När kroppen säger stopp

I tisdags när jag gick hem från jobbet så såg jag fram emot tre dagar ledigt och hade massor av planer. Igår insåg jag att det inte skulle bli riktigt så. 
Idag... tyckte inte kroppen alls om att gå upp ur sängen. 
 
Men jag tvingade den till slut... och hamnade med en filt runt mig här vid datorn. Tänkte att åh! Blogga kan jag ju göra. Och så... började jag inte skriva... jag började rita i ett block i stället. Och sen tänkte jag att jag kunde fixa till designen på bloggen lite. Det blev faktiskt ganska bra. :)
 
Tog bort lite gamla bilder. Lade till lite nya.
Bilder som säger en del om vem jag är. Vad jag tycker om och ser genom min kameralins. 
 
Bilder med historia. Om mig, vart jag varit, vart jag är nu och vart jag är på väg.
 
När jag vaknade hade jag fått sms om att jobba idag, och så hade jag vunnit en tävling. Solen skiner. Men snön är nästan borta. :/ 
 
Det blir så grått och trist när snön blir slask och världen tycks bli deprimerad. Ibland smittar det av sig på mig också. Fast ljuset vänder nu, och dagarna blir längre och längre, så jag klagar inte egentligen. Det är bara en dagsform tror jag, och den går över. 
 
Jag längtar efter att resa igen. TIllbaka till USA, till Annie, och till Island. Till Japan. Till en massa länder jag aldrig varit i. 
 
Till Gotland. 
 
Men mest av allt... känner jag mig otroligt lyckligt lottad över att leva det liv jag lever. Jag har så fantastiska människor i mitt liv. Så otroligt mycket kärlek och stöd och omtänksamhet att min tacksamhet liksom inte vet några gränser. Min familj som varit så trasslig läker dag för dag och jag har någon som stryker mig över pannan om kvällarna och viskar godnatt. Som kysser mig på kinden och torkar mina tårar. 
Som köper mig tulpaner och lagar mat och stoppar om mig när jag fryser.
Två fantastiska djur, arbetskollegor som är underbara och vänner som finns där genom vått och torrt.
 
Då är det svårt att inte tycka om sitt liv.
 
Och nu måste jag lägga mig ner en stund. <3

Om den där känslan då kamerafingret kliar...

Igår slutade jag klockan tre... Solen sjönk över horisonten och mitt vintriga kortedala badade i ett gyllene skimmer. Stackars Ronnie hann inte ens köra in i garaget innan jag hade sprungit in och bytt om så att jag kunde springa ut med kameran i det underbara ljusspel mina ögon lagt märke till.
Det var fjorton grader minus och jag var inte så noga när jag klädde på mig. Jag skulle ju inte så långt... Gick inte ens hundra meter utanför dörren med min kamera.
Vintern rev i mina kinder, men jag är inte ett dugg ledsen för det (utom att jag kaaaan ha startat om den där förkylningen jag så gott som blivit frisk från) där jag låg på backen och fångade de sista strålarna som sjönk bortanför snön.
Förstår ni hur vacker världen kan vara? Hur det är att se de här detaljerna och le så mycket inombords att det nästan gick att glömma hur ont det gjorde i mina händer... (jag hade vantar på mig... fingervantar... tunna... som inte hjälpte ett dugg) Och när jag kom in var jag så frusen att Ronnie fick hjälpa mig att klä av mig, för både händer och fötter värkte så mycket att jag trodde jag skulle svimma. 
Men det var värt det! (och jag tog en promenad till på kvällen med hunden, och önskade att jag haft tid att fotografera de miljontals diamanter som gnistrade vartän gatulyktorna lät sitt sken falla, men jäääklar vad jag frös resten av kvällen)
Och nu ska jag dra till jobbet igen för ett kvällspass... Solen strålar på himmelen, världen är vacker och vit... och det är knappt minusgrader ute längre... Åh vad jag önskade att jag vore ledig idag!
 
Men man kan inte få allt. Och jag älskar de bilderna jag fick med mig från igår! Förkylningen får helt klart vara värt det! :D Hur är det med er där ute?