Sista dagen i Norge... =(

Nu är det bara några timmar kvar innan mina föräldrar kommer och det är dags att packa in sakerna i bilen och säga hejdå...

Så från ikväll är jag inte längre tillgänglig på mitt norska mobilnummer... Jag kommer inte längre officiellt vara Juventes volontär... Och ja, det känns. Mycket.

Men i mitt hjärta kommer jag aldrig vara långt från Norge.
Jag är beredd på att möta ett helvete när jag kommer hem till sverige, för det är enormt mycket som måste fixas på minimal tid. Men det är bara en krisplan. Jag hoppas självklart och tror att det kommer gå bra. Men det är många detaljer som snurrar i mitt huvud och mycket som ska mötas innan jag kan säga att jag flyttat på riktigt.

Men jag är ju faktiskt på väg mot min dröm... Mot en egen lägenhet och ett jobb inom det jag brinner för. Men det hade onekligen varit förbannat skönt att göra ett fint litet ctrl Z och sedan ett ctrl V om en månad...
Det är mycket jag vill ska ske av sig själv just nu.

But don't you guys worry. I'll survive. I always do.
How couldn't I when I have people like you.

Hela Norge är ett hem.
Göteborg är ett hem.
Sarajevo är ett hem.

Och jag trodde jag var förvirrad när jag var ihop med Christian och mer eller mindre bodde på tre ställen samtidigt.
Nu vet jag att ett hem inte är ett ställe. Det är de människor man älskar som gör en plats till ett hem.

Och vart jag än sätter min fot kommer jag att vara hemma. För ni är alltid med mig.
Men jag kommer sakna att inte kunna åka och hälsa på er hela tiden, säga "låt oss ta en fika" eller gå ut och gå...
i Bergen, Trondheim, Førde, Tromsø, Selbustrand, Kristiansand, Sortland, Harstad, Lillestrøm, Årnes, Foten, Larvik, Fusa, Lindås, Alvarsund, Finnsnes, Randøy, Ål, Åsane, Hamar or wherever jag nu råkar befinna mig...

Jag har sett midnattssolen såväl som norrskenet, badat i havet, pulsat i snön, slåtts mot regnet...

Inte att föglömma att medan jag bott i Norge har jag också varit I Arvika, Karlstad, Munkfors, Göteborg och på Gotland...
Sen var jag ju i Bryssel och Tjeckien också... (stod still i sju timmar på en buss i Danmark... men frågan är om det räknas)

And I'm telling you... If walls could talk... Ehm... Nothing... (It's a good thing they don't though)

Jaja... tack i alla fall.
Jag älskar er.

Hejdå så länge.

Trasig!

Jag är helt jävla söndersliten!
Det gör ont i hela min själ att lämna Norge.

Förlåt för att jag inte kunde titta på er när jag sade hejdå, men ni var så vackra att det gjorde för ont.
Jag vet att jag redan sagt det till er, men det spelar ingen roll.
Jag kan inte göra mig kvitt känslan.
Jag visste inte vart jag skulle titta. Ni var så fina allihopa och tårarna brände sönder mina tårkanaler och frätte nästan upp halva min strupe.

Jag kunde inte säga allt det jag ville säga till er, för när 160 personer ställer sig upp i en applåd som aldrig vill ta slut för att tacka en är det lätt att tappa talförmågan.
Jag tappade allt. Hakan, talförmågan, hjärnan... det blev helt tomt i min skalle.
Hjärtat var överfullt och att se er resa er för andra och tredje gången gjorde det inte lättare.

Fjärde gången var jag så borta att jag inte visste om det var meningen att jag skulle gå och sätta mig, eller stå kvar, eller gå runt och krama om er.

Jag fattar inte hur ni kommit att betyda så fruktansvärt mycket för mig.
Jävla norrmän!
Såklart har jag inte hunnit bli lika bra vän med alla, och visst har jag några jag speciellt vill nämna, men jag vill inte riskera att glömma någon, och om det är någon som känner sig mer berörd än andra av det här inlägget så är det helt i sin ordning.

Tack för det här året! Från botten av mitt hjärta.
Jag hatar er för att ni betyder så mycket!
Om ett tag kommer saken att lugna ner sig. Det vet jag. Men just nu sitter en slö kniv i mitt hjärta och karvar, och det gör så förbaskat ont att jag inte vet var jag ska ta vägen.

David: Kärleken går inte att planera, din förbannade dumskalle. Trodde du visste att jag hade koll på det. Go for it, idiot! Om jag ställde mig i vägen skulle jag inte vara klok. Och jag skulle inte vara din vän. Vi ses i Göteborg. Älskar dig.

Norge: Jag älskar er!

Vill hem!

Seriöst.
Nu vill jag verkligen hem.
Jag vill att allt ska vara över.

Jag drabbades just av sjukt mycket hemlängtan...
Inte Gotland längtan. Bara längtan efter mitt hem.
Min nya lägenhet. Mitt hem.
I kortedala.

Hem.

JAG VILL HEM! NU!!!
Det är precis som någon slagit mig med en hammare! Hårt som fan.
Och sen klöst in meddelandet i hjärtat på mig.
Blä!

Och nu är det KONTRA i en hel jävla vecka som gäller först...
Så... jag antar att jag borde börja vända mina tankar lite nu... Allting blir vad man gör det till, och just nu lever jag farligt mycket två veckor fram i tiden, istället för här och nu!

Men jag vill verkligen hem! Och då menar jag verkligen!