Tanpopo

Mycket händer i mitt liv just nu, och tankarna far omkring som om de åkte tekoppskarusellen i en vagn på Balders berg och dalbana på liseberg... Ibland lyckas jag somna som vanligt, och få lite av den sömn jag behöver, men oftast sover jag lätt och vaknar mer eller mindre varannan timme. 

 

I januari lämnade Edward jordelivet, och det tog hårt på mig. Hårdare än jag velat erkänna. Men April i år har varit den absolut värsta månaden någonsin. Min Harley. Den bästa i hela världen blev tvungen att lämna oss. Och dagen efter att han fick somna in kommer ännu fler dåliga besked. 

 

Besked som jag inte riktigt hunnit smälta än. För allt snurrar så oerhört mycket upp och ner i min värld. Vissa dagar är jag helt okej och fungerar normalt, och andra dagar vill jag bara aldrig mer gå ur sängen. Fly från verkligheten. 

 

Jag hann komma tillbaka från den där semestern i USA, och så kom nästa hjärtesorg. Nisse. 

 

Tre fyrbenta, fantastiska individer som hjälpt mig genom allt har fått somna in i år, och den kamp inom min familj som ännu pågår är inte över än. 

Livet bråkar ofattbart mycket med mig just nu, och utöver alla tankar som snurrar så har jag dragit på mig en ruskig inflammation i alla leder i överkroppen som jag var tvungen att gå till läkaren för.

 

Jag har varit hos sjukgymnasten och fått förslag på övningar jag kan göra och äter starka antiinflammatoriska tabletter. 

 

Med det sagt vill jag ändå säga hur otroligt tacksam jag är. Över alla er som finns där. Alla er som bär mig. Den där fantastiska katten som klarat sig otroligt fint genom de senaste månaderna utan sin storebror. Som anpassat sig så otroligt mycket bättre än jag. 

 

Det går långsamt. Men det går framåt. Och livet är fullt av ljusglimtar. Jag ser dem och känner dem. Glömmer aldrig vilka som håller min rygg och mina händer. Vilka som vandrar med mig. Och jag är så tacksam. För att jag har människor som er. För att jag får ha er som vänner och känna er.

 

En dag ska jag skriva det där inlägget Harley förtjänar också. Så alla som undrar över hur det gick till, vad som hände och hur. (som till exempel att jag inte hade så bra kontroll över kroppen när jag skulle googla på närmaste veterinär att jag råkade söka på veterinääääääääääääääää)

 

Jag köpte massor av böcker att skriva i när jag var i USA. Det är jag glad för. De används. Flitigt. Där ordar jag om allt och inget. Samlar tankar och oro. Bara är. Och just nu är hästarna på sommarbete på galaxen. Men jag tänker försöka se till så ridandet fortsätter när de är tillbaka. De två nya hästarna har varit jättegoa båda två. Rob och Timja. En tinker och en nordsvensk. 

 

Och idag kom Ronnie och hämtade mig efter jobbet. Han hade varit och handlat mat, och jag studsade runt på sätet för att jag var så nyfiken på vad. Men han vägrade säga... 

 

Så när han började i köket satte jag mig vid bordet. Jag tänkte minsann se till så jag fick veta. 

 

"Det är ju ändå söndag" sa han. Och lagade Rostbiff och råstekt sötpotatis med lite olika grönsaker.

Och jordgubb/rabarberpannacotta till efterrätt.

 

Så jag kan inte klaga. Jag har min Ronnie. Han som köper en trisslott då och då, eller kommer fram och kramar om mig när jag står och tittar ut genom fönstret. Eller pussar mig i pannan när jag sitter och läser. 

 

Och jag har min katt. Som än inte misslyckats en enda gång med att dyka upp just när jag saknar hunden som mest och göra ganska så exakt vad hunden brukade göra. 

 

En dag blir det en ny hund. Men inte en svart labrador. 

 

Och så har jag min familj och mina vänner. Mina kollegor. Alla de där människorna omkring mig som gör vad de kan för att finnas där i min sorg och bearbetning.

 

Det kan jag inte klaga på. Och som jag älskar er alla.