Välbekant träningsvärk och nya vänner

Igår var jag till galaxen igen. Jag har saknat det stället mer än jag förstod. I över fem timmar blev jag kvar. Först gick jag runt och fotograferade. (mer bilder kommer i ett annat inlägg) 
Sedan var det dags att sätta sig i sadeln igen. Efter över två år (om man bortser från den där 20minuters skumpturen på bulldozern på High Chaparall i somras) var jag lagom kaxig. Det är mycket som ändrats i stallet, och ändå är det precis som förut. Som om jag kom hem. Som om mitt hjärta fick ro för en stund.
Edward, Nisse och Rapp betar inte längre på galaxens ägor. Den enda som är kvar från den flock jag lärde känna är den lilla shettisen Kodex. Nu finns det två nya vänner i hagen hos honom. Den ena är stoet Timja och den andra är valacken Rob. Igår blev det Rob som hamnade under sadeln. Det blev en lugn tur. 45 minuter. I skritt. Jag var helt slut när jag steg av hästen. Mina ben kändes helt mörbultade. Jag är glad att jag känner mig själv, och tog det så lugnt som jag gjorde. Tänk att bara en sån tur, i skritt, kan lugna själen så mycket som den gör. Lyssna till hovarnas klapper mot marken och känna hur hästen rör sig under sadeln. 
Hästarna har alltid varit en livlina för mig. Rob var jättesnäll mot mig där jag satt. Vi hade en diskussion om huruvida han skulle stå stilla när jag steg upp eller inte, men när jag väl var på plats var det inga bekymmer. (även om mina armar tyckte att han kunde försöka låta bli att hänga huvudet på bettet när han tröttnat på att hålla upp det själv...) 
Men när jag väl stigit av var han som en riktig dröm. Jag behövde inte ens röra vid honom för att han villigt skulle flytta sig så att han inte stod ivägen när jag skulle öppna och stänga grindarna och dörrarna till stallet. Det var som om jag gick med ett träns utan häst i handen. Otroligt följsam, och jag kunde inte låta bli att krama om honom hårt när jag borstade av honom efteråt. Jag är riktigt imponerad över Rob. (mina ben invänder dock att han är en vääääldigt bred häst, och det ser ut som om jag är en cowboy som ridit flera dagar i sträck)
Men han är fantastisk. Och jag är otroligt tacksam för att jag kommer få lära känna honom och Timja ännu mer. Nästa fredag är det dags att hoppa upp i sadeln igen. Troligtvis på Timja. Det ser jag och mina otränade ridmuskler fram emot med skräckblandad förtjusning kan jag säga.
 
Jag saknar Edward och Nisse väldigt mycket, och kommer alltid bära med mig minnena från alla stunder vi haft ihop. Men jag ser fram emot att skapa nya minnen nu. Med Rob och Timja. Och framtiden ser ljus ut. Trots att mycket tynger mig så har jag en plats där själen kan andas och sorgenoch saknaden efter de fyrbenta vänner som lämnat mig inte känns lika mycket längre.
 
Jag lever lite i en dröm. Med hästar runt hörnet och världens bästa vänner omkring mig. Och jag är så tacksam. <3

Kommentera här: