från en mobil i vibble

... kan jag berätta att jag ligger och myser. Tänker tillbaka på svunna tider och känner mig tacksam. Livet går upp och ner hela tiden för oss alla. Men så kommer det stunder då någon speciell dyker upp i ens liv. För sju år sedan dök just en sådan person upp i mitt liv. 
 
En person med änglastenar som speglade mer av hans själ än han kanske själv visste om. Då skrev jag om honom på min blogg. Idag får han några rader till. För även om det var sex år sedan jag träffade honom sist kommer jag alltid vara tacksam för att han fanns där när allt annat rämnade. Och idag får han några rader till... för att jag träffade honom igen idag. Och precis som för sex år sedan ändrades mitt humör av hans fantastiska sätt att kramas. Ni vet det där sättet som säger att: jag vet att du klarar allt, men jag bryr mig, och jag ville säga det... det sättet. 
 
Och han har minsann rätt i det där, att om jag flyttar till gotland, så borde det inte dröja sex år till innan vi ses nästa gång. 
 
Vilken tur att jag planerar att göra det då. Nu ska jag ligga och visualisera mitt 2014. I mina visioner blir det bra. Januari drar snart igång, och med januari kommer en resa till Island. Sen ska mer äventyr ske! Fast riktigt vad... det är inte planerat än. Gotland ingår såklart. 
 
Livet kommer alltid ge en käftsmällar. Om det nu är så att livet tvunget måste trycka ner koskit i halsen på en är det lika bra att göra sig själv till herre över vad efterrätten ska smaka. Och min efterrätt ska smaka som kramar. Riktiga kramar. Den ska smaka som resor och äventyr bland sommarängar, gejsrar,smultron, hästar, raukar och vänner. <3 men nu... nu är det dags att sussa.
 
Godnatt ni fina. Ni vet vilka ni är. 

ont.

Så jävla ont. Brister. Går sönder. Förbannade lögner och svek. Ska jag aldrig komma ifrån dem? 
 
I wish you knew what you put me through. Hela kroppen gör ont och skakar och aldrig får jag ro. Inte ens klarat av att äta idag. Om mindre än fem timmar ska jag upp och jobba. Tur det. Så jag får tänka på annat. Det är förbaskat tungrott i mitt liv just nu. Jag vill bara skrika i ansiktet på er till tårarna slutat rinna och inget känns mer. Skrika tills jag slipper ångest och panik.
 
skrika tills allt ni spikat, borrat, klöst och klippt in i mitt hjärta och själ hamnar i era egna hjärtan. Så den smärta ni åsamkat mig är något ni själva får bära på och inte jag.
 
den hör inte hemma hos mig. Den hör hemma hos den som sårar och sviker om och om igen. Den som ljuger mig i ansiktet och pratar om hur värdefull jag är för att i nästa stund med handlingar göra något som inte bara visar motsatsen utan sliter ifrån mig min tillit, mitt hjärta och ersätter den med ångest och halvsanningar. 
 
Döm mig inte förrän du ser vad jag ser, går med samma känslor som mig, blivit söndersliten som jag och rest dig upp, som jag. När jag säger att jag älskar någon, att jag bryr mig om någon ska det förbaskat mycket till för att jag ska göra något som säger tvärtemot. När jag lovar något menar jag det. 
 
Lova mig aldrig något igen. You will only break me. Och om det inte är det du vill så är det dags att ändra ditt beteende.
Kan jag, snälla,  få sova nu?

En lördag jag aldrig vill glömma

Sven drog in över landet och jag önskade mig snö. Fast inte så att planet från Gotland inte kunde landa. Bara så Noren skulle få se ett Göteborg från den allra juligaste sidan. Snön kom. Stormen lade sig och fredagen var fantastisk. 
 
Sen kom lördagen.
Den började med en vandring genom Göteborg. Genom Nordstan, med sin lilla julmarknad och längs avenyn bort till en födelsedagspresent/julklapp jag lovat min lillasyster i snart sex år. Jul på Liseberg. En hel nöjespark där träden är klädda med ljus från rot till kvist, julmusik strömmar ut från varenda högtalare och varenda träbod är fylld med det där man skulle kunna julpynta ett helt slott med. Kameran följde med genom staden och runt på Liseberg. Men det här med att ta kort när man skrattar rekommenderas inte...
 
(jag skyller på någon konstig snubbe som gick förbi såklart... för inte var det mitt fel att det blev suddigt heller! :P )
 
Liseberg levererade. Till oss och en halv miljon människor till.
Men det spelade inte så stor roll. För sällskapet var det bästa. Sällskapet var viktigast. Inte hur bra bilder det skulle bli. 
Känslan av att stå där och se... Leendet och de stora tindrande ögonen. De fanns där trots att man stod mer packat än i en tunnelbana vid rusningstid i Japan. För inte tittade vi på folket särskilt mycket (även om vi garanterat lade av en och annan svordom som rörde körkortsinnehav för barnvagnar och bakåtgång) 
Det var ljuset, julen, stämningen och sällskapet som spelade störst roll. 
 
Och det vill jag bestämt påstå att vi fick ut det mesta av. (sen vet jag inte varför det ser ut som att jag tryckt huvudet genom en stor grönblåpetrolfärgad ros, men GLAD, det var jag) Och ska jag tro min stegräknare så gick jag över två mil denna helgen. Det gör jag gärna om igen.
 
Tack för en underbar helg. <3