När man varit sjuk

När jag är sjuk blir mina djur extra mammiga. Och jag låg däckad fredag, lördag och söndag. Mina djur släppte mig inte ur sikte.
(Sen är bilderna från andra dagar då djuren varit lite extra nära, för jag hade inte ens ork att hålla på med mobil eller kamera, men ville dela med mig av hur vi haft det här)
 
Ronnie i sin tur har fått jobba extra för att hålla ordning här hemma, och hjälpt sin mamma måla om. Jag i min tur har inte orkat ett dugg, så ingen disk blev gjord och köket såg ut som ett bombnedslag. Men igårkväll började mitt huvud hålla sig uppe och fötterna ställde sig på golvet igen. 
Så för första gången på flera dagar lyckades jag göra något annat än sova hela dagen. Jag var verkligen inte mycket att hänga i julgranen eller sätta en sopborste i händerna på i helgen.
Men alla mina tre pojkar fanns där. Och på fredag ska katten kastreras, vaccineras och chipmärkas. 
Ja, det händer lite grejer häromkring. Men mest ville jag säga tack för att ni finns där. Mina pojkar. Ronnie, Harley och Stumle! Jag älskar er! <3

När man blir äldre

I år fyller min hund elva år. Och min lillasyster blir 28. Men det finns inte många jag känner som lever livet så fullt ut som dessa två.
Och det är konstigt hur man både kan se och missa det man har framför näsan när man växer upp. 
Hur man inte har en aning om hur bortskämd man är med det som är framför ögonen varje dag, och vilka människor man har omkring sig.
Jag stal lite av hennes tid där på ön, då mamma fick ta hand om hennes barn och min pojke om min gråa hårtuss, medan jag och min syster vandrade runt på barndomens marker. Vi gick ner till träsket och såg på när den lilla svarta badade och log åt hur mycket han trivdes där i vattnet, såsom vi gjort när vi varit små. Sedan vandrade han snällt vid sidan av mina ben medan vi styrde stegen upp mot hau gård. Min syster, jag och världens finaste hund. 
Och som så många gånger i vår barndom blev det en sommarbukett till mamma (ja, pappa fick naturligtvis också ta del av den)
Och jag körde upp kameran i ansiktet på min syster... (eller tja... jag tog bilder på rätt långt avstånd, eftersom jag ju hade mitt 55-200 objektiv, så jag hade ju knappt fått med ett ögonbryn på bild om jag skulle stått som jag brukade)
Den promenaden var nog den bästa på hela semestern faktiskt. 
Mina två bästa livskamrater. <3 Jag älskar er.

Två kvinnor som kan!

När jag var ledig mitt i veckan så åkte jag (min förkylning till trots) hem till den här underbara människan och tog med kameran i högsta hugg för att sitta och vara still när hon målade om diverse som skulle målas om...
Det började med en garagedörr och jag tänkte vid något tillfälle att det där locket från färgburken låg farligt nära hennes tår... 
Jag satt där, med en kopp kaffe i ena handen och en kamera i andra, babblade, bubblade och hade hur trevligt som helst. Och Annie, ja, hon målade och ställde sin kaffekopp på en tegelsten sålänge. (där hon glömde bort den för övrigt)
Jag kan tänka mig att grannar och förbipasserande undrade ett och annat där jag låg och kröp runt hennes fötter för att få bästa vinkeln på allt medan solen jävlades genom att gå i moln till och från...
Vitt tänkte hon sig garageporten... Och vit blev den... Och hon...
Annie bor med sin mamma i ett radhus, och medan mamma var iväg till jämtland passade Annie på att fixa iordning lite... (och det är rätt mycket som ska göras när man bor i hus) 
Stenläggningar på garageuppfarten... och måla trädgårdsmöbler. Världens sämsta färg att måla med var det. (för till slut kunde jag inte med att sitta och titta på när någon annan jobbar, och jag är inte den som är den, och dessutom är det roligt att leka med penslar och färg.)
Det ligger liksom något tillfredställande med att se hur saker förändras framför ens ögon.
Så visst tog jag ett par kort medan min änglalika vän målade, men sedan lade jag ner kameran och tog upp en pensel och hjälpte till.
Vilket resulterade i att hon plockade upp kameran efter en stund, och så körde vi någon minut med ombytta roller, där jag målade och hon fotade.
Och även om jag ligger helt däckad i min säng och har varit hemma från jobbet för andra dagen i rad, så var det värt det. För hon åker ju snart, och att göra mamma Carina glad har jag absolut inget emot. Inte Annie helelr för den delen. Nu har jag dock trotsat min sjuka kropp tillräckligt för idag, och tänker tulta tillbaka till sängen, med en stor kopp te och en bok. Ändå har jag i princip bara sovit idag. Men jag ville berätta om hur vi hade det där i Bohus jag och Annie. Om hur mysigt det är att skapa och förfina tillsammans. Och det är ännu roligare att göra det för någon annan än för sig själv. <3