Några av mina bästa vänner

Går på fyra ben. Har man och svans och de klokaste av ögon.
Edward på bilden ovanför ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Att vara med Edward är som att man är en själ uppdelat i två kroppar. Jag behöver bara titta på honom för att veta vad han tänker, och när jag bärs av hans rygg hinner jag knappt tänka eller planera vart jag ska, vilken väg jag ska ta dit eller ursäkta humöret jag är på. För han vet redan. Så fort jag ställt in siktet på ett mål så är det som om hans hovar går mina steg.
För mig är landskapet ovanför en av de finaste landskap man kan skåda. Ett landskap där drömmar föds, närs och fyller en med liv. Oavsett vilken häst som bjuder på denna vy så är det som om den innhåller en del av livet som går förlorad för mig om jag inte fyller på den ibland
I skrivande stund var det över ett år sedan jag red. Och jag vet, att jag borde börja igen. Att en del av mig inte är helt hel utan de där fyrbenta. Utan stallet, ljudet av betande hästar, doften av havre och rimfrost i hovskägg och frustande näsborrar är det som om en del av mig saknas.
Och han kom travande mot mig och gnäggade när jag hälsade på honom, den här hästen. Jag älskar dem alla, men Edward: Du är världens bästa!

Göteborg byter skrud

Det börjar bli höst i Göteborg nu. Eller ja, det har pågått ett tag, och i helgen tog jag en promenad runt i området där jag bor. 
De sista blommorna lyser ännu upp med sina färger, och skogen blir mer och mer praktfull i alla sina skiftningar. Astrarna i rabatterna häromkring är förtrollande vackra och har otroligt intensiva färger.
Den lilla dammen vid mossen borta vid galaxen är fylld med gräsänder och jag vandrade runt och andades in lugnet. 
Kameran gjorde mig såklart sällskap, men solen höll sig envist borta. Trots det så strålade omgivningarna mot mig och alla de där brandgula löven och bladen fyllde mig med liv.
Jag älskar den här delen av hösten. Då växter och djur liksom varnar en för att hårdare tider kommer. Varenda buske får färger som matchar stadens trafikljus och fångar ens uppmärksamhet. 
Som om de ville säga att sommaren flämtar sina sista andetag och vintern är i antågande. Och faktum är att till och med det gråa november ter sig tilltalande för mig nu för tiden. För det finns så mycket stämning i att kunna sätta sig med tända ljus, en kopp varm choklad och en bok i fåtöljen. Och så har vi ju det där återkommande... det där som blivit årligt: Min systers jul i Göteborgvistelse. I år kommer hon vecka 49. Bara hon och jag och allt vad det innebär. Sena nätter, Göteborg i julskrud och tindrande ögon på en av de människor jag håller av mest i hela världen.
Min Elinor.