Det är därför jag inte varit här så mycket.
För att jag fallit. Okontrollerat. Livets berg och dalbana tog en oväntat dyk nedåt, och någon har fifflat med bromsarna på min vagn kan man väl säga.
Så jag slog mig utav bara helvete när jag drog ner i marken i hundraåttio.

Inte ihjäl mig.
Blev lite förlamad, men med rätt sjukgymnastik tänker jag ta mig upp ur det här också.
Jag blev åtminstone inte så förlamad att jag inte kunde borsta gruset från knäna, och insett att jag överlevt.

Det första jag tänker göra nu är att se till så båda fötterna står stadigt på marken innan jag tar ett enda steg till.

Och när jag bestämde mig för just detta, så dyker oväntade möjligheter upp.
I stallet av alla ställen.

Så det ser ut som om jag och Linda ska flytta till en ny lägenhet. En trea.
På aprilgatan.

Så har vi blivit med katt också. En liten tjej som heter Lilla Bus.
Som för tillfället mest ligger under soffan, men minsann passar på att riva ner vad hon kan som står i hopphöjd när ingen ser... (Och den katten tar såna språng att till och med studentmössan på högtalaren åkte ner...)

Harley då?... Ja, han är mest besviken för att han inte fått hälsa ordentligt.
Men det kommer nog i sinom tid.

Jag vet att jag talar i metaforer och det är avsiktligt.
Om ni vet vad jag pratar om eller inte är egentligen inte så viktigt.
Det som är viktigt just nu är att jag får framföra mitt tack.

Tack för att ni finns där. För att ni störtade fram för att reparera min vagn snabbare än någon av Jackie Chans medhjälpare någonsin kunnat göra.

För att ni är där, och utan att tveka kollar så ryggen inte är bruten innan ni hjälper mig sätta ner fötterna.
Huvudet är på rätt köl, nacken är inte bruten, benen är starka men ömma som fan.
Hela jag är täckt av blåmärken och hjärtat känns både för stort och för litet för kroppen, men det pumpar ändå runt blodet i mina ådror, starkt som aldrig förr.

Jag kommer klara det här också.
Och jag tänker inte leva på kanten mer nu. Med det sagt betyder det inte att jag inte kommer älska någon så djupt som innan, utan snarare tvärtom.

Jag är glad att jag vågat älska så mycket som jag gjort. Vågat släppa in fler, och mer.
Ruskigt medveten om risken att de som får veta mer om mitt hjärta lika gärna kunnat stampa sönder det.

Idag känner jag mig motbevisad.
Det KAN ännu ske, men jag har erfarit mer hjälp, och snabbare reparatörer än någonsin förut. För att de visste mer. För att jag släppt in dem mer.
För att jag släppt in er mer.

Tack igen.

Utan er hade det här varit ännu värre. Oavsett om ni vet vad som hänt eller inte. Och oavsett om ni läser min blogg eller inte...

Ett ögonblick är allt det tar för att något ska rasa.
Men det är också allt som behövs för att se en ny start.
och allt som behövs för att säga att jag älskar er.

Dag 7 - Min bästa vän

har många namn...  Därför tänker jag inte skriva något namn här.

Alla mina vänner är olika, och bringar fram olika sidor hos mig.

Jag minns så väl hur avundsjuk jag varit på människor som haft en bästa vän.
Idag är jag inte det.

Idag är jag glad för alla de vänner jag har, och för att de är just så mångsidiga, så att jag vet att jag alltid kan vara mig själv, alltid har någon att vända mig till oavsett vad det gäller.

Många av mina vänner har aldrig hört talas om varandra, och en del läser min blogg och får reda på att jag träffat en ny vän, och undrar en massa saker... Vem är det, var kommer han ifrån, eller hur är hon, eller åh vad roligt att du trivs med ditt liv, och har vänner...

Och så vidare.

Hur som helst så skulle jag aldrig kunna sätta ett bästa framför någon utav dem längre.
För jag har lärt mig att man behöver ha flera vänner. Att det blir för mycket för bara en människa att stå ut med allt vad jag gör och är...

Sedan kan jag inte sticka under stolen med att jag har några vänner som står mig närmare än andra. Men sedan tänker jag lite att det är upp till var och en att känna efter var man är och står.
Liksom jag försöker se varje ny människa jag möter som en potentiell vän hellre än en fiende, och leva efter att behandla andra som jag själv vill bli behandlad.
(vilket verkligen inte är så lätt alla gånger, och gudarna vet hur många gånger jag gjort bort mig eller varit elak, eller att jag kan säga att jag är världens bästa barn.... and let the one without sin throw the first stone and so on...)

Därför försöker jag att inte kasta några stenar...


Det kanske vi alla borde prova...?

Nu ska jag mysa med min vovve.


Dag 6 - Min dag

Började klockan halv åtta med frågan: Vem fan bokade tvättstugan så här dags?!

Men det var bara att le och gå upp. (eller le vete sjutton, men gå upp i alla fall)
Stoppa tvätten i påsen, slänga en blick in i vardagsrummet och undra vem det är som kommer på besök och lämnar sina paintballgrejer över hela lägenheten, och hur i helvete hunden kan vara så himla glad och pigg när jag själv har täcket hängande från pyamasbyxorna...

Nåja... Upp kom jag. Släpade mig ut i kylan till tvättstugan och svor över vem det än var som skruvat ner termometern till straxt över "frysa ihjäl", och straxt under "näshåren fryser till is och går av om du andas in"
Och då kom jag på det!

Kaffe!!! Det blev nästa punkt på dagens att göra lista...
Kaffe... och gröt... Det var mycket som skulle göras idag...

Ut till tvättstugan igen... Och herrejisses... All tvätt gick ju in i tvättmaskinerna på första försöket, så det var bara att hänga upp det (eller slänga in det i torktumlaren, beroende på vad det var för plagg), och sen...

Ta det lite lugnt... (och här någonstans blir jag medveten om att jag känner ett kissekottsmurmeldjur)

Eller ja... När tvätten var klar gick jag ut med hunden... Mot Aprilgatan.
För jag behövde skicka grejer...

Visst ja... Innan jag gjorde det så hittade jag 150 kronor på köksbordet... till porto...

Aprilgatan... var som vanligt. Fast med riktiga gardiner i sovrummet... Det blev jättefint Linda!
Passade på att ta med mig lite böcker hem också... öh hit... till Martin :P

Hem med hunden igen... Öh hit... till Martin.. :P

Nästa anhalt för dagen hette Citytorget. Där spenderade jag pengar som fan. (vem sjutton kom på att brev ska kosta så förbannat mycket att till och med hundbajspåsar är billigare... och chokladkalendrar, och kollegieblock, och en halv matkasses ingredienser med för den delen...)

Sak samma...
(tur att jag har huvudet med mig IBLAND, så jag hade med mig både hjälm, adresser och en penna...)
Alltså... det är inte för att jag är rädd för att ramla och få pennan i skallen som jag hade med mig hjälmen...

För nästa stopp stavades Galaxen.
Hästar, damm, hö, julpynt i stallet, sadel, träns och reflexer senare satt jag på Nisses rygg på väg runt kviberg i trav mot solnedgången...

Den här gången har jag dock inga bilder på det...

Färdigriden och ryktad släppte jag in Nisse i sin box, och tänkte att jag skulle gå in och svära lite över kylan igen, för mina fötter var förmodligen svarta och på väg att ramla av vid det här laget...

Då dök Martins svägerska upp... Hon ville ha hö...
Det fick hon... tio kilo typ...

Vet inte riktigt hur det var tänkt att hon skulle få med sig det hem...
Det var nog inte riktigt tänkt alls, men det löste sig till slut...
(Jag hade ändå inget annat att göra, och dessutom ska man inte väcka Jocke när han sover...)

Tio kilo lättare skuttade jag sedan hem och gick ut med hunden igen...
(och hittade min syster på msn.. :P)

Men... sedan bestämde jag mig för att ta ett bad också.

DET, mina vänner, ångrar jag verkligen inte...

And.. well.. Nu är jag tillbaka vid datorn igen... och har bloggat klart för idag...

Ha det fint