Om den där känslan då kamerafingret kliar...
Igår slutade jag klockan tre... Solen sjönk över horisonten och mitt vintriga kortedala badade i ett gyllene skimmer. Stackars Ronnie hann inte ens köra in i garaget innan jag hade sprungit in och bytt om så att jag kunde springa ut med kameran i det underbara ljusspel mina ögon lagt märke till.
Det var fjorton grader minus och jag var inte så noga när jag klädde på mig. Jag skulle ju inte så långt... Gick inte ens hundra meter utanför dörren med min kamera.
Vintern rev i mina kinder, men jag är inte ett dugg ledsen för det (utom att jag kaaaan ha startat om den där förkylningen jag så gott som blivit frisk från) där jag låg på backen och fångade de sista strålarna som sjönk bortanför snön.
Förstår ni hur vacker världen kan vara? Hur det är att se de här detaljerna och le så mycket inombords att det nästan gick att glömma hur ont det gjorde i mina händer... (jag hade vantar på mig... fingervantar... tunna... som inte hjälpte ett dugg) Och när jag kom in var jag så frusen att Ronnie fick hjälpa mig att klä av mig, för både händer och fötter värkte så mycket att jag trodde jag skulle svimma.
Men det var värt det! (och jag tog en promenad till på kvällen med hunden, och önskade att jag haft tid att fotografera de miljontals diamanter som gnistrade vartän gatulyktorna lät sitt sken falla, men jäääklar vad jag frös resten av kvällen)
Och nu ska jag dra till jobbet igen för ett kvällspass... Solen strålar på himmelen, världen är vacker och vit... och det är knappt minusgrader ute längre... Åh vad jag önskade att jag vore ledig idag!
Men man kan inte få allt. Och jag älskar de bilderna jag fick med mig från igår! Förkylningen får helt klart vara värt det! :D Hur är det med er där ute?