När man berättar om sina djur

 
Katten heter Stumle. För några veckor sedan kastrerade vi honom. ratten var inte så farlig att ha på sig, men ruksigt i vägen tyckte han... Och jösses så kelig grabben blivit. (katten alltså, Ronnie är lika kelig som vanligt)
...Vilket innebär att den här svarta pärlan vid namn Harley också blir extra kelig... 
Så nu kan man inte gå någonstans i mitt hem utan att bli förföljd av två pälsklingar... 
På tal om sånt där som är lite roligt... Ronnie är ju en matmaskin om man frågar djuren. Fast när matte är hemma hjälper det inte om Ronnie säger varsågod... Har inte matte sagt något så är det som om hunden inte riktigt litar på att han får äta riktigt än...
 
Det är något jag har haft ganska skojigt med kan jag säga... :P

Den 12:e september 2015

Båten till Vrångö gick kl 9.30 på lördagen. Och jag var uppe långt innan min klocka ringde. Pigg och glad. För nu väntade äventyret på mig igen. Jag skulle få lära mig mer om fotografering och redigering.
Vädret kunde inte varit bättre. Det var sol, vinden låg mot ansiktet och lät nässborrarna fyllas med doften av hav, medan båten lämnade hamnen och oss sex fototöntar åt vårat öde.
Behöver jag säga hur lycklig jag var? Och hur mycket jag insåg att jag borde ta mig ut till havet oftare. Det är liksom en del av mig. Kursen var bra... men omgivningarna var det som fick mig att leva fullt ut! Med kameran framför ögonen vandrade jag runt tillsammans med de andra och sökte motiv och försökte hitta och fånga allt det där jag upplevde just då.
Och så blev det kväll, vi hade äntligen ätit och varit på det där sälsafarit. Det var dags att lära sig mer om slutartider och hur kameran fungerar... (sälarna var jättesöta, men luktade inte särskilt gott kan jag avslöja) och så var det vågorna. Det gungade ordentligt på havet lovar jag, och jag njöt för fulla muggar. Jag var hemma. 
 
Hmm... slutartider var det ja... på något sätt hade jag fått damm på min kamerasensor. Det innebär att på varenda bild jag tog den kvällen fanns en hel myggsvärm av prickar som man var tvungen att redigera bort. På varje foto. Men någrahar jag orkat sätta mig med. Himlen på kvällen var väldigt blå, men det är synd att klaga, för när vi var på havet regnade det, och istället för regna bjöd himlen på fantastiska moln
Och visst är de söta, de där små sälarna? Ni ska få veta mer om världens kanske vackraste magentamorgon en annan gång. Nu ska jag ta det lugnt en stund och vila kroppen. Det blev många promenader och jag och min näsa har blivit osams kan vi väl säga.