En dag på hästryggen

 
Allergin har slagit hårt mot min näsa idag. Men det är värt varenda steg jag får uppleva på ryggen av en häst.
Idag blev det Rapp och jag som tog en tur runt Kviberg i sällskap av Nisse och Jenny.
Han har blivit fantastiskt duktig Rapp. Det är stor skillnad mot hästen jag satte mig på första gången jag skulle rida honom.
 
Ja, egentligen ska man ju inte låta hästen stanna och äta så här, men jag är så glad över skillnaden det är att sitta på en häst som faktiskt kan stanna upp ur farten för att tugga i sig gräs, istället för att ligga på bettet non stop.
 
Gissa om min kropp är helt slut nu. Rapp kräver en hel del att rida, men idag skötte han sig så fantastiskt bra att han fick sträcka ut lite i en galopp till och med. Ikväll blir det tidigt i säng och ladda inför ett morgonpass på Ica Nära Almedal. Fast först tänkte jag ta ett bad så fort badkaret blir ledigt.
 
Älskade hästar! Älskade djur! Tack för allt ni gör. Det är varelser som ni som gör mitt liv till en bubbla av ljus. 
Att sitta på hästryggen och inte vara någon annanstans än där och då. Känna vinden i ansiktet, och manen stryka övrer fingrarna. Tyglarna i handen och de spelande musklerna under sadeln. Tyngden av deras huvud på bettet och känna hur händerna följer rytmen i skritten. Låta kroppen gunga med i takt med hästens steg.
 
Det är svårt att beskriva känslan av att ha kontroll över ett djur som väger flera hundra kilo. Svårt att beskriva hur händer och kropp måste följa med i rörelserna varje steg innebär i de olika gångarterna, för att visa vad du vill.
 
Att en människa som jag, som väger en tiondel så mycket som dessa varelser, faktiskt kan bestämma åt vilket håll man ska gå och i vilken takt. Det kanske inte är så konstigt att jag känner mig så stark och fylld av respekt och tacksamhet när jag sitter på ryggen av en häst.
 
Idag har jag verkligen levt!
 
Och det har min hund också. I ankdammen på Galaxen... Det var inte lika roligt.
 
Nä... Nu hörreni, ska jag bege mig härifrån. Tack för denna gång. Även om det blev mest poetiskt babbel om hur det är att sitta på en hästrygg...

When Anniewhere is Paradise

Det där ordet. Anniewhere. Jag undrar om den kvinnan vet hur fin hon är egentligen. Om någon talat om det på det där sättet så att hon känner det hela vägen in i hjärtat. 
Annie är en människa som verkligen har vänt en hel del för mig den senaste tiden. Som fått mig att tänka klarare och öppna ögonen för hur brett man kan tänka. Öppnat dörrar för mig som jag inte visste fanns, bara genom att vara sig själv. 
 
Bara genom att vara just så sann som detta liv faktiskt kräver av en för att man ska må bra.
Anniewhere is Paradise. That's how she makes you feel.
 
 
Det här, mina vänner, är två Ladies of light in the darkest of night, och jag är sådär läskigt tacksam för att de studsat in som små bollar av lycka i mitt liv, just precis när det tycktes som om allt började svartna.
 
Vem Annie är för mig?
Det är hon som säger ifrån när hon ser orättvisor.
Hon som borde blåst omkull i orkanerna, men istället tog fram en kamera och vände dem till vackra konstverk
Hon som känner till att musik är ett språk alla själar kan utantill.
Hon som aldrig säger nej till äventyr
Hon som ser hur värdefulla ögonblicken är och låter de fylla hela hennes själ.
Hon som vet hur man överlever.
Hon som vet värdet av att uttrycka sig.
Hon som stått där andra hade fallit.
Hon som simmat där andra hade drunknat.
Hon som sett ett hinder, och hoppat över det, där andra sett en bergvägg och gett upp.
Hon som vandrar med hundarna.
Hon som inte blundar för sådant som inte är okej.
Hon som har fokus genom ett objektiv och vet att negativen är sånt som varit och att man lär så länge man lever.
Hon som håller kameran som tar de vackraste bilder jag någonsin sett på mig själv.
Hon som inte är mer än en människa precis som alla andra, men väljer att göra sitt bästa av det.
Hon som läser detta just nu och inte vet riktigt vad hon ska säga. (det hade jag inte heller vetat... För jag tycker det är mycker roligare att ge komplimanger än att få dem)
 
Anniewhere is Paradise!
 
Det. Det är Annie. Och var hon än är blir omgivningarna till ett paradis.
Det borde jag verkligen tala om för henne. (well... I guess I just did) Det här är ett inlägg till dig Annie. Ett tack. För att du finns i mitt liv och lyser upp min himmel.
När jag träffar människor som dig vill jag att de ska få veta hur underbara de är, och jag är glad att kunna göra det. 
 
Så om ni någonsin undrar över varför jag nämnt Annie både en och trettio gånger här, så kanske ni fått svaret nu.
 
Tack. Annie. För att du är du. <3 Nu ska jag sluta nämna dig i superlativ. :P Jag ville bara tala om för världen att det ännu finns människor som tänker,känner och sprider glädje och kärlek omkring sig, och att du var en av dem, and if you didn't know it, I wanted you to know.
 
Idag har jag pratat med min syster också. För att jag för en gångs skull kom på det här med att ta upp telefonen när jag var ledig och ringa. Till min Nutt.
Jag saknar dig. Och hur var det nu? Puss och kram sa vi va? <3
 
Idag har varit en ganska skön dag. Först jobb, och sedan massor med film med Jenny och bara lugnt häng.
 
Nu liggger jag i sängen, med den enda kille jag litar på till 100%. (Med undantag för Edward möjligtvis)
Harley. 
 
Ja. Det blev mycket kärlek här inatt. För även om mitt liv är upp och nervänt just nu, och jag hänger i selen i taket på en berg och dalbana, så finns ännu kärleken här. Och hjärnan har inte smällt ihop till en obrukbar grå geggklump. Logiken finns fortfarande kvar. Men sluta älska för det tänker jag inte göra.
 
Nu ska jag och kungen av hundar sova. Jag ska lägga mina armar om hans varma, lurviga kropp, sluta ögonen och låta kroppen falla i sömn i vetskap om att ingen någonsin skulle få göra mig illa om han kunde hindra det. Det finns ingen som du Harley. Jag älskar dig,
 
Godnatt. Och tack för att ni finns. Ni fina.

och nycklarna...

Är trött på fel nycklar i fel händer.
Jag vill låsa mina dörrar och göra det själv tack. Gemensamma dörrar ombedes antingen en respektfull behandling eller permanent igensättning. Är trött på mycket nu.

Vill skrika ut allt jag fått höra senaste tiden. Skrika om folk som inte gör annat än flyr från sitt ansvar och att den ondaste formen av ondska är de som ser det ske men inget gör.

Är trött på att få skit för vad andra människor har för sig och tycker och tänker. Det är inte min skit, inte jag som satt er i era situationer, inte jag som flyr från allt som är jobbigt. Det är jag som står kvar i skiten ni lämnar när ni flyr, för att jag råkar bry mig jävligt mycket om er. Sluta fly ifrån allt som är jobbigt. Sluta blunda för allt som är jobbigt. Sluta sopa saker under mattan och ta tag i era jävla problem. Ta ert ansvar. Eller mist mig.

Problem har vi alla, och det är inget nytt under solen med det. Men sluta vara era problem. Lös dem. Jag är mer än grundligt trött på hur ni ständigt lyckas komma på sätt att slå mitt liv i spillror för att ni inte kan hantera ert.

Jag älskar för mycket för att bara rycka på axlarna när någon jag bryr mig om mår dåligt, och håller mer än gärna om när jag kan, men om man vill ha medhåll och klapp på huvudet när man gör något galet så har man ringt fel nummer om mitt namn står på displayen. Och om man tror att jag tycker det är okej att klappa folk på huvudet när de beter sig illa och tala om för dem hur duktiga och snälla de är så har man missuppfattat vad vänskap verkligen är.

Jag älskar. Särskilt er som inte gör så. Fast ni är få omkring mig just nu så är jag glad för att ni fortsätter fylla min själ med hopp, glädje och kärlek. May karma strike you all the way you deserve.

Nu ska jag ägna resten av natten åt umgänge med jord, luft, eld och vatten.

På mina fötter har jag mitt ankare, min trofasta vän och kärlek. Min älskade hund.

Vinden i sin tur söker sig in genom mitt öppna fönster och tar med sig doften av liljekonvalj, min favoritblomma, från ljuset som brinner intill sängen.

I taket fladdrar lågornas sken och blandas med reflektionen av vattnet från fontänen i fönstret.

Vackrare tak kan man inte ha. Ljuden jag somnar till denna gång är sång från vårens fåglar, och det harmoniska smattrandet av regndropparna mot fönstret.

Närmare naturen än så här går nog inte att vara inomhus.
Nu ska jag ut i drömmarnas land och vandra bland liljekonvaljer och blåsippor, med hunden vid min sida där vattnet porlar och våren är här för att stanna. Följer ni med?