Blåsippor och hundar på språng

Med mig följde herr svartpäls och ett glatt humör. 
 
Min bästa kompis Annie råkar ju befinna sig i USA, så jag tänkte uppdatera henne lite om läget här, och låta några bilder på Lady och hennes pojkvän Harley tala om vad som händer i Bohus skogar och hus...
 
Till att börja med låter vi min mobil berätta hur nöjda de var efter att blåsipporna var sönderluktade och pinnarna flisade:
 
Okej... nu kör vi...

Till att börja med så var det blåsipporna. Lady var inte så imponerad, men det var jag. Jag älskar blåsippor, även om jag tycker att vitsippor är vackrare. Det är som om våren inte känns riktigt hel om jag inte får se blåsipporna också.

Och i år är jag lyckligare än någonsin, för jag har fått se både gotländska blåsippor och de ute i backen...


 
Så var det den där promenaden... min kära bonusmamma undrade om vi skulle ta en kortare runda då det började droppa från himlen... sen tittade hon på mig, och kom på att det fanns rätt många anledningar till att jag och Annie kommer så bra överens som vi gör. Att regn inte hindrar oss från att leva, att marken är till för att krypa omkring på alla fyra och att kameran är till för att användas.
Med oss på promenaden hade vi två tokstollar. Den ena tokigare än den andra. Och båda visste precis hur de skulle ge oss sitt allra sötaste ansikte för att få en liten godisbit.. 
 
Men för det mesta spanade de båda in något annat. Eller sprang för fullt. (eller ja... Lady sprang för fullt. Harley... sprang ibland. Det fanns ju så mycket att lukta på...)
Och så kom de fram till mig och Carina och kollade läget då och då... (och ibland misslyckades de helt med det där att se söta ut, och lyckades se ut som om de satt en citron i halsen... eller något annat liknande...)
 
Och jag? Jag krälade på alla fyra... eller lekte att jag var ett träd, så jag slapp bli nedmejad av detta:
Och då och då gick jag på stigen och bara älskade att se på när min vackra svartpäls njöt av livet så som bara hundar kan.
(även om det första som hände när vi steg av tåget var att han blev utskälld utan dess like, så gick det över ganska fort...)
... vilket innebar att det blev många bilder på hundrumpor och en eller annan bild på Ladys yogaövningar...
Men mest på hundbus. Och även om Harley är en hund som älskar att vara nära människor och bli klappad på och kelad med, så är han väldigt glad för att träffa Lady också. Så han får leka i en lite större flock.
För att dessa båda hundar trivs i varandras sällskap är det inget tvivel om. Där de båda går framför mig och Carina med sina öron på spänn för att kolla så att hela flocken är med, sida vid sida. När jag tog den här bilden blev jag så glad för att jag lyckades fånga stämningen på bild. Eller stämningarna... För jag lyckades ta lite fler bilder på vad som försiggick under och efter promenaden.
Det är ju nämligen så att efter ett tag längs den där stigen så kommer man till vatten. Min hund älskar vatten. Jättemycket. Nästan lika mycket som han älskar handdukar.
Så gissa om han blev glad när han fick lov att hoppa i... och gissa hur mycket besvikelsen lyste i hans ögon när det inte gick att simma i vattnet denna gång? (det var nämligen mer vatten förra gången han var där)
Men han är inte den som är den. Så han lade sig ner. För vatten upp till manken skulle han bara ha. Till varje pris.
Lady höll sig mer uppe ur vattnet dock... men hon tyckte det var roligt att jaga Harley. Och hoppa över vattnet.
Harley däremot, han hoppade i. Och vid sidan av. Och på matte. Och att han var lycklig, det råder inga tvivel om.
Sedan bar det av hemåt mot köket på skolvägen. Där väntade en handduk på min lille svarte riddare. Det blev han riktigt glad för. Den gick han runt i resten av dagen, ända till det var dags att åka hem
Och Lady? Ja, hon har väl egentligen bara en sak hon vill tala om just nu... Att hon tycker jag ska visa matte att hon är lika stollig och söt och fin och vacker och knasig och go och glad som vanligt. 
Att Harley gärna får komma och hälsa på snart igen... 
Och att hon ser fram emot den dagen då planet för Annie tillbaka hem. (eller ja, det är vad jag tror... om Lady hade vetat att Annie kommer hem i alla fall) Nåja... Jag vet att Annie kommer hem. 
Fram tills dess får jag väl se till att hålla Annie uppdaterad om den lilla stjärnan och hennes äventyr med Harley.
 
Mer om Annie hittar ni här: http://narannie.se 
Nu ska jag ut och äventyra lite till. Sådär som man gör när man lever, ni vet. :)
1 När Annie fotograferar i Kalifornien:

skriven

GAH vad jag älskar den där Ladyn!!!!

Svar: Skulle tro att hon älskar dig precis lika mycket!!! Ska försöka underhålla henne en del till du kommer hem också. :)
Jenny Elgh

2 Carina Brickman:

skriven

Underbara bilder och en lika underbar text 😍

Svar: Bra minnen med tillhörande foton är svårt att göra till ett dåligt inlägg. Och sällskapet sätter fin stämning också. Då sitter man med ett leende och skriver... det får vi göra om snart igen!
Jenny Elgh

Kommentera här: