Vardagsbestyr, bilder, blundstunder och bus
Stumle har fått lite huvudbry. En del av det innebär att han äääälskar att busa, och likaså gör Yoshi. Den andra delen är att han äääälskar att mysa. Det gör Yoshi också, men han ääääälskar att busa med katten. Så för att det ska gå ihop måste ju valpen sova. Så just nu är det myyycket fostran här. Från både människor och djur.
Men det går riktigt fint faktiskt. Det är väldigt få stunder jag kan säga att det är jobbigt att ha valp och katt. Och det är extremt lätt att glömma hur gammal han är.
Den här lille killen är ju faktiskt inte mer än fem månader. Eller ja... han är inte ens det, och sköter sig så himla fint att när han väl är sådär extrem som valpar kan vara, så blir man påmind och på något sätt tacksam över hur fin han är. Jag skulle inte drista mig till att säga att han är en lugn valp, men han är lyhörd. Det är en valp med mycket vilja. Envis och utbrytarkung är han.
Yoshi är väldigt påhittig och smart, och lär sig väldigt fort. Så det krävs rätt mycket som ägare att se till så det blir rätt, och man inte skapar ovanor, utan vanor. Det kan eskalera så fort.
Exempelvis är han inte imponerad av att åka bil. Eller... han är okej med själva åkandet. Men att gå fram till bilen är jobbigt tycker han - även om han gör det. Ända tills bildörren är öppnad är bilen något han tycker är lite obehagligt. Men så fort dörren öppnas hoppar han in utan att tveka nu, och sen ligger han fint där i baksätet, fastspänd med säkerhetsselen. Tyst och lugn och fantastiskt duktig.
Han har fått åka både spårvagn och buss, och det är samma sak där. Det är jobbigt att gå fram till fordonen, men när dörrarna är öppna går han in. Och sen ligger han vid mina fötter och halvsover. Aldrig har han kissat i ett fordon, och numera sover han från ca nio på kvällen tills Ronnie går upp på morgonen vid halv fem.
Jag minns inte om jag skrev att han vid två tillfällen (fortfarande bara samma två tillfällen för övrigt) gjort ifrån sig inne, för att jag och Ronnie missat hans signaler. Ena gången innan vi åkte från Gotland och andra gången här hemma i Göteborg.
Sedan dess har alltså inget hänt. Och han har varit bättre på det här med att apportera än Harley någonsin var, ända sedan jag fick honom.
Jag är så imponerad av allt den här valpen klarar av, och så stolt över att han är min. Och jag kan prata i evigheter om honom.
Vi kör lite extra ensamträning på mornarna med honom nu. Jag går inte upp samtidigt som Ronnie längre, utan stannar utom syn och hörhåll, så Yoshi är ensam i vardagsrummet i minst två timmar på morgonen. Det händer att han gnyr lite, men han tystnar fort, och det är inte i mer än fem minuter.
Trots det är det läskigt att lämna honom ensam. Man vet ju aldrig, och jag tror jag är mer nervös för det än hunden. Som när jag går hemifrån, och Ronnie väntar utanför i tjugo minuter innan han går in. Eller när Ronnie har glömt något och jag lämnade lägenheten för att gå ner och ge det till honom och slänga sopor.
Det har aldrig varit några problem när vi väl gjort så, men ändå. Jag vill inte lämna honom ensam om det inte behövs. Sist så gick jag bara ner på gården och upp igen och på den korta stunden hade han gått och lagt sig.
Nu ligger han vid mina fötter och sover, och jag funderar på att gå ut i köket och fylla diskmaskinen.
För vet ni? Det är fullt möjligt att hitta på alla de där sakerna man vill, även om man har en valp. Man låser inte upp sig mer än man själv tillåter.
Exempelvis har jag varit iväg till Ullared för ett tag sen.
Och katt och hund bråkar inte jämt. Definitivt inte. Bara ibland. ;P
Men mer om den där vardagen nu då. Om att vara på balkongen i det fantastiska vädret och få leka med sprayflaskan och spruta vatten på hunden medan man dricker morgonkaffet...
Om att sätta upp insynsskyddet till slut, så man inte har full insyn från utsidan, där det ofta sitter grannar på grillplatsen och fikar/har kvällsparty/stökar... det händer tyvärr rätt ofta att gården är ockuperad och ljudnivån är ganska hög, och efterssom grillplatsen är precis utanför vår balkong kändes det inte så lockande att gå ut och hänga där, när någon var på gården.
Inte när man är uppvuxen på landet och är van vid att ha lugn och ro, och inte en massa blickar på sig, och få en massa frågor på sin uteplats
Men nu kan jag det. Lite mer åtminstone. (men som ni ser på bilden är grillplatsen/stället det går att hänga på på gården preciiis nedanför vår balkong)
Så här kan jag sitta, medan diskmaskinen diskar... För hör och häpna... VI HAR EN DISKMASKIN!
Såhär gick det till: Min lillasyster fick en såndär stor maskin man har under en bänk... (en sån där som inte vi får plats med).
För typ... mer än ett halvår sen...
Det innebar ju att det blev en bänkdiskmaskin över där på Gotland. Och jag skulle ju ner dit! Första vändan fick jag inte med mig den, men när jag hämtade Yoshi så lyckades jag få den med mig.
Och vet ni vad lycka är? När man till slut kopplat in den också. Varje dag går den här. Och det kallar jag vardagslyx. Att kunna sitta och läsa en bok medan disken blir ren. Mysa i soffan eller ta ett bad.
Tid. Jag har inget emot att diska egentligen, men jag tycker inte om att slösa tid. En diskmaskin sparar tid för mig. Tid som går är aldrig något man kan få tillbaka. Och det är så viktigt att ta vara på den tid man har. Något som är lika svårt som lätt.
Vissa stunder är lättare att vara tacksam för än andra kan vi väl säga för att göra en lång historia kort.
Stunder som denna morgon, där hunden låg i mitt knä, och jag skymtade hans nya, fina, vita tänder och jag inser att han växer så fort. Varje valpstund tar jag vara på. Lagrar i hjärtat. I kapitlet Yoshi.
Det är så häftigt att få vara med om en valp. För detta är ju faktiskt min första valp. Och jag känner mig bortskämd just nu.
För den här killen är heeelt fantastisk. Världens bästa Yoshi. (och det tycker Stumle också, även om han tycker det kan bli lite intensivt ibland)
Så: God morgon från Göteborg. <3
skriven
vilken fin och supergrå katt :)