Götlännaborg!

På lödrag om en vecka... Då är jag där jag trivs allra bäst!
I djurparken.
Eller?

Göteborg såklart!

Oops?

Kan ha hänt att ett litet sådant ägde rum igår...
Så här är det: Det råkar vara en kille i den här kontorsbyggnaden som har vissa fördelar utseendemässigt... (Okej då, jag tycker han är söt, och vilar gärna ögonen på honom då och då)
Hmm... det finns andra jag gärna vilar ögonen på också, eller vilar i famnen på för den delen, men avstånd gör det omöjligt tyvär.
Nu känner jag att jag glider ifrån det jag skulle skriva...

Igår skulle jag och Azalea gå hem, och visst tycker jag om att ge komplimanger, men det blev liksom lite fel.
Vi tryckte ner hissen till vårt plan, och då råkade han stå där tillsammans med en annan kille, så vi fick klämma oss in imellan, efter en försäkran om att ingen av dem tänkte bita oss...
Det blev ganska trångt och eftersom jag är ungefär lika lång som ett A4-ark på högkant stod de båda och talade med varandra över mitt huvud på vägen ner.

Sen gick vi alla ut och jag och Azalea satte kurs mot Rema1000 för att inhandla diverse föremål vi hade för avsikt att stoppa i munnen när vi kom hem.
Eftersom jag efter ett par meter var säker på att han stannat med sin vän bland de som stod utanför och rökte så tänkte jag att det var riskfritt att påpeka att jag tyckte han var söt...
Och eftersom det varit två killar i hissen var jag naturligtvis tvungen att förklara att det var han som stod till höger om mig i hissen...
Sen tänkte jag vända mig om för att se om jag kunde förklara var han stod medan Azalea höll med om att han var söt.

Problemet var att han inte stod alls...
Han gick en knapp meter bakom oss och log...
Det fortsatte han med hela vägen in på Rema1000

Och vad lärde jag mig av det här?
Inte ett skit... Att säga bra saker om folk tänker jag fortsätta med, för om man tvunget måste prata om någon annan istället för med den tycker jag man kan säga snälla saker. Ett leende är aldrig fel att ge någon.

This one was on me ;-P
(Okej, jag var lite nervös att han skulle knalla in i matsalen idag när vi lunchade)

Och sen sist?
Inatt har jag sovit... i alla fall mellan åtta och nio, för den drömmen jag vaknade ur när klockan ringde var inte att leka med.
Jag drömde att jag var jagad för att jag varit snäll mot en vän jag inte borde pratat med alls och blev inlåst i en hytt på en båt av människor som var på min sida.
Jag vet inte riktigt hur det kom sig... Jag minns att min mamma kom på besök och att jag fick mat av de två vakter som var där.
Det som var helt galet var att dörren ut var öppen.
Men jag bara satt där med vakterna och pratade.
Jag frågade dem vad meningen med att de fanns där var om de lämnade dörren öppen åt mig att gå när jag ville.
Vid ett tillfälle fick jag mat, men jag blev inte helt mätt, så vakten gick och hämtade mer åt mig, och lämnade dörren på vid gavel.
Ändå visste jag att det var ett fängelse, och att det var meningen att jag skulle vara kvar där.
Så jag stannade. För det vore inte rätt av mig att gå.
Sen kom vakten tillbaka, och helt plötsligt visste jag bara att det var okej för mig att gå omkring på båten om jag hade en vakt med mig.
Så han gick med mig en bit, men fösökte hela tiden ge mig tillfällen att rymma, så han gick ifrån mig och gömde sig och allt möjligt annat. Hela tiden visste jag att om jag skulle rymma skulle jag få en kort stund av frihet och lycka, men sedan bli infångad och skjuten på fläcken. För att jag hade gjort fel.
Vi hamnade i en restaurangmatsal och där satt Babben Larsson av någon anledning och åt och pratade med några gäster
.

Sen vaknade jag och var ganska rådvill.
Nästan så jag undrar varför.. :S

I vanliga fall brukar David rätt ofta vara med i mina drömmar, men inte inatt. Och för det mesta minns jag inte VAD, bara ATT jag drömt.
För jag vaknar ofta av drömmar och är rätt kallsvettig eller har en känsla av att någon är hos mig, men jag minns aldrig vad jag drömt när jag vaknar av de drömmarna.

Herregud! Nu får jag nog ta och sluta skriva... Din stackare... Har du läst ända hit?
Sa jag stackare?
Jag menar galning såklart! Hur intressant kan det vara att läsa om mina drömmar på en skala mellan rårivna morötter och strimlad gurka?

Dear God

The only thing I ask of you is to hold them when I'm not around, when I'm much to far away.

Jag säger bara en sak.
Don't you hurt the ones you love!

Min mobil har börjat diskoblinka igen. Det är irriterande.
Sen tar det en massa batteri, men jag vet inte... det kanske är en hyllning till Linda som tycker omdet.

För övrigt kan ni läsa om en himla cool utbildning på juvente.no...
Projektbildaren kallas den... och den går av stapeln på Wendelsbergs folkhögskola nu i höst.

Tro mig. Ni vill gå den. Ni vet bara inte om det än.

I övrigt är jag... lite lost.
Har haft en känsla av att något varit fel den senaste veckan.
Det var det också. Igår fick min bror åka till Sahlgrenska och operera halsen.

Så kan det gå. Nu är känslan borta i alla fall.
Det är skönt, men jag gillar inte det faktum att varje gång jag har en känsla av att något är fel så visar det sig vara rätt.
Sist jag hade den var det i och för sig inte så negativt och det var inte känslan heller...
Det var då David befann sig i Oslo istället för värmland där han påstod att han skulle vara.
Men gången innan det låg Linda på sjukhus.
Och före det var det Clara som hade en tumör i huvudet.

Och hur fan kan jag känna på mig sånt från Oslo?
Okej... Att jag kan ha uppfattat något när David och jag pratat kan jag köpa, men Clara som jag inte snackat med... Eller Linda som inte heller pratar med så mycket?

Såklart har jag inte gått och oroat mig hela veckan, det går att koppla bort, men när jag känt efter har den funnits där.
Nu när jag känner efter är den borta.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt... Min hjärna hinner ju på sätt och vis förbereda sig lite innan slaget kommer på så vis, men det är inte väldigt trevligt att gå och känna på sig saker och undra var det kommer hända och vem det rör härnäst. Så tillvida det inte är som sist då.
Det var bara härligt.

Och nej, jag går inte och oroar mig över saker jämt och ständigt. Inte ens när den där känslan ligger och gnager. Det är mest när jag får tid att tänka som oron slår in.