En natt fylld med minnen

För några dagar sedan satt jag och redigerade en massa bilder från min resa till USA i januari. 
Och så lade jag ut dem på facebook. Man kan aldrig så noga veta när hårddisken lägger ner, eller om man råkar ta bort sådant man egentligen vill spara, så jag försöker lägga ut de flesta bilderna på så många ställen som möjligt.
 
Så när jag var klar med facebook lade jag ut några av mina favoriter på instagram också.
Vilket automatiskt gjorde att jag har tillgång till dem härifrån bloggen, så jag tänkte att ni ska få se dem här också.
 
Vi kan ju börja i Santa Barbara...
Där Annie står med lite lagom risk för att bli dyngsur, just precis som hon ju brukar, med kameran framför ögonen och fokus på vad som än är vackert i hennes närhet.
 
Och en kväll åkte vi till en annan strand... 
Stilla havet. Det var verkligen fantastiskt att stå och se ut över detta. Som om jorden fyllde på ens själ med glädje och energi. Och om ni undrar hur ett paradis kan se ut, så ser mitt ut så här. Vid vattnet. Solnedgångar som får en att tappa andan och sällskap av världens bästa!
 
Förmodligen skulle livet bli rätt tråkigt om det var solnedgång eller gryning hela tiden, men just där och då ville jag stanna tiden. Ta bild efter bild.
Och jag tror minsann att någon höll med om just det där med att ta bild efter bild...
Så var det en annan kväll... Vi åkte till Los Angeles och även om staden i sig var fin att gå runt i, så var solnedgången uppe från Griffith Park Observatorie extremt svårslagen...
Man såg hela staden där uppifrån. Och jag älskade det. Jag älskade det så mycket att jag gick vilse bland alla människor och bara njöt med kameran framför näsan. Någonstans visste jag ju att mitt sällskap var, så jag var inte orolig. Jag bara njöt...
 
Och sen var det den där resan till Grand Canyon...
Vi stod där. 
Han och hon. och jag och Ronnie.
Vandrade längs kanten på avgrunden och blickade ut över det fantastiska landskapet från morgon tills solens sista strålar smekte topparna på träden där vi gick.
Ser ni henne? Annie sitter där... På en av klipporna. Percis som jag och Ronnie satte oss på en klippa och bara andlöst blickade ut över ett av världens underverk.
Grand Canyon.
Jag älskade det. Hur höjdrädd jag än må vara så var det värt varenda skitläskiga steg jag tog.
 
En dag vill jag stå 2000 meter längre ner, och ta foton upp mot bergen. Men om jag nu aldrig får den chansen, så kan jag åtminstone säga att jag har sett detta, kan ni det?
 

Blåsippor och hundar på språng

Med mig följde herr svartpäls och ett glatt humör. 
 
Min bästa kompis Annie råkar ju befinna sig i USA, så jag tänkte uppdatera henne lite om läget här, och låta några bilder på Lady och hennes pojkvän Harley tala om vad som händer i Bohus skogar och hus...
 
Till att börja med låter vi min mobil berätta hur nöjda de var efter att blåsipporna var sönderluktade och pinnarna flisade:
 
Okej... nu kör vi...

Till att börja med så var det blåsipporna. Lady var inte så imponerad, men det var jag. Jag älskar blåsippor, även om jag tycker att vitsippor är vackrare. Det är som om våren inte känns riktigt hel om jag inte får se blåsipporna också.

Och i år är jag lyckligare än någonsin, för jag har fått se både gotländska blåsippor och de ute i backen...


 
Så var det den där promenaden... min kära bonusmamma undrade om vi skulle ta en kortare runda då det började droppa från himlen... sen tittade hon på mig, och kom på att det fanns rätt många anledningar till att jag och Annie kommer så bra överens som vi gör. Att regn inte hindrar oss från att leva, att marken är till för att krypa omkring på alla fyra och att kameran är till för att användas.
Med oss på promenaden hade vi två tokstollar. Den ena tokigare än den andra. Och båda visste precis hur de skulle ge oss sitt allra sötaste ansikte för att få en liten godisbit.. 
 
Men för det mesta spanade de båda in något annat. Eller sprang för fullt. (eller ja... Lady sprang för fullt. Harley... sprang ibland. Det fanns ju så mycket att lukta på...)
Och så kom de fram till mig och Carina och kollade läget då och då... (och ibland misslyckades de helt med det där att se söta ut, och lyckades se ut som om de satt en citron i halsen... eller något annat liknande...)
 
Och jag? Jag krälade på alla fyra... eller lekte att jag var ett träd, så jag slapp bli nedmejad av detta:
Och då och då gick jag på stigen och bara älskade att se på när min vackra svartpäls njöt av livet så som bara hundar kan.
(även om det första som hände när vi steg av tåget var att han blev utskälld utan dess like, så gick det över ganska fort...)
... vilket innebar att det blev många bilder på hundrumpor och en eller annan bild på Ladys yogaövningar...
Men mest på hundbus. Och även om Harley är en hund som älskar att vara nära människor och bli klappad på och kelad med, så är han väldigt glad för att träffa Lady också. Så han får leka i en lite större flock.
För att dessa båda hundar trivs i varandras sällskap är det inget tvivel om. Där de båda går framför mig och Carina med sina öron på spänn för att kolla så att hela flocken är med, sida vid sida. När jag tog den här bilden blev jag så glad för att jag lyckades fånga stämningen på bild. Eller stämningarna... För jag lyckades ta lite fler bilder på vad som försiggick under och efter promenaden.
Det är ju nämligen så att efter ett tag längs den där stigen så kommer man till vatten. Min hund älskar vatten. Jättemycket. Nästan lika mycket som han älskar handdukar.
Så gissa om han blev glad när han fick lov att hoppa i... och gissa hur mycket besvikelsen lyste i hans ögon när det inte gick att simma i vattnet denna gång? (det var nämligen mer vatten förra gången han var där)
Men han är inte den som är den. Så han lade sig ner. För vatten upp till manken skulle han bara ha. Till varje pris.
Lady höll sig mer uppe ur vattnet dock... men hon tyckte det var roligt att jaga Harley. Och hoppa över vattnet.
Harley däremot, han hoppade i. Och vid sidan av. Och på matte. Och att han var lycklig, det råder inga tvivel om.
Sedan bar det av hemåt mot köket på skolvägen. Där väntade en handduk på min lille svarte riddare. Det blev han riktigt glad för. Den gick han runt i resten av dagen, ända till det var dags att åka hem
Och Lady? Ja, hon har väl egentligen bara en sak hon vill tala om just nu... Att hon tycker jag ska visa matte att hon är lika stollig och söt och fin och vacker och knasig och go och glad som vanligt. 
Att Harley gärna får komma och hälsa på snart igen... 
Och att hon ser fram emot den dagen då planet för Annie tillbaka hem. (eller ja, det är vad jag tror... om Lady hade vetat att Annie kommer hem i alla fall) Nåja... Jag vet att Annie kommer hem. 
Fram tills dess får jag väl se till att hålla Annie uppdaterad om den lilla stjärnan och hennes äventyr med Harley.
 
Mer om Annie hittar ni här: http://narannie.se 
Nu ska jag ut och äventyra lite till. Sådär som man gör när man lever, ni vet. :)

Att fylla 30...

Faktum är att det var... nästan... precis som alla andra födelsedagar. Men gästerna var lite annorlunda.
Och vi hade det fantastiskt mysigt ihop. 
 
Och visst hade Ronnie kokat ihop något. Vilket nästan alla mina födelsedagsgäster redan visste om.
Eller ja... en av födelsedagspresenterna råkade ju vara just ett par oväntade gäster. Detta innebar att min födelsedag började redan på lördagen med mys av högsta kvalitet! 
 
Nu när jag tio dagar senare sitter och tittar tillbaka på min 30årsdag inser jag att det faktiskt finns några element i mitt väsen som antingen fullvuxna eller odödligt nyfödda.
 
För jag blev så mycket gladare över sällskapet än över presenterna. Fast ni kanske är sugna på att få se vad jag fått för presenter ändå?
 
Inte blev det några kort på alla besökare, men jag kan avslöja att det gick åt bullar, muffins, kladdkaka, rulltårta och två tårtor under en och samma helg. Det var besökare med god aptit och nära till skratt och bus. 
 
Och jag fick verkligen fantastiska presenter och kände mig otroligt älskad. Det var allt från en hel kartong fylld med minnen till ett träd där det växte guldpengar, en spadag för två på upper house, presentkort och så lite pengar att unna mig något särskilt för. 
 
Så jag har ännu massor av saker att se fram emot, och det känns som om jag kommer fylla trettio hela året... 
Ni kommer kunna hitta mig här:
(bilderna är från Upper spas hemsida, jag har inte tagit dessa själv... men det finns kanske en möjlighet att jag gör det när jag väl är där.)
 
Och förutom detta så fick jag även en kristallkula...och någon dag efter jag fyllt år så kom det blåsippor med posten... Gotländska blåsippor! Och de levde! Gissa om jag blev glad! Ni har ingen aning om hur mycket jag saknat de där blåsipporna. Nu lever de i mitt fönster, även om den första uppsättningen tappat bladen, så hittade jag fler knoppar. En riktig förstklassig gotländsk blåsippsplanta som även innehöll en av de där rosa varianterna. Och den tänker jag bannemej hålla liv i! 
 
 
Vitsippor är också vår, men de gotländska blåsipporna slår mycket när det kommer till att skapa vårkänsla hos mig.
 
Ja, det var en dag i särklass. Men inte sörjer jag över att ha blivit äldre. Känner mig lika ung som alltid. 
Och skotten på blomman tar sig mer och mer för varje dag! Det är jättekul att se! Älskade blåsippa... 
 
I år har jag fått se dig. I år är det vår på riktigt. Inte nog med att jag fått se dig i backen. Jag har fått se dig blomma i mitt eget fönster!!!
 
Blåsippor i backen hittar du mer om i nästa inlägg för övrigt... ;)