Om en galen katt.

Hemma. Jag var inte hemma förrän jag låst upp dörren. Inget kändes som vanligt. Göteborg kändes annorlunda. Mindre hemma. 
 
Men. När dörren låstes upp stod katten där. Tittade på mig med sina stora själfyllda ögon och började kurra så fort jag rörde vid honom. 
 
Finaste katten i världen. 
 
Imorgon kommer brorsan hem också, lille kisse. Då är familjen samlad igen. <3
 
Men nu... nu ska jag vila min värkande kropp från slit. Ryggen mot värmefilten inatt och sömn tills man vaknar. Det blir morgondagens melodi.
 
Fast jag ställde klockan ändå... jag ska ju faktiskt jobba också... ;)

När man ridit en enhörning

Hur Island ska upplevas? Till häst. Idag har nog varit en av de bästa dagarna i mitt liv. Tre olika hästar har jag ridit idag... Eller egentligen bara två. På eftermiddagsturen fick jag byta häst för att den jag red hade tappat en sko.
 
Men nu ska jag försöka ta allt från början. Från då klockan ringde på Spitalastigur vid sjutiden i morse. Kvart över åtta skulle bussen komma och hämta upp oss vid hotellet. Det var pirrigt redan innan jag kommit ur sängen. Skulle jag komma överens med hästen? Skulle det bli en ridtur som sträckte sig över hela dagen, med samma häst, eller skulle det bli två olika ridturer?
Som ni ser... Så blev det två olika ridturer. 
Hur som helst. 
 
Busschauffören hoppade ur, öppnade dörren och frågade varifrån vi var. 
"Sweden!" svarade vi glatt, varpå han svarade "Åh, men då så. Då finns det ingen anledning att prata engelska"
Det visade sig att han flyttat till Island för knappa två veckor sedan. 
 
Längs vägen plockade vi upp två tjejer till som skulle rida. De var från Tyskland och hade bokat en halv dagstur. 
 
När vi kom fram fick vi sätta på oss den där otroligt vackra utrustningen ni ser på bilderna. Overaller, stövlar, och så regnkläder utanpå var vad de bestod av. 
 
Sedan bar det av ut till hästarna. Mot mig leddes en ljus skimmel med fantastisk man som hette Snaivar. Av ännu en svensk. (Hela stället kryllade av svenskar) 
När jag fått tyglarna berättade hon att han kallades mest för enhörningen, lyfte på pannluggen, och visst fanns där ett horn. Inte stort, men icke desto mindre ett horn. Min första ritt till islandshäst skulle alltså bli på en enhörning. Kan dagen börja bättre än så?!
 
Det visar sig också att det BARA är jag och Annie som ska följa med guiden som stod och väntade. 
Annie började sin ritt på en svart häst som hette Kimi.
Kimi och Snaivar var varandras motsatser. Snaivar låg på bettet och ville bara framåt, medan Kimi tyckte att långsamt är bäst. 
 
Så började det i alla fall. Sedan bytte Annie häst med guiden och satt upp på Glejsir istället. (Det är skäcken på bilden)
Därefter känns det som att det enda som arbetade var min kropp. För mina sinnen var helt bräddfyllda med ALLT jag upplevde. Den fantastiska tölten, min lilla enhörning och vyerna vi red förbi. Längs stranden och ut över is. Korsade över bäckar och ängar. Allt med bergen i fjärran, som tornade upp sig över en. 
 
Det må ha regnat och kanske var det inte världens bästa väder, men det var världens bästa ridtur. Det luktade blöt häst och öppna vidder och FY FAN VAD JAG VILL FLYTTA TILL ISLAND!!!
 
Efter drygt en timme vände vi nosarna hemåt, och Svainar visste PRECIS vad som hände. (han blev inte långsammare eller lättare att hålla in direkt) Men det gjorde verkligen ingenting. 
 
Så kom vi tillbaka till farmen och lämnade hästarna i stallet, och gick för att äta lunch.
Godare purjolökssoppa har jag aldrig ätit kan jag säga... var hittar man receptet på den?!
 
Sen var det dags för nästa tur. Upp i bergen med två svenskar till... Denna gång blev jag tilldelad en fux. Bleikur hette den. Fast vi tillbringade inte ens en kilometer ihop. Bleikur hade tappat en sko, så vi fick vänta där vi var på en ny häst. 
 
Töltande mot oss kom en ryttare på röda Eiska, som skulle bära mig resten av vägen. Eiska var några modeller större kan jag säga. Det var svårt att komma upp med alla kläder på, men vill man så kan man. 
 
Även om jag till en början saknade Snaivar så glömde jag bort det efter ett tag, för det kändes som om jag ridit in i omgivningarna i sagan om ringen. 
 
Allt var så ofattbart vackert, Eiska fyllde mina näsborrar med lukten av blöt häst och utsikten fyllde mitt huvud både högt och brett med en känsla av att vara en karaktär i en novell där äventyren går över berg, floder och dalar... En novell där hästarna riskerar att gå igenom isen och trampa ner i hål vid de varma källorna längs vägen. Hveragerdi är en av de vackraste platser jag någonsin har sett!
 
Inte blev det många foton heller. För det här äventyret var mer inombords än vad det var ett fototillfälle. 
Men några har jag.
 
Tack, du fina einhorningur. <3 
Det är med stor saknad jag kommer lämna Island imorgon. Men sörjer, det gör jag inte. För jag kommer komma tillbaka. Och den gången lär det bli avsevärt mycket längre tid!
 
Mina äventyr på Island har bara börjat!
 

Vänd om. Tänk om.

Uppe med tuppen var vi. Taggade och redo... (eller jättetrötta, men redo i alla fall)
Sängen var sådär jätteskön att man bara ville ligga kvar och myyyysa
 
Men Icke! För igår blev det inget Gullfoss, så det var bara att rycka sig upp från lakan och dra loss kudden från huvudet. Äta frukost och så bege sig ut på dagens äventyr.
 
Det snöade i Reykjavik i morse. Men det hindrade inte oss. 
Det som hindrade oss dök upp ungefär en mil utanför Reykjavik. Rätt som det var så snöade det inte längre. Det blev bara kritvitt. Som om Oden där uppe i det blå tyckte att det var en perfekt dag att lägga hela världen i blöt.
I mjölk. Ingen åska. Inga blixtar. Ingenting. Annat än vitt. Sikten var på mellan en och två meter och nålen på hastighetsmätaren gömde sig under 20-strecket. Det gick inte att se från en vägpinne till nästa, eller vad det stod på en enda skylt. Vända var vårat enda alternativ. Om vi kunde hitta någonstans att göra det. 
 
När vi väl hittat det hade vi sett en bil som åkt av vägen och en bra bit ut i naturen. Läskigt. Aldrig mer kommer jag påstå att vi har snöstormar i Sverige. Oväder kanske. Eller snöfall. Men storm: Nope.
 
Det blev inget Gullfoss för oss idag. Men äventyr fick vi ändå. Det var som att vara instängd i en mjölkkartong. Och vi vände. För att se ännu en bil som kört av.
 
Tänka om... Vad hittar man på när man inte kan åka dit man tänkt? Då åker man och lämnar tillbaka bilen. Sen går man på stan.
 
Och deppar. Försöker peppa. Nästa Islandsresa är redan i planeringsstadiet. Gullfoss kommer inte undan oss!!
Därför... Gick vi och åt på den finaste restaurang jag någonsin ätit. Och det var dyrt. Men det var det värt. 
Jag har aldrig lagt så mycket pengar på mat förut. Trerätters. Tomat och mozarellasallad, med rucola, fetaost och örtdressing till förrätt, bakad potatis med pepparbiff, grönsaker och grönpepparsås till huvudrätt och så hemmagjord kokosglass med grädde, en skiva apelsin, färska jordgubbar, blåbär och choklad till efterrätt. 
 
Jag njöt. Mycket. Det ska man när man unnar sig något då världen planerar annorlunda än man själv. 
Sen höll min mage på att sprängas, så när vi gick hem lade jag mig för att koppla av på sängen, medan Annie tog en promenad för att dokumentera staden. Och kopplade av gjorde jag. Vilket jag tänker fortsätta med ända till imorgon. 
 
Här laddar vi minsann batterierna. Klockan 8.15 plockar bussen upp oss vid hotellet och vi drar iväg mot hästryggarna!
 
Och jag är lycklig. Ibland blir det inte som man vill. Men när man sparat det bästa på resan till sist, och när man vet, att Island ligger kvar här länge till så man kan återvända och fullborda sina planer, så går det inte att vara olycklig. 
 
Idag vann kanske berg och väder över oss. Men imorgon tänker vi vinna!