Ett ställe som ger min själ ro.
Bilderna är från Galaxen. En stadslantgård som ligger i Bergsjön
På Galaxen finns allt det där jag växte upp med, och lite till. Galaxen har hästarna, fåren, naturen och alla bondens djur i princip. Galaxen har doften av hö och gräs. Koskit och hästtagel. Dit kommer hundar på besök och i caféhuset finns alltid bulle och kaffe att köpa
Det är natur och djur i en slags speciell harmoni med förortsbebyggelse. En liten oas att andas i.
För mer eller mindre ett halvt decennium sedan fick jag sommarjobb där. Sedan dess har jag inte kunnat lämna stället, utan stannade kvar som hästskötare. Trots att jag haft ett uppehåll från hästarna för att livet hindrat mig, så tog jag till slut ett snack med mig själv om mina prioriteringar och hittade ett sätt att komma tillbaka.
Tillbaka till att flytta hästskit från gångbanorna, lukten av gödsel, känslan av att kratsa hovar och borra in fingrarna i manen på det djur som alltid funnits vid min sida och burit mig.
Inget av detta hade varit möjligt utan Galaxen.
Och jag hade inte fått veta att stället fanns utan Martins mamma Iris.
Relationer är knepiga saker, och går upp och ner, men man väljer faktiskt själv vad man vill bära med sig och vad man vill lämna bakom sig. Ibland tar det tid för hjärtat att förstå vad hjärnan redan vet, men till slut kommer den där dagen.
Jag väntade i över två år på den dagen. Dagen som gjorde att jag till slut kunde vända ryggen till den som hela tiden högg mig i hjärtat och missbrukade mitt förtroende. Men den kom till slut.
Så dök nästa dag upp. Den dagen då kärleken smög sig tillbaka in i mitt hjärta, och öppnade ett rum som var till för Ronnie... och gissa vart han har jobbat... Jo, han har jobbat på Galaxen.
Galaxen är som ett litet nav i mitt liv här i Göteborg.
Som burit mig, gjort mig lycklig, fått mig stångad av kossor, brottas med baggar, kelat med grisae, skrattat med ryttare och kastat upp mig i sadeln igen efter min flytt från Gotland och Norge, gett mig minnen jag alltid kommer bära med mig, och skapat relationer jag aldrig kunnat drömma om.
Iris är inte kvar på Galaxen. Ronnie jobbar på ett lager. (han jobbade inte där under tiden som jag känt honom, men ändå) Jenny bor inte kvar i Göteborg. Edward, Nisse, Rapp, Lisagrisen, den där vackra baggen, Rosa, Yrsa, Oboy, Missan... Alla som har lämnat Galaxen finns ändå kvar där. På bilder och i minnen. I de där bra minnena. De som jag sparar. Iris träffar jag också ibland. Hon startade eget. En katt och hundbutik på hisingen. Livet har gått vidare, och Galaxen står än en gång och erbjuder mig andetag efter andetag i livet.
En vacker dag lämnar jag Göteborg för Gotland igen. Men Galaxen kommer jag alltid att ha med mig. Alla borde få ha ett ställe som Galaxen att gå till när livet är tungt, tankarna har kommit på fall och framtiden ser mörk och oviss ut.
För Galaxen är terapi. En stor oas som fyller lungorna med luft efter panikattacker med grunda andetag och hjärtat med kärlek och tilltro till livet. Galaxen är som en stor psykologpark, där träden lyssnar till dina bekymmer och känslan av att höra hemma smyger sig in och aldrig ger sig av. Och alla har rätt att höra hemma någonstans i världen och få känna sig lyckliga.
Utan Ronnie hade jag varit en tom människa om inte Galaxen hade funnits. Som om det höll det där sista hoppet och kärleken vid liv när allt fallerade omkring mig. Som om det såg till att det fanns hål i mina murar mot världen för att han skulle kunna ta sig in och ställa allt tillrätta och visa mig att det är galenskap att inte våga älska och släppa in de som bryr sig.
Jag är så oändligt tacksam för det här stället och för de vägar, val och relationer jag valt som ledde mig dit.
Jag har fått vänner för livet på den här platsen. För livet. Livet som på många sätt känns som en dröm.
skriven
Ser himla mysigt ut! :)