Att inspireras av kärlek.
För några år sedan ägde jag nästan inga smycken alls, även om jag tyckte det fanns mycket vackert jag skulle velat ha. Eftersom jag inte tål nickel, så är det bara ädelmetaller som gäller mot min hud, och för varje år som gått har jag blivit mindre och mindre intresserad av butiker som Glitter eller kommersiella kedjor som guldfynd eller liknande butiker.
Så fick jag höra talas om det här stället. PACS heter det. Inte nog med att smyckena är fantastiska. Hälften av summan för det man köper går till välgörenhet.
När man handlar i PACS affär så är hälften av det man betalar en gåva till barns utbildning i Pakistan.
Handlar man för 300 kr bidrar man samtidigt till 10 fattiga barns utbildning i ett år i deras skolor i Pakistan
Ca 20 miljoner barn får inte gå i skola i Pakistan.
PACS ger 27 000 barn utbildning varav 51 % är flickor.
Handlar man för 300 kr bidrar man samtidigt till 10 fattiga barns utbildning i ett år i deras skolor i Pakistan
Ca 20 miljoner barn får inte gå i skola i Pakistan.
PACS ger 27 000 barn utbildning varav 51 % är flickor.
Och vad kan man då hitta för smycken där?
(och även om jag inte egentligen gillar lila fullt så mycket som man kan tro, så föll jag pladask för dessa ringar.)
Och för att inte tala om hur vackert utsmyckad denna rutilkvartsring är...
Eller denna...
Och visst har jag några andra ringar jag värdesätter otroligt mycket, som jag också kan dela med mig av, men de är inte köpta på riktigt lika bra ställen.
Trots det värmer de hjärtat varje gång jag ser dem, för smyckena nedan är minnen jag kan bära med mig och titta på. Den översta bilden visar en ring Ronnie köpte till mig när vi var på Gotland i somras. I min favoritbutik.
De andra två är Gotlandsringar i olika varianter.
Och trots att Gotland är vackert, och man nästan bör ha med sig en av dessa varianter därifrån, som ett minne på resan, så önskar jag hellre, att om man tycker om smycken, och samtidigt göra en god gärning, så är det PACS man ska gå till.
Nu, i min rikedom, så kom pojken in till mig där jag sitter vid datorn, och sade att maten var klar. Så nu lämnar jag er för denna gång. Men jag har mer att förtälja. En annan gång. För jag har ju fyllt trettio. Stor flicka nu.
Du kan läsa mer om Annie och hennes äventyr här:
http://narannie.se
Och mer om PACS här:
http://www.pacs.nu/