Tanpopo

Här sitter jag... En dag som skulle varit helt ledig. Jag skulle åka in till stan och kolla mina ögon, och kanske fika med en vän. 

 

Men det blir inte alltid som man vill. Telefonen ringde vid elvatiden och man undrade om jag kunde komma in och jobba. Ögonkontrollen ska jag fortfarande på, men sedan blir det jobb. Som tur är så blir det bara till klockan åtta idag. Det kan jag leva med, även om det innebär att jag kommer ha jobbat åtta dagar i rad när jag väl går av mitt pass...

 

Och fram tills det är dags att åka mot stan sitter jag här och drömmer.

Drömmer om det där huset jag ska ha, och inser att jag gärna har flera olika bostäder. I flera olika länder.

Ni vet, när jag blir miljonär och allt det där...

 

Regnet smattrar mot rutan och jag sippar på mitt kaffe. Om en kvart behöver jag börja röra mig. Katten jagar sin lilla garnboll, hunden ligger och slappar intill stolen, och solen bröt just igenom trots att regnet fortfarande faller.

 

Utanför fönstret glittrar det på björklöven, som om hela världen vore täckt av diamanter. Vatten är nog bland det vackraste jag vet. Inget gör mig så rofylld som vatten i alla dess former, oavsett om det är regn mot rutan, små droppar av flytande diamanter som glittrar i solljuset, havet som sträcker sig så långt ögat når eller dånet från det forsande vattenfallet, snöflingor som dalar ner och rimfrost som gnistrar på torkade vinterkalla blommor.

Jag kan titta på det i evigheter, och att vandra längs stranden är ovärderligt för mig.

 

Idag blir det ingen tur längs lärjeån till jobbet. Det blir spårvagn, eftersom jag inte kommer åka hemifrån. 

Livet blir vad man gör det till. Ibland måste man stanna upp och känna efter vad man vill, och ibland måste man våga kasta sig ut för att få reda på vad det är man vill.

 

Jag hade inte en tanke på att jag kunde bli inringd till jobbet idag, och egentligen vill jag väl inte jobba just idag för att det blir så många pass i rad, men å andra sidan är det också så att om man inte bjuder på sig själv ibland så kan man inte heller förvänta sig hjälp när man själv sitter i klistret.

 

Och jag fick fantastisk hjälp för några veckor sedan när jag höll på att kollapsa på väg till jobbet. Mina kollegor löste tre av mina arbetspass och när jag kom tillbaka stod jag på benen stark som aldrig förr.

(sista dagen hemma var en riktig pina, för huvudet var vaket igen, och kroppen kändes utvilad, så jag hade stor lust att riva hela lägenheten med en tesked för att jag var så rastlös, men tvingade mig själv att vila)

 

I längden lönade det sig. Och där tog mitt kaffe slut och det är dags att röra sig mot stan, plocka upp posten så katten slutar tugga på den och logga ut. 

 

Vad har ni själva för er en dag som denna?